Lärare som kommer från Gud

Äldste Kim B. Clark

i de sjuttios kvorum

En kväll med äldste M. Russell Ballard

Tal till KUV:s religionslärare • 26 februari 2016 • Tabernaklet i Salt Lake City

Mina kära bröder och systrar, jag är tacksam att få vara med er i kväll. Jag vill särskilt uttrycka tacksamhet till alla lärarna och deras makar och alla som stödjer dem som undervisar. Jag har en svärson som är lärare i tidigt morgonseminarium, så jag känner till de uppoffringar och den hängivenhet som krävs för att undervisa tidiga morgnar, och jag har sett den inverkan som heltidslärare har på det uppväxande släktet, däribland mina barnbarn. Må Gud välsigna er alla för det ni gör.

I augusti förra året talade jag till er om vårt behov att ta oss an det stora ansvar som åvilar oss. Vi behöver utbilda det uppväxande släktet djupare och kraftfullare än vi någonsin gjort tidigare. Och det innebär att vi alla behöver bli bättre och prestera bättre än vi någonsin gjort förut.

När jag har tänkt på det uppdraget från Herren och tillfället att säga några ord i kväll, har mitt sinne vänts till berättelsen om Nikodemus besök hos Frälsaren om natten, som beskrivs i Johannes tredje kapitel. Nikodemus sa: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.”¹

De orden förkunnade inte bara vem Jesus är – en lärare som kommit från Gud – utan också vad lärare som kommer från Gud gör: De utför under i de människors liv som de undervisar, för Gud är med dem.

Jag känner en sådan lärare mycket väl. Jag vill berätta en liknelse om henne för er i kväll. Den heter ”Liknelsen om barntillsynsledaren”.

En viss syster kallades som barntillsynsledare i sin församling. Hon hade god utbildning från universitetet, och hon hade många idéer till aktiviteter och saker som barnen kunde göra. Hon beslöt att göra barntillsynen till något extra.

Efter många veckor var systern modfälld. Barntillsynen var en börda. Hon fasade inför att möta barnen. Trots hennes planer var barnen bråkiga och skrek och ignorerade henne varje vecka. Inget hon prövade fungerade. Varje vecka kom hon hem i tårar.

I sin vanmakt ropade hon: ”Jag har gjort mitt bästa! Vad mer kan jag göra?”

En tanke kom till henne: Fråga din himmelske Fader vad du ska göra. Hon torkade bort tårarna och knäböjde i bön. Hon bad om barntillsynen, sina förhoppningar, sin vanmakt och sin besvikelse. Hon bad om hjälp och ledning.

Hennes himmelske Fader besvarade hennes bön. Hon fick ett starkt intryck: Dina lektionsplaner handlar om dig. Fokusera på barnen i stället. Lär känna dem och älska dem.

Det var ett gott råd, ett bra budskap, men svårt att höra. Systern visste att hon måste omvända sig. Hon behövde en ny inställning och en ny syn på barntillsynen. Hon bad och studerade skrifterna för att få inspiration.

När hon gick till barntillsynen påföljande söndag kände hon ingen rädsla. Hon litade på Herren. Hon mötte barnen i dörren, knäböjde till deras nivå och hälsade dem med namn. Hon pratade med dem om deras familjer, deras älsklingsmat och mycket annat. Hon hade sångstund och läste berättelser för dem. En del barn skrek och bråkade, men det var en annan känsla i barntillsynen den veckan. Och när den var slut var systern utmattad, men inte i tårar.

Lite i taget, allteftersom den goda systern lärde känna barnen, förändrades hennes känslor för dem. Barntillsynsledaren såg fram emot söndagarna. Hon var glad och lycklig att vara med sina barntillsynsbarn. Hon älskade dem.

Och … inspirationen kom. En vecka tog hon med en kamera till barntillsynen och tog en bild på varje barn. Hon gjorde i ordning en bildtavla, satte upp varje barns bild på tavlan och tog med tavlan till barntillsynen varje vecka Barnen tyckte om att se sig själva på tavlan. De kände sig inte bara betydelsefulla utan även älskade.

Efter en tid använde systern sina aktiviteter och projekt till att undervisa barnen. Barnen älskade dem. Ja, barnen älskade barntillsynen så mycket att de sprang dit efter sakramentsmötet. Barnen älskade att vara i barntillsynen. De älskade barntillsynsledaren, och hon älskade dem.

Det finns många principer att lära av den här liknelsen. Det viktigaste är tron på vår himmelske Fader och på hans Son, Jesus Kristus. Det var lärarens tro som tog henne ner på knä i bön, tron som motiverade hennes omvändelse och tro som ledde henne att gå framåt utan veta exakt vad hon skulle göra. Tro är den första principen.

Den andra är hopp. Att vara i barntillsynen kan vara svårt för barnen. De kan känna sig rädda och till och med övergivna. De kanske undrar om det finns någon väg ut. Barntillsynsledaren hade känt av de här känslorna, men hade arbetat på dem och visste att det fanns hopp i Kristus. Hennes hopp var livligt, klart och skinande, och det kände barnen.

Den tredje principen är ödmjukhet. Högmod och att lita till köttslig arm är en typisk yrkesskada för lärare. Ödmjukhet – att vara läraktig – är det stora motgiftet mot högmod. Barntillsynsledaren handlade med tro på Kristus för att ödmjuka sig inför sin himmelske Fader. Han upplyste henne och välsignade henne med visdom genom den Helige Andens kraft.

Den fjärde principen är kärlek – Kristi rena kärlek. I början var barnen inte lätta att älska. Men barntillsynsledaren hade tro på Kristus, och hon gick fram i ödmjukhet med hopp i honom, för att älska de här barnen. Gud välsignade henne med Kristi rena kärlek, och barnen kände det. Ja, barntillsynsledaren skapade kärleksband med de här barnen. Banden blev en andlig ledning genom vilken lärande, uppmuntran och hopp kunde strömma.

Bröder och systrar, jag ber om Guds välsignelser över oss, så att vi alla var vi än undervisar ska handla efter dessa principer av tro, hopp, ödmjukhet och kärlek med större hängivenhet, mod och tålamod än någonsin tidigare. Jag vet att om vi gör det, är Kristi nåd med oss och vi blir i sanning lärare som kommer från Gud, som åstadkommer under i våra elevers liv. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.