Seminariet, Institutet och annat som fungerar
S&I:s årliga utsändning 2023
Fredagen den 27 januari 2023
President Steven J. Lund: Vilken glädje att bli ombedd att bära mitt vittnesbörd för er, som jag beundrar så, i dag och att bli inklämd, vilket jag är, mellan dessa två kanske bästa lärare jag vet i kyrkan.
Jag gick på en föreläsning nyligen med Arthur Brookes, Harvard-professorn. Och han sa: ”Vet ni, vi lägger för mycket press på våra lärare; vi begär att de ska ändra loppet av världshistorien.” Han visste inte hur sant det var. Förutom att i ert fall är det inte världshistorien vi bekymrar oss för, utan evigheten. Så vi förväntar oss mycket av er och uppskattar dem ni är och det ni gör, och vi strävar enträget mot det resultatet.
När jag senast talade på generalkonferensen talade jag om att jag ville lägga händerna på en hemvändande missionärs axlar och inpränta i hans själ vad jag kände i hjärtat. Med uppgiften att tala till er kom förslaget att jag skulle göra just det här – att jag så att säga skulle lägga händerna på era axlar och se er i ögonen och uttrycka vad jag känner inför era möjligheter och era utmaningar. Nu ska vi inte bli så intima, men med tanke på hur jag känner för er skulle jag kanske, om vi var det, vilja höra vad som rör sig i era hjärtan som jag behöver veta.
Jag är ett resultat av tidigt morgonseminarium som oftast hölls i ett litet flyttbart klassrum bredvid ett junior college i Kalifornien. Vi å andra sidan undervisades av en svensk konvertit som var gift med en medlem i biskopsrådet och senare av några på varandra följande 70-åriga far- eller mormödrar – som alla tre kvalificerade sig främst genom sin plikttrogenhet, som fick dem att stiga upp före fem på morgonen, och sin fullständiga övertygelse om återställelsens äkthet. Det mesta jag vet om evangeliet, och detta menar jag bokstavligen – det mesta jag vet om evangeliet lärde jag mig i seminariet. Och det mesta nya jag lär mig nu om evangeliet är helt enkelt återupptäckter av det de försökte lära mig då.
Så låt oss börja med de viktigaste orden jag kan yttra: Tack för det ni gör och dem ni är. Tack för er villighet att göra det oskattbara arbete som krävs för att ändra er studieplan, era lektionsplaner och era kalendrar för att anpassa dem efter Kom och följ mig. Det var inte många i kyrkan som insåg fullt ut vad som krävdes av er. Tack för era krafttag för att få till den här förändringen, i vetskap om att ni fortsätter finjustera kursplanerna. Era ansträngningar har börjat bära frukt.
Ett meddelande som illustrerar en vanlig berättelse kom till vårt kontor. Det står: ”För att vara ärlig så har vi vanligtvis inte hemafton i min familj. Vi läser inte skrifterna särskilt mycket på egen hand eller som familj, eller studerar evangeliet tillsammans. Vi är aktiva i kyrkan, men på sistone, sedan jag började seminariet, har jag kunnat dela med mig av saker som jag lärt mig i seminariet till dem. Jag tror att seminariet är en hjälp som påverkar mig till att läsa skrifterna men också till att påverka min familj.”
Det var väl det vi hoppades på, eller hur? Stödet från kyrkan skulle flöda tillbaka för att stärka kyrkans hem-centrering. Den processen är en del av den pågående återställelsen, och det är en process som fungerar. Kyrkan gör stora ansträngningar för att försöka förstå vad som fungerar och vad som inte fungerar. Ni befinner er faktiskt mitt i flera av de saker vi vet skapar varaktiga band till Herren.
Så när jag nu har händerna på era axlar – eller armarna om er hals, kanske – skulle jag kunna få passa på att lyfta fram ett par saker som vi vet fungerar, så att ni kan lägga mest kraft där det har störst betydelse i er undervisning? Det sägs att det första som behövs för att få framgång är att man dyker upp. Ungdomar som dyker upp på seminariet får som regel bättre livslånga resultat. Det är mer sannolikt att de tar emot sin begåvning, tjänar som missionär, gifter sig i templet. De som deltar fyra år i seminariet får ett band till evangeliet som sällan bryts. Det andra är när ungdomar betalar fullt tionde; de smider då en länk till sin himmelske Fader som består. Varje gång de lyder det budet och gör den inbetalningen skapas ett nytt band av uppoffring och anknytning.
Jag hoppas att varje seminarie- och institutlärare ständigt förbättrar sin undervisning om tiondets sammanlänkade kraft. Min egen far frågade mig en gång när jag var tio år om jag alltid betalade mitt tionde. Det gjorde jag. Det var knappt något, för det förekom inte så mycket kommers på grusvägen där vi bodde. Men han fortsatte: ”Du förstår, om du bestämmer dig för det, kan du leva ditt liv och ha varit fullkomlig i det avseendet.” Han sa: ”Något jag ångrar” – alltså min far – ”är att jag när var i flottan på ett fartyg i några månader, så fanns det ingenstans jag kunde betala tionde och jag kom ur vanan. Sedan dess har jag varit fullkomlig. Men jag skäms för den tiden när jag inte gjorde det. Om du bestämmer dig för det kan du vara fullkomlig i det här.” Och det kan ju era elever också vara.
Det tredje jag vill uppmärksamma er på som verkligen fungerar är FSY-konferenserna. De här konferenserna är fantastiska. I somras åkte många, eller de flesta, av de 200 000 14- till 18-åringarna hem med en rikare och mer motiverande insikt om vilka de är och varför Herren begär det han begär. FSY är så framgångsrikt att vi måste fråga oss: Vilken är den hemliga ingrediensen? Vilken är FSY-effekten?
Jo, delvis är det att deltagarna kopplas bort från sina dagliga distraktioner i en vecka, vilket försätter dem i ett mycket läraktigt, fokuserat sinnestillstånd. Och medan de alla ligger fridfullt i hamn, som ett barn i sitt hem, får de med er att göra – med lärare och ledare, oftast från seminariet och institutet – där ni sätter deras hjärnor i brand med lärosatser som är så rena och användbara att de framkallar en hjärtats förändring.
Ni förser dem med de verktyg de behöver när de på lördagen åker bort till den kulturella kataklysm som är deras liv. Era lektioner och exempel och varje yttrande läggs till i deras verktygslåda med livsfärdigheter. För en del av dem kan FSY vara den sista chansen att sluta fred med sig själva och med Gud. Tack för er hängivenhet i att ge dem ert andliga, intellektuella och pedagogiska bästa. Vår kyrkas forskning bekräftar att en av de mest kraftfulla utlösande faktorerna för livslångt lärjungeskap har varit relationer med trofasta vuxna som ni, som har förstått hur man navigerar livets utmaningar och finner glädje i Kristus.
För omkring en månad sedan blev president Bonnie H. Cordon och jag ombedda att rapportera till första presidentskapet om FSY-programmet och hur det introducerades i somras i USA och Kanada. Vi avslutade vår presentation och svarade på ett par genomtänkta frågor om våra planer på att göra ytterliga förbättringar, och mötet verkade gå mot sitt slut. Men när vi skulle till att resa oss från stolarna lutade sig president Nelson fram och sa: ”Vi måste lära dem att be.” Vi satte oss genast ner igen. Han sa: ”Vi måste lära dem att be, till vem de ber och bönens språk.” Och så fortsatte han med att säga att han var bekymrad över att vi kanske håller på att bli alltför slarviga med hur vi tilltalar vår himmelske Fader. Och så upprepade han orden: ”Vi måste lära dem att be, till vem de ber och bönens språk.” Så, låt oss lära dem att be. Varje gång vi uttalar en bön bjuder vi in vår himmelske Fader att ingripa i våra liv. Varje bön är en bön om ett underverk. Till och med tacksamhetsböner är ett hopp om att fördjupa vår relation med det gudomliga.
Så, låt oss nu tala om ett annat verktyg för att bygga vittnesbörd som fungerar. Häftet Vägledning för de unga. Förlåt, Vägledning för de unga: En guide för att göra val, som lär oss att skifta vårt fokus på regler till ett fokus på vår relation med Frälsaren och att bli som han. Det gamla talesättet ”Vad skulle Jesus göra?” är fortfarande en fantastisk levnadsregel. Den bakomliggande orsaken till våra beslut är inte längre ett häfte; i stället är det vårt gudagivna uppdrag.
President Nelson säger gång på gång att det viktigaste som pågår i den här världen och anledningen till att vi blev sparade till att komma till världen vid den här tidpunkten är Israels insamling. Och därför, när vi fattar beslut om hur vi ska leva våra liv bör vi drivas av frågan: ”Kommer det här beslutet att hjälpa eller stjälpa mig i att kunna uppfylla mitt syfte på jorden?” När vi strävar efter att leva sådana liv som är värdiga Herrens bataljoner, försöker vi fatta våra beslut i livet i enlighet med vårt livs uppdrag.
Frågan till oss var och en är: ”Tror vi Kristus när han genom sina profeter uppenbarar våra gudomliga syften?” För om vi tror honom, så vill vi fatta riktigt bra beslut. Ni som tillhör S&I:s skrå är mästare på att hjälpa dem besvara den frågan. I en föränderlig värld kan en lista med restriktioner inte skydda oss, men det kan evangeliets principer.
Den nya Vägledning för de unga-guiden för att göra val ber våra ungdomar att ta för vana att se på livet genom sin andliga känslighets ögon, i stället för genom sin högst opålitliga kulturella känslighet. Den här nya guiden är något annat än ännu en upprepning av vuxna som talar till ungdomar om värderingar. I stället är den en omställning av deras inställning till livet, då de får kunskap om sin sanna identitet som söner och döttrar till Gud, en Gud som har ett verk för dem att utföra, som har sänt dem hit i specifika syften som får deras liv att pulsera av mening. Deras fötter kommer att slå rot i evangeliets mylla.
Den här nya guiden för att göra val är en del av ett tio år gammalt uppenbarat mönster som driver oss mot djupare andlighet; den är den senaste delen i återställelsen, då församlingsundervisning framgångsrikt gick över till hemundervisning och sedan till stödverksamhet – med familjens hemafton i stället för familjekväll, med varje medlem en missionär till att höja ribban, med att lyfta memorerade missionärsdiskussioner med Predika mitt evangelium, och med att ersätta scoutprogrammet och Personlig tillväxt med Barn och ungdomar – där ungdomar uppmanas att ta kontroll över sina andliga liv.
De nya läskraven i seminariet är i linje med den här princip-baserade, ande-vägledda inställningen. Vi har rört oss allt mer mot ett högre och heligare sätt att fatta andligt motiverade beslut. Det har blivit allt viktigare att våra ungdomar och vi själva lär oss välja hur vi ska agera, genom att låta oss påverkas av heliga principer i stället för att ta hänsyn till specifika förbud. Våra ungdomar konfronteras redan av moralfrågor som inte ens var en fråga för ett eller tre årtionden sedan. Om de ska tappa fotfästet i dag i valet om tatueringar, vänta då bara och se vad mer världen går på dem om av alla krafter.
President Russell M. Nelson förklarade hur man fattar dessa beslut. Man kan inte bara bocka av en lista. Han undervisade: ”Jag lovar dig att om du uppriktigt och ihärdigt gör det andliga arbete som behövs för att utveckla den livsviktiga andliga gåvan att lära dig höra den Helige Andens viskningar, så ska du få all den ledning du någonsin kan behöva i ditt liv.”1
Det ryktas om en 14-åring som sa till sin mamma dagen efter generalkonferensen att det nya häftet inte förbjuder att man har flera piercingar, så hon tänkte sätta i lite mer blingbling i öronen på torsdagen. Hennes mor tog ett djupt andetag och ska ha sagt: ”Ok, du vet vad vi tycker om det där, men det handlar inte om vad vi vill att du ska göra; det här är din chans att fråga vad din himmelske Fader vill att du ska göra. Du behöver göra jobbet, ta reda på fakta, be om det och vänta på ett svar.” Och 14-åringen fick sitt svar, och hennes mor hade förändrat hennes liv.
När jag hade kommit hem från min mission gick jag med i USA:s armé. Jag infann mig en dag vid Oaklands mönstringsenhet där jag blev införd i min nya militärfamilj. Mina nytilldelade vänner var så olika mig och varandra som ni överhuvudtaget kan tänka er. Men 24 timmar senare hade vi alla fått likadana frisyrer och var klädda i identiska uniformer. Och när vi gick till våra kaserner den kvällen såg vi alla ut som Clean One-ägare. Under de följande månadernas utbildning kunde jag aldrig avgöra vem som hade varit vem i den brokiga skaran vid mönstringsenheten. Vi tränade tillsammans och beklagade oss tillsammans och anförtrodde oss åt varandra, och det fanns inga -iter bland oss. Jag fick en lärdom för livet om betydelsen av uniformer: Det vi har på oss kan splittra eller ena oss. Kläder talar om vems sida vi är på och vad som kan förväntas av bäraren.
Jag läste nyligen om en läkare vid flottan som hade varit vid en skottlossning i Mellanöstern och som bar flera skadade marinsoldater till en evakueringshelikopter och sedan återvände till slagfältet och kom tillbaka med ännu en skadad soldat. Några lokala allierade soldater hånade honom: ”Hördu, flottisten” – och de menade det som en förolämpning – ”Hördu, flottisten, ser du inte att du bär på en fiende?” Han svarade bara: ”Hörni, jag är flottist; ser ni inte att han också är skadad?” Hans uniform stod för något gränsöverskridande.
Profeten har bjudit in dessa ungdomar till Herrens kår. När man går med i en armé ikläder man sig en uniform. Där det finns faror och katastrofer visar en kårs uniformer för befolkningen att hjälp har anlänt, rättfärdiga arméer befriar de förtryckta, blommor strös i deras väg, tårar fälls, hjälp har anlänt. Missionärerna bär uniform; Guds armé kan bäst utföra sitt uppdrag när den står ut lite från dem den är sänd att lyfta och befria.
I vägledningen står det: ”Han vet” – alltså vår himmelske Fader – ”Han vet att du kan göra skillnad i världen, och det kräver i många fall att du skiljer dig åt från världen.”2
När jag fortfarande var i armén fick min vän Rich och jag permission och åkte till Jerusalem. Och när vi gick på Jerusalems gator i våra Levis-jeans och pikétröjor, påstod en arabisk affärsinnehavare att vi tillhörde BYU:s center i Jerusalem. Vi sa att vi inte gjorde det; vi var bara ett par amerikanska soldater.
”Jo, men ni är också med Jerusalemcentret.”
”Varför tror du det?”
”Vi ser det på er ett kvarter bort.”
Vi såg på varandra; vi såg precis ut som de israeliska försvarsstyrkornas soldater som gick förbi, klädda i samma kläder som oss, samma frisyrer, samma alltihop. Men tydligen fanns där något.
Genom tiderna har Herrens efterföljare levt bland andra folk med andra kulturer och värderingar och prioriteringar. Så hur respekterar vi våra grannar samtidigt som vi målmedvetet lever efter evangeliets unika kultur? Vi är ombedda att vara ett ljus för världen när Herren samlar Israel för sista gången inför sin återkomst. Medlemmarna i kyrkan bär ofta ett ljus de själva inte ser men som andra urskiljer. Jag antar att det är Kristi ljus de kan se, ibland svagt, men det lyser definitivt igenom vårt fallna jag. Kristus är trots allt ungdomarnas styrka. Allt vi gör som distraherar från eller minskar eller kamouflerar eller döljer det ljuset motverkar syftet med att vi fötts vid den här tidpunkten.
Guiden Vägledning för de unga kan hjälpa oss att bära det ljuset när vi söker inspiration för hur vi bäst kan uppfylla våra unikt tilldelade syften genom vårt liv och vårt val av livsstil. Att bli sända för att stå som Guds eget (eller egendomliga) folk är en komplimang. Det betyder att vi står ut i mängden när vi genom våra val basunerar ut vem det är vi följer. Vår uppgift inom kyrkans utbildningsverksamhet och programmet Barn och ungdomar och i Guds rike på jorden är inte bara att hindra den här generationen från att tappa tron och halka in i en livsstil som är dem ovärdig; profeten efterlyser unga män och unga kvinnor som har kapacitet att ägna sig åt världens regenerering.
Herrens profet efterlyser kvinnor som kan stå upp och leda i en värld där många kvinnor helt riktigt insisterar på att ta sin rättmätiga plats i världen, i avsikt att vara relevanta och verkningsfulla, men som anser att religion verkar gå stick i stäv med deras meningsfulla strävanden. Trots detta kläder sig Sions kvinnor i gudaktighetens kraft och flyttar på mittpunkten.
Och han behöver oss för att bygga mäktiga män som förvärvar alla de egenskaper Guds söner beskrivs ha i skrifterna. Får jordelivet bara en överbefälhavare Moroni? Det är inte vad jag hör president Russell M. Nelson säga när han talar om den här kungliga generationen. Han utbrister till dem att ”vår himmelske Fader har reserverat många av sina ädlaste andar – man kan säga det bästa teamet – till den här slutfasen. Dessa ädla andar – dessa de finaste spelarna, dessa hjältar – är ni!”3
Så tack än en gång för den oumbärliga styrka till bestående omvändelse som ni utgör för ungdomarna i Herrens kyrka och rike. I Jesu Kristi namn, amen.