Årliga utsändningar
Guds barns omvändelse


Guds barns omvändelse

Utsändning av årlig utbildning för Kyrkans Seminarier och religionsinstitut • 13 juni 2017

Jag är glad över att delta på dagens andakt med er som leder och undervisar i våra seminarier och religionsinstitut och era kära livskamrater. Vi har träffat många av er runt om i världen och ni är enastående. Jag tror det finns några anledningar till det. För det första anställer kyrkan bara kvalificerade personer som är värdiga en tempelrekommendation, har visat prov på undervisningsförmåga och har rekommenderats och godkänts på olika nivåer, däribland av utbildningsrådet. Ni som är kallade lärare har kanske inte gått igenom samma granskning som de anställda, men jag erfar att lokala ledare kallar de allra bästa att undervisa i seminariet och institutet. För det andra fördjupar ni er i Kristi lära, som Nephi förkunnar är ”den enda och sanna läran från Fadern och från Sonen och från den Helige Anden.”1 Att undervisa om denna lära ger fortsatt uppmuntran att leva efter den och det är därför ni är så bra. Fortsätt så!

Vi är en seminariefamilj. Jag kallades som president för Honolulu stav, Hawaii för 32 år sedan. Vårt yngsta barn var 18 månader och det äldsta av våra fyra barn var 11. Jag hade ett krävande arbete och det kändes som om vi hade nått vår gräns. Jag kontaktades då av dem som koordinerade seminariet i vår stav och fick frågan, med någon tveksamhet på grund av vår unga familjs omständigheter: ”Tror du att det, öh, vore möjligt för, öh, syster Hallstrom att, öh, undervisa i seminariet?” Vi brukade inte tacka nej till ämbeten, så vi tog ett djupt andetag och sa: ”Självklart.”

Sedan började en krävande men mycket givande tid i vår familjs liv. Min fru Diane gick upp 4:30 varje vardagsmorgon för att förbereda för seminariet klockan 6:00. Det krävdes även av mig att jag väckte barnen, hjälpte dem med tvättning och påklädning, förberedde frukost och färdigställde allt så att när Diane körde upp på infarten klockan 7:00 så kunde jag bege mig till jobbet och hon kunde skjutsa de äldsta till skolan.

Detta var vår rutin i åtta år tills Diane blev kallad som unga kvinnors president. Efter fem år knackade seminariekoordinatorn på vår dörr igen med en vädjan: ”Vi har en väldigt svår klass med sistaårselever. Skulle syster Hallstrom kunna undervisa i seminariet igen?” Ytterligare tre år lades till de tidigare åtta och det krävdes ett samtal från president Hinckley för att få henne avlöst. Jag kallades som generalauktoritet och vi sändes till Japan på vårt första uppdrag. Ni som är kallade lärare, var försiktiga med att hoppas på avlösning – ni vet aldrig var ni kan hamna!

Vi ser tillbaka på den tuffa, hektiska och galna tiden med tillgivenhet och tacksamhet. Diane älskade verkligen sina seminarieelever (och de älskade henne). Hon undervisade även alla våra barn i seminariet och våra syskonbarn, varav en nu är en institutkoordinator och som jag hoppas tittar på den här sändningen. Den intensiva undervisningen fördjupade dessutom Dianes kunskaper och vittnesbörd om evangeliet – vilket har gagnat mig och vår familj. Det ”möjliggjorde” även för mig att vara med våra barn den enda tiden på dagen då jag var helt tillgänglig – de tidiga morgontimmarna i veckorna. Det var en stor välsignelse för mig och jag tror för dem. Som ni ser blir en del av våra tyngsta bördor verkligen våra största välsignelser.

Jag gläds idag av att vara tillsammans med medarbetare som jag högaktar. Som medlem av utbildningsrådet och dess verkställande kommitté träffar jag två gånger i månaden äldste Kim B. Clark, vår underbare utbildningsansvarige och Chad H. Webb, vår enastående administratör för seminarier och religionsinstitut. Ni som är anställda eller tjänar inom seminarier och institut har ett gott ledarskap. Som de flesta av er vet är president Thomas S. Monson ordförande i kyrkans utbildningsråd och president Henry B. Eyring och president Dieter F. Uchtdorf sitter i rådet. Äldste Dallin H. Oaks är också medlem av rådet och är ordförande i den verkställande kommittén. Ytterligare medlemmar av rådet och den verkställande kommittén är äldste Jeffrey R. Holland, syster Jean B. Bingham och syster Bonnie L. Oscarson. Jag förundras ständigt över den prioritering och de resurser som utbildning ges i kyrkan.

Låt mig nu delge några tankar som spelar en så viktig roll i den andliga undervisningen av kyrkans ungdomar. Jag har redan talat om Kristi djupgående lära. Hur hjälper denna kyrka sina medlemmar förstå och leva efter denna lära? Ett annat sätt att ställa denna fråga är: ”Vilka är apostlarnas prioriteringar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga?”

Ett sätt att lära sig dessa prioriteringar är att förstå ”frälsningsarbetet”. Den mest koncisa definitionen av frälsningsverket finns i Handbok 2. Kom ihåg att kyrkans handbok är godkänd av första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum. Det står: ”Medlemmar i Jesu Kristi Kyrka har sänts ut ’för att arbeta i hans vingård för människosjälarnas frälsning’ (L&F 138:56). Detta frälsningsarbete innefattar medlemmars missionsarbete, att behålla omvända, att aktivera mindre aktiva medlemmar, tempeltjänst och släktforskning och att undervisa om evangeliet.”2

Ytterligare en insikt angående dessa prioriteringar är uttalandet under titeln ”Kyrkans syfte” i kyrkans handbok. Det står: ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga grundades av Gud för att bistå i hans verk att åstadkomma frälsning och upphöjelse för sina barn. Kyrkan inbjuder alla att ’komma till Kristus och bli fullkomnade i honom’ (Moroni 10:32; se även L&F 20:59). Inbjudan att komma till Kristus gäller alla som har levt eller någonsin kommer att leva på jorden.”3

I citatet i handboken står det även: ”Kyrkan koncentrerar sig på gudagivna ansvar när det gäller att fullgöra sitt syfte att hjälpa den enskilde och familjen att nå upphöjelse. Till dessa ansvar hör: hjälpa medlemmar att leva efter Jesu Kristi evangelium, samla Israel genom missionsarbete, ta hand om fattiga och behövande och möjliggöra de dödas frälsning genom att bygga tempel och utföra ställföreträdande förrättningar.”4

”Frälsningsarbetet” och dessa ”gudagivna ansvar” är i grunden desamma och borde vägleda allt vi gör i kyrkan, inklusive (och kanske i synnerhet) undervisningen av våra unga.

Allt vi gör – för oss själva, våra familjer och i era nuvarande positioner – är att undervisa om ”frälsningsarbetet” och de ”gudagivna ansvaren” för att stödja Guds söners och döttrars omvändelse. Det är att undervisa som Aron hans bröder Ammon, Omner och Himni – att undervisa ”enligt uppenbarelsens och profetians ande och Guds kraft”, så att alla som tror ”på [er] predikan och [blir] omvända till Herren” aldrig kommer att avfalla.5

Första presidentskapet sa till ungdomars föräldrar och ledare: ”Ni har kallats av Herren att hjälpa ungdomarna att bli omvända till evangeliet.”6 Genom att efterlikna Frälsarens sätt att undervisa är vi säkra på att våra ungdomar kommer lära sig på ett djupare plan som leder till omvändelse.

Att undervisa våra ungdomar innebär inte bara att lära dem historia. Det innebär att undervisa dem om lära som inspirerar dem till att agera. Vår uppgift är att vara ”redskap i Herrens händer”7 så att de inte enbart hör, men så att de kan känna, och sedan så att de kan göra. Vår uppgift är att ”undervisa och bygga upp varandra”8 så att vi kan ”förbinda [oss] att göra allt i helighet.”9 Vår uppgift är att lära ut ”tro till omvändelse.”10

Hur utförs detta slags undervisning på bästa sätt? Det mönster som skapats i Herrens kyrka är att vi fullt ut deltar i gudsdyrkan offentligt, i familjen och personligen. Låt mig utveckla varje del.

Offentlig gudsdyrkan

Offentlig gudsdyrkan är när vi samlas som Guds barn, som bröder och systrar, som ett samhälle av Heliga. Dessa möten är ibland stora, som stavs- eller generalkonferenser, eller ibland små, som kvorum- eller unga kvinnors- eller hjälpföreningsmöten eller seminarie- eller institutklasser. Vår andaktsstund i dag är en form av offentlig gudsdyrkan. Vid var och en av dessa möten ber vi, undervisar vi, vittnar vi och vi bygger upp – allt för att öka vår förståelse av vår Himmelske Fader, Jesus Kristus och den Helige Anden. Vi har sedan ansvaret att översätta den alltid ökande kunskapen till visdom – att alltid minska gapet mellan vad vi vet och hur vi lever.

Gudsdyrkan i templet är en helig form av gemensam gudsdyrkan eftersom det innefattar förrättningar och förbund som förbinder oss med gudomen. Hur väl sammanbunden är du med templet och dina förbund? Använder du regelbundet denna heliga form av gemensam gudsdyrkan för att stärka din kunskap och din visdom? Hjälper du dem du undervisar att sammanlänkas med templet? Uppmuntrar du våra ungdomar att vara värdiga och att inneha en begränsad tempelrekommendation och att använda den där det är geografiskt möjligt? Att delta i frälsningsverket genom att forska efter familjenamn och besöka templet för att döpas och konfirmeras för sina förfäder ger möjligheter att ta emot andlig vägledning.

Den viktigaste av våra offentliga möten för gudsdyrkan, åtminstone utanför templet, är sakramentsmötet. Utöver de aktiviteter av tillbedjan som är del av de flesta mötena i kyrkan har detta möte sakramentets levande förrättning i centrum. I början och slutet av mötet och särskilt när vi förbereder oss för att ta del av det heliga sakramentet sjunger vi och ber vi. Deltar vi fullt ut? Är våra sinnen och våra hjärtan närvarande eller är de någon annanstans? Är våra smarttelefoner avstängda eller skriver vi sms eller tweetar vi (eller för oss äldre personer, e-post) under förrättningen eller under någon del av mötet? När talarna talar, särskilt om de är ovana talare, kopplar vi arrogant ifrån och tänker: ”Jag har hört det här förut”?

Det som sker om vi är skyldiga till något av dessa misstag är att vi minskar – kanske eliminerar – Andens möjlighet att kommunicera med oss. Och undrar vi sedan varför vi inte blivit uppbyggda av sakramentsmötet och andra möten i kyrkan?

Offentlig gudsdyrkan är en storslagen möjlighet att hjälpa oss alla, även ungdomar längs omvändelsens stig.

Gudsdyrkan i familjen

Offentlig gudsdyrkan bör stödja familjens gudsdyrkan 1999 gav det första presidentskapet råd till föräldrar och barn att ”prioritera familjebön, familjens hemafton, studier av och undervisning om evangeliet samt sunda familjeaktiviteter. Hur värdiga och lämpliga andra krav och aktiviteter än må vara, får de inte tillåtas ersätta de gudomligt tilldelade ansvar som endast föräldrar och familjer kan fullgöra på rätt sätt.”11 Samma principer har naturligtvis upprepade gånger förkunnats av ett antal ledare i kyrkan på olika sätt under många år.

Vi lever i en upptagen tid. När jag rest runt om i kyrkan frågar jag ibland privat lokala ledare – och dessa är goda sista dagars heliga – har ni familjebön och hemafton? Studerar ni evangeliet som familj? Ofta möts jag av en generad blick och förklaringen: ”Vi är så upptagna. Barnens skolgång och fritidsaktiviteter, musik och andra lektioner, sociala tillställningar och kyrkoaktiviteter håller dem nästan helt sysselsatta. Min maka och jag arbetar mycket, i kyrkan och med andra åtaganden. Vi är sällan tillsammans som familj.” Andan i första presidentskapets råd är att om vi är så upptagna med att göra annat, även om det är gott, att vi inte har tid för det viktigaste, så måste vi hitta lösningar.

När barn uppfostras av omvända föräldrar som skapat mönster för familjens gudsdyrkan är sannolikheten större att de känner den Helige Andens inflytande när de är unga och sedan följer detta rättfärdiga exempel för evigt. Då får undervisningen i kyrkan sin rätta roll som stöd för den undervisning som sker i familjen.

Förutom att regelbundet och med större verkan tillbe Gud i våra egna familjer, behöver lärare för ungdomar varsamt och på ett lämpligt sätt uppmuntra gudsdyrkan i elevernas familjer. En del kommer från familjer där sådan dyrkan redan sker och ni kan då stå vid sidan om och tyst uppmuntra dem. För andra sker det inte av olika anledningar – från eleven som är den enda medlemmen i kyrkan i sin familj (eller den enda aktiva medlemmen) till de som är del av en familj som regelbundet kommer på kyrkans möten men som inte ännu förstått vikten av familjens gudsdyrkan. Utan att ta på er auktoriteten och ansvaret som kyrkans ledare eller föräldrar kan ni visa exempel på och undervisa om rättfärdiga mönster och hjälpa våra ungdomar upptäcka sätt som de kan vara en källa till inspiration i sina familjer i att skapa vanor för varaktig gudsdyrkan.

Personlig gudsdyrkan

I slutändan är omvändelse en personlig fråga. Offentlig gudsdyrkan leder till gudsdyrkan i familjen som leder till personlig gudsdyrkan. Detta innefattar personlig bön, personliga skriftstudier och att man personligen funderar över sin relation med gudomen. ”Ty hur kan en människa känna den mästare … som är en främling för henne och är långt borta från hennes hjärtas tankar och avsikter?”12

Äldste D. Todd Christofferson sa: ”Vikten av att ha känsla för det som är heligt är helt enkelt detta: Om man inte uppskattar heliga ting, förlorar man dem Utan en känsla för det som är heligt blir man alltmer slarvig i sin inställning och slapp i sitt beteende. Man glider bort från den trygghet som förbund med Gud kan ge. Ens känsla av ansvarighet inför Gud minskar och glöms bort. Därefter bryr man sig bara om sin egen bekvämlighet och att tillfredsställa egna begär. Slutligen börjar man förakta heliga ting, till och med Gud, och till sist föraktar man sig själv.”13

Vi har förstått att det bästa sättet att förutse andlig framgång (att man ordineras till melkisedekska prästadömet, tar emot sin begåvning, verkar som missionär, vigs i templet och fostrar en rättfärdig familj) är att en ung man eller ung kvinna har andliga upplevelser i sin ungdom – så att de kan känna den Helige Andens inflytande. Det är mer än att bara vara aktiv i kyrkan. Det är att vara aktiv i evangeliet.

Ert mål för varje lektion ni undervisar, varje diskussion ni leder, varje möte i korridoren ni har är att låta den Helige Anden vara den verkliga läraren. Som Frälsaren undervisade: ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”14 Den Helige Anden har förmågan att anpassa budskapet till varje individ så att de blir ”upplysta av sanningens Ande”.15 När vi undervisar frälsningsarbetet och de gudagivna ansvaren gör vi det på ett sätt som bygger upp, lyfter, inspirerar och leder dem vi undervisar till att stärka tron på vår Himmelske Fader och Jesus Kristus och hans försoning.

Till er underbara religionslärare säger vi: Tack! Tack! Tack! Å kyrkans ledares vägnar: Tack! Lev era liv värdigt, ta hand om era familjer och tjäna Herren – ta särskilt väl hand om den växande generationen. Att vara en del i frälsningsarbetet och de gudagivna ansvaren under apostolisk ledning och nycklar kommer att lyfta oss och motivera oss.

Jag förkunnar det majestätiska i vårt himmelska arv och vår förmåga att ta emot ”evigt liv, vilken gåva är den största av alla Guds gåvor”.16 Jag vittnar om den store Jehova, född Jesus, med titeln Jesus Kristus, den ”smorde”.17 Jag vittnar om hans ojämförbara försoning som gör det möjligt för var och en av oss och alla de vi undervisar att besegra världen – att ta sig igenom de svåraste av jordiska omständigheter med ”fullkomligt klart hopp”.18 Med välsignelserna i ett återställt evangelium och en återställd kyrka har vi allt vi behöver för att hjälpa oss höra, känna och göra. I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. 2 Ne. 31:21.

  2. Handbok 2: Kyrkans förvaltning (2010), s. 22.

  3. Handbok 2, 2.2.

  4. Handbok 2, 2.2.

  5. Alma 23:6.

  6. Första presidentskapet, i Undervisa om evangeliet på Frälsarens sätt: Handledning för Kom och följ mig: Utbildningsresurser för ungdomar (2012), s. 2.

  7. Alma 17:9.

  8. L&F 43:8.

  9. L&F 43:9.

  10. Alma 34:15.

  11. Brev från första presidentskapet, 11 feb. 1999; citerat i Handbok 2: Kyrkans förvaltning, 1.4.1.

  12. Mosiah 5:13.

  13. D. Todd Christofferson, ”Känsla för det som är heligt”, (andligt möte vid Brigham Young University, 7 nov. 2004), speeches.byu.edu.

  14. Joh. 14:26.

  15. Se L&F 6:15.

  16. L&F 14:7.

  17. Se Apg. 4:27.

  18. 2 Ne. 31:20.

Skriv ut