”Frukta därför inte … i mig är er glädje fullkomlig” (L&F 101:36)
En kväll med äldste Quentin L. Cook
Världsomfattande andakt för unga vuxna • 11 september 2016 • stavscentret Washington D.C.
Jag är tacksam över att vara med er unga vuxna som ser den här andakten på många platser över hela världen. Så som nämnts, sänds den här andaktsstunden från kapellet som ligger i anslutning till templet i Washington D. C. Jag har valt den här platsen med avsikt, eftersom den ligger närmast templet. Jag är så tacksam att vi lever i en tid när templen är spridda tvärs över världen. Vi behöver templets välsignelser i dessa mycket svåra tider.
Världen tycks bokstavligt talat vara i uppror.1 Nivån av stridigheter tycks vara utan motstycke. Sinnesfrid och trygghetskänsla kan kännas flyktiga och kanske ouppnåeliga. Mitt budskap till er i kväll är att vi inte behöver vara rädda, ens i en farlig och orolig värld. Skrifterna försäkrar oss att vi kan känna fullkomlig glädje, tack vare Frälsaren.2
Det finns vissa underbara händelser som hos många av er är inbrända i hjärta och sinne på ett mycket positivt sätt. Ni minns varenda detalj av händelsen. Det kan till exempel vara att öppna kuvertet med en missionskallelse i, beseglingen till en maka i templet, insikten att den Helige Anden har vittnat till er själ om sanningen i Mormons bok. Det är det här slagets dyrbara händelser som ger inte bara stor glädje utan bestående glädje. Det är intressant att märka att enskilda händelser som är på något sätt relaterade till Frälsaren vanligtvis är de som ger den största glädjen.
Men det finns vissa händelser som är så chockartade eller traumatiska att de påverkar oss på ett djupgående sätt.
Berlinmurens fall, mordet på Förenta staternas president John F. Kennedy och terroristattackerna den 11 september är exempel på chockartade händelser där många människor minns exakt var de var och hur det kändes när de hörde nyheten.
De flesta av er var ganska unga när attacken mot World Trade Center i New York och Pentagon, här i området Washington D.C. skedde just den här dagen, den 11 september 2001, för 15 år sedan. Jag misstänker att de flesta av er (oavsett var ni bor världen över) faktiskt minns var ni var och de känslor av chock och förfäran som ni upplevde. Det var en upplevelse som förstörde känslan av frid och förhöjde känslan av sårbarhet för många. Som jag tidigare berättat, har det här en speciell betydelse för mig och min fru Mary.
Vår äldste son och hans hustru väntade sitt första barn och bodde tre kvarter från World Trade Center i New York när det första planet, kapat av terrorister, flög in i norra tornet. De gick upp på taket på hyreshuset och blev skräckslagna när de såg följderna av vad de trodde var en fruktansvärd olyckshändelse. När de såg det andra kapade planet slå in i södra tornet insåg de att det här inte var någon olycka, och de trodde att nedre Manhattan var under ständig attack. När södra tvillingtornet kollapsade omgavs deras hyreshus av spillror som regnade ner över nedre Manhattan.
Förvirrade av det de sett och oroliga för fler attacker sökte de sig till en mer skyddad plats och sedan vidare till stavscentret för Manhattans stav som ligger vid Lincoln Center. När de kom fram fann de att dussintals andra medlemmar på nedre Manhattan hade fattat samma beslut och samlats i stavscentret. Vi blev lättade när de ringde och lät oss veta var de var och att de var i säkerhet. Platsen de var på förvånade oss inte, för nutida uppenbarelser lär att Sions stavar ska vara ”till försvar och till en tillflykt undan stormen och undan vreden när den oblandad skall utgjutas över hela jorden”.3 De fick inte återvända till sin lägenhet på över en vecka och var förtvivlade över förlusten av oskyldiga människors liv, men själva hade de undsluppit bestående fysiska skador.
Det plan som slog in i Pentagon i närheten av där vi är i kväll i Washington D.C. var också ett självmordsuppdrag med liknande förödande följder.
Min avsikt här i kväll är inte att påminna er om hemska händelser i det förgångna. Jag vill att ni ska tänka på de glädjefyllda händelser jag beskrev i början. Men jag vill också att ni ska tänka på de prövningar, svårigheter och faror ni antingen står inför eller är rädda att ni kommer att ställas inför i era egna liv. En del är händelser som påverkar många människor, andra är era egna. Jag har bestämt mig för att tala om tre slags händelser: de som innebär fysiska faror, de som innebär speciella utmaningar av vilka en del är unika för vår tid och till sist de som innebär andliga faror och utmaningar.
Fysiska faror eller utmaningar
Fysiska faror är de lättaste att se och påvisa. Oavsett hur eller var du får dina dagliga nyheter, är fysiska faror, våld eller tragedier det som främst rapporteras – särskilt på teve och internet. En orsak till det här är att våld och död är mycket dramatiska och lätta att avbilda, både visuellt och i skrift. Våld och död, nära eller långt borta, fångar vår uppmärksamhet och kan störa vårt lugn och vår sinnesro. När vi inte känner oss fysiskt trygga, känner vi oss personligt sårbara.
Den 22 mars i år sprängde en terrorist självmordsbomb på flygplatsen i Bryssel. Fyra av våra missionärer befann sig vid Delta Airlines incheckning. De blev alla skadade, några mycket allvarligt. En äldre missionär, äldste Richard Norby, blev allvarligt skadad. Nyligen sa han att fastän livet aldrig mer riktigt blir detsamma, ”har han valt att lita på Herren och inte frukta”. Vidare sa han: ”Jag tänker leva mitt liv och jag tänker lära mina barn och barnbarn att vi måste sätta vår lit till Gud.”4
Herren har betonat att även de som ger sitt liv, men varit trogna sina förbund, ”skall åter finna det, ja, evigt liv”5.
Jag berördes av syster Fanny Clains vittnesbörd. Hon var en av de andra missionärerna som skadades vid bombningen av Bryssels flygplats. Hon sa: ”Att jag har gått igenom sådana här saker gör att jag förstår människor bättre, för människor upplever svåra saker i livet. Nu när jag också har upplevt något svårt, förstår jag dem bättre.” Om sin konvalescens sa hon: ”När vi väljer att lita på Gud, ser vi hur han hjälper oss och hur enastående det är. Jag litar mer på honom nu än tidigare.” Hon är särskilt tacksam över att hon kunnat fortsätta sin mission.6
I föruttillvaron visste vi att handlingsfrihet och motstånd är nödvändiga för tillväxt, utveckling och vår slutliga upphöjelse.
I det förjordiska rådet i himlen innefattade Faderns plan handlingsfriheten som en väsentlig del. Lucifer gjorde uppror ”och försökte omintetgöra människans handlingsfrihet”7. Följaktligen förnekades Satan och de som följde honom förmånen att få en dödlig kropp.
Andra andar i föruttillvaron använde sin handlingsfrihet till att följa vår himmelske Faders plan. Andar som välsignas med att födas till jorden fortsätter att ha handlingsfrihet. Vi är fria att välja och handla, men vi är inte fria att styra följderna av våra val. Så våra val leder till glädje eller elände i det här livet och i det tillkommande. ”Goda och rättfärdiga val leder till glädje, frid och evigt liv, medan syndiga och onda val i slutändan leder till sorg och elände.”8
Vi kan inte skylla på våra omständigheter eller på andra för ett beslut att handla mot Guds bud. Vi är alla ansvariga inför Gud för hur vi utvecklar kristuslika egenskaper, gåvor och förmågor, och vi har ansvar för hur vi använder den tid vi får på vår lott i den här tillvaron.
Läran om motsatser har nära samband med och ses ibland som en del av läran om handlingsfrihet. Men eftersom motstånd ofta kommer utifrån eller från tredje part, kan det vara bra att se på det separat. Den här läran framläggs kortfattat av profeten Lehi i 2 Nephi 2:11: ”Ty det måste nödvändigtvis finnas en motsats till allting. Om inte … skulle ingen rättfärdighet kunna finnas, inte heller någon ogudaktighet, inte heller någon helighet eller något elände, inte heller något gott eller något ont.”
Lehi förklarar vidare att den här läran är så viktig att det utan den ”skulle det inte ha funnits något syftemål med … skapelsen” och att utan den skulle ”Guds visdom och eviga avsikter och likaså Guds makt och barmhärtighet och rättvisa” förgöras.9
Lehi fortsätter: ”Därför gav Herren Gud människan förmågan att handla av sig själv.”10
Vi visste i föruttillvaron att utövandet av handlingsfriheten kunde resultera i motstånd och konflikter – striden i himlen är ett bevis på den sanningen. Vi visste att det förutom krig och våld skulle förekomma mycket syndigt beteende över hela världen. Vi visste också att Jesus Kristus var villig att betala priset för dessa synder. Hans lidande, som är bortom vår fattningsförmåga, skulle åstadkomma seger över synden och den andliga döden. Hans uppståndelse skulle övervinna den fysiska döden. Vi litade på att vi alla efter den fysiska döden skulle få leva igen, så som vi läser i Predika mitt evangelium:
”Denna Jesu Kristi triumf över den andliga döden, genom sitt lidande, och över den fysiska döden genom sin uppståndelse, kallas försoningen …
När vi förlitar oss på Jesu Kristi försoning kan han hjälpa oss att uthärda våra prövningar, sjukdomar och smärta. Vi kan bli fyllda med glädje, frid och tröst. Allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen genom Jesu Kristi försoning.”11
Våra medlemmars fruktansvärda upplevelser strax efter att kyrkan etablerades i Missouri satte dessa principer om försoningen i tydligt fokus. Vår lära och våra värderingar stod i skarp motsats till nybyggarna i Missouri som hade annan tro. Många Missouribor såg Amerikas indianer som obarmhärtiga fiender och ville få bort dem från området. Dessutom var många Missouribor slavägare och kände sig hotade av dem som var slaverimotståndare. Många sökte mark, rikedom och även makt.
Vår lära respekterade däremot de amerikanska indianerna, och vår önskan var att undervisa dem om Jesu Kristi evangelium. I fråga om slaveriet är våra skrifter tydliga med att ingen människa ska vara slav under någon annan. Våra relativt få svarta medlemmar på den tiden dyrkade Gud tillsammans med vita medlemmar, och så är det även i dag. Slutligen var vår avsikt inte att skaffa rikedomar utan att upprätta samhällen med bröder och systrar som älskade varandra och levde efter de principer som Frälsaren undervisade om. Andra nybyggare i Missouri kände sig hotade när ett stort antal heliga följde Herrens uppenbarelser och flyttade till Missouri.12
Det här åstadkom enorma konflikter och förföljelser av kyrkans medlemmar. De heligas motståndare förstörde deras grödor och en del byggnader, stal boskap och ägodelar och drev dem från deras hem. Några heliga höljdes i tjära och fjäder, de blev piskade och slagna. I ett brev till Joseph Smith som bodde i Kirtland, Ohio, skrev William W. Phelps: ”Det är en fruktansvärd tid. Män, kvinnor och barn flyr eller bereder sig för att fly åt alla håll.”13 I det kaos som utdrivningen orsakade splittrades familjer ibland och många heliga var utan mat och andra förnödenheter. Kyrkans medlemmar hade svårt att förstå varför de drivits ut efter att Herren befallt dem att samlas i Missouri. Efter att ha fått de hemska nyheterna, bad Joseph Smith för att förstå. Herren svarade med detta tröstande budskap, som nu finns i Läran och förbunden 101:35–36:
”Och alla de som utstår förföljelse för mitt namns skull och håller ut i tro skall, även om de kallas att ge sitt liv för min sak, få del av all denna härlighet.
Frukta därför inte ens döden, ty i den här världen är er glädje inte fullkomlig, men i mig är er glädje fullkomlig.”
Herren lovade oss också att belöningen för trofasthet är ”frid i den här världen och evigt liv i den kommande världen”.14
Sålunda gör Herrens försoning det möjligt för oss att känna frid och ro även där det finns fysiska faror.
Speciella utmaningar av vilka en del är unika för vår tid
Som unga vuxna har ni förutom fysiska utmaningar också speciella utmaningar, och en del av dem är unika för vår tid. Ni bekymrar er om beslut angående utbildning, anställning, äktenskap och familj. Läromässiga synpunkter på de här besluten har framlagts i många tal, och är ganska väl förstådda. När Frälsaren betalade för våra synder befriade han oss inte från personligt ansvar för hur vi lever våra liv. Värdet av arbete, flit, att arbeta med all kraft, förbättra våra gåvor och försörja familjer har ständigt förkunnats i helig skrift från begynnelsen. I Första Moseboken förkunnade Herren: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden.”15
Jag tror de här evangelieprinciperna är allmänt accepterade av kyrkans medlemmar. Men i vår komplexa värld finns mycket förvirring om hur de här principerna ska tillämpas.
I mitt första tal under en generalkonferens för 20 år sedan, relaterade jag en lite lustig personlig berättelse som har direkt med de här sakerna att göra.16
När våra barn var små bestämde min fru Mary och jag att vi skulle ha som tradition något jag lärde mig av min far när jag var barn. Han brukade tala med mig och mina syskon en i taget för att hjälpa oss sätta upp mål inom olika delar av livet och undervisa oss om hur kyrkan, skolan och andra aktiviteter kunde hjälpa oss att nå dessa mål. Han hade tre regler:
-
Vi behövde ha värdiga mål.
-
Vi kunde ändra våra mål när som helst.
-
Vi skulle arbeta flitigt för det mål vi valde.
Eftersom jag har haft glädje av denna tradition, beslöt jag och Mary oss för att fortsätta med den med våra barn. När vår son Larry var fem år, frågade jag honom vad han ville ha för yrke när han blev stor. Han sa att han ville bli läkare som sin farbror Joe.17 Larry hade genomgått en allvarlig operation och hade fått stor respekt för läkare, särskilt för farbror Joe. Jag berättade för Larry hur alla de bra sakerna han gjorde skulle förbereda honom för att utföra arbetet som läkare.
Flera månader senare frågade jag honom igen vad han ville bli när han blev stor. Den här gången sa han att han ville bli pilot. Att byta mål gick bra, så jag började förklara hur hans olika aktiviteter kunde hjälpa honom nå det målet. Nästan som en eftertanke sa jag: ”Larry, sist när vi pratade ville du ju bli läkare. Vad har fått dig att ändra dig?” Han svarade: ”Jag tycker det vore bra att bli doktor, men jag har märkt att farbror Joe arbetar på lördagsmorgnarna, och jag vill inte missa lördagsmorgonens tecknade serier.”
Sedan dess kallar vi i vår familj distraktioner från värdiga mål för ”lördagsmorgonens tecknade serier”.
Det finns två principer som jag vill betona från den här sanna berättelsen. Den första är hur man planerar och förbereder sig för att uppnå värdiga mål i dagens värld, och därnäst den påverkan internet och sociala medier kan ha på våra rättfärdiga mål. De kan bli de ”lördagsmorgonens tecknade serier” som distraherar oss från den glädje vi vill ha.
Jag är särskilt bekymrad över hur många unga vuxna underlåter att sätta upp rättfärdiga mål eller planera för hur de ska nå dem. Jag är också bekymrad över att många underskattar och nedvärderar sina egna talanger och förmågor. Att lösa de här två frågorna skulle ge mycket glädje i livet.
En bok som släppts nyligen av professor Angela Duckworth med titeln Grit, framlägger övertygande att många, om inte de flesta, övervärderar så kallade naturliga förmågor och undervärderar hårt arbete och beslutsamhet. Hon hävdar att framgång av alla slag oftast beror mer på god arbetsmoral än på ren intelligens och talang. Hon påpekar att människor med beslutsamhet och fokus (som hon också kallar passion och ihärdighet) konsekvent presterar bättre än de med naturlig fallenhet som inte har samma beslutsamhet.18
När jag var ung råkade jag uppmärksamma resultatet av ett test på en elevs mentala förmåga, som var något under medel. Jag observerade honom under hans skolår utan att säga något till någon. Han valde svåra kurser och arbetade flitigt. På högskolan deltog han ofta i två eller tre studiegrupper för samma kurs. Så småningom tog han en hög examen inom ett svårt och krävande område och åstadkom viktiga genombrott inom sin specialitet.
Nu menar jag inte att alla borde uppnå en hög akademisk nivå, men jag påstår att man kan nå många av sina rättfärdiga och värdiga mål med planering, beslutsamhet och ihärdighet, särskilt om man eliminerar ”lördagsmorgonens tecknade serier”. Det kan också ge mer glädje och lycka i livet.
Jag vill försäkra er att ni kan göra svåra saker. Äldste John B. Dickson, en framstående sjuttio, numera emeritus, som verkade framgångsrikt över hela världen, visade det här på ett roligt och ovanligt sätt. Äldste Dickson kallades att verka som missionär i Mexiko 1962. Innan han for fick han diagnosen skelettcancer i höger arm. Han förväntades inte leva mer än en månad. Men tio månader senare reste han till sin tilldelade mission efter att ha fått armen amputerad.19 Jag glömmer aldrig hur han undervisade missionärer på missionärsskolan om att de kunde göra svåra saker. Han bad fyra missionärer att komma upp på förhöjningen och tävla med honom i slipsknytning. Tänk på att knyta slipsen med en hand! Jag bad nyligen äldste Dickson demonstrera. Vi tittar.
Elder John B. Dickson:[Tying a tie.] Ni vet att vi alla har utmaningar i livet. Ibland är de fysiska, känslomässiga eller ekonomiska eller mycket annat, och om vi bara är positiva och följer reglerna, har tro på Herren, har tro på oss själva, kan vi klara allt som kommer i vår väg. Vi kan ju till och med knyta slipsen. Vill någon tävla i löpning eller brottning?
Tack, John.
På missionärsskolan besegrade äldste Dickson alla fyra missionärerna med hjälp av tänderna, axlarna och bröstet på ett fantastiskt sätt. Ni ska veta att ni kan övervinna motstånd och göra svåra saker.
Professor Duckworth noterar att ”entusiasm är vanligt. Uthållighet är ovanligt.”20
En av undersökningarna hon citerar betonar vikten av aktiv förberedelse för livet, inklusive ihärdighet, envishet, orubblighet och ”vanan att inte låta bli saker på grund av hinder”.21
Hon prisar också att ha ett högre mål som bidrar till andras välbefinnande.22 Hon säger:
”De är lyckligt lottade som har ett högt mål som är så viktigt för världen att det gör allt de gör, hur litet och tråkigt det än är, till något viktigt. Tänk på liknelsen med murarna:
”Tre murare fick frågan: ’Vad gör du?’
Den förste säger: ’Jag murar.’
Den andre säger: ’Jag bygger en kyrka.’
Och den tredje säger: ’Jag bygger Guds hus.’
Den förste muraren har ett jobb. Den andre har ett yrke. Den tredje har ett kall.”23
Min uppmaning till er i kväll är att se på era mål och avgöra vilka som låter er fullgöra era familjeplikter och hålla er på förbundets stig och låter er få den glädje Herren önskar för er del. Kom ihåg: Att ha ett mål låter dig spara tid och arbete genom att planera i förväg och inte missa viktiga krav och tidsgränser.
Jag vänder mig nu till internets och sociala mediers inverkan på våra beslut.
Internet och sociala media bidrar med mycket gott i vårt moderna samhälle. De har stort värde! De kan också vara de ”lördagsmorgonens tecknade serier” som distraherar oss från att uppnå våra sanna kallelser under jordelivet.
Min uppriktiga vädjan är att vi alla ska utvärdera hur och när vi använder internet och sociala medier. Det avgörande provet bör vara: Hjälper det våra andra värdiga och viktiga mål eller hämmar det allvarligt vår utveckling? Är vi fixerade vid sociala medier av rädsla för att missa något, om vi inte ständigt uppdaterar oss? Får vissa sociala mediers betonande av jaget oss att tvivla på oss själva och känna oss otillräckliga? Än värre: Leder internet oss till bilder och innehåll som är orent, olämpligt eller innehåller halvsanningar som skadar tron? Gömmer vi ibland vår identitet och utsätter andra för ovänliga kommentarer eller åsikter? Inkräktar sociala medier på den tid vi normalt borde använda till gudsdyrkan i hemmet eller kvalitetstid med familjen? Hindrar den tid vi använder på internet med spel och lekar oss från att effektivt arbeta mot våra viktiga mål? Det här är beslut som jag uppmanar oss alla att begrunda, justera och att omvända oss från om det behövs för att förbättra våra liv.
Med detta sagt är jag fullt medveten om de enorma fördelar som sociala medier kan ge om de används på rätt sätt. Enbart dess bidrag till släktforskningen klargör för mig att Herren har inspirerat den här tekniken.
När jag talat färdigt ska jag lägga ut den här delen av mitt tal på min Facebook-sida. Jag vill att ni delar med mig era bekymmer som rör sociala medier men också hur sociala medier välsignar era liv.
Jag vill också säga en sak till om det här ämnet. Vi hör mycket om att vara äkta på sociala medier. Att vara uppriktigt kristuslik är ett ännu viktigare mål än att vara äkta. Låt mig säga det igen: Att vara uppriktigt kristuslik är ett ännu viktigare mål än att vara äkta.
Andliga utmaningar
Jag vill nu tala om andliga utmaningar.
Ett av de viktigaste ansvaren i det här livet är att ingå och hålla heliga förbund med Gud. Det kräver att vi uppmärksammar ovärdiga önskningar och tar avstånd från dem. Vi uppmärksammar också olämpliga förväntningar som vi medvetet eller omedvetet har på gudomen. Vi söker ofta veta vad Gud vill med oss. Vi har ständigt fokus på tro, omvändelse och frälsande förrättningar. Frälsaren, som betalade priset för oss alla, bortom vad vi helt kan förstå, utförde inte försoningen för att vi skulle kunna koncentrera oss på materiella mål utan evigt värde eller för den delen lättsinniga, själviska nöjen och spel. Tänk på Herrens avsikt när han sa: ”Ty se, detta är mitt verk och min härlighet – att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.”24
En del tycks säga eller antyda: ”Visst borde en kärleksfull Fader i himlen vara nöjd, även om jag är mindre än jag borde vara? Kan han verkligen förneka mig välsignelser bara för att jag tycker om alkohol och kaffe?” Olyckligtvis är det här fel fråga och uppvisar brist på insikt om Faderns plan. Den verkliga frågan är: ”Hur kan jag vara den rättfärdiga och kärleksfulla person min Fader och Frälsaren vill att jag ska vara?” Skriften förkunnar: ”[Där] mycket är givet krävs mycket.”25
I en väld där belöningar och troféer ofta ges för enbart deltagande, kan normer och förväntningar verka orättvisa och till och med grymma. Det här gäller särskilt dem som envisas med att följa sin egen väg utan att rätta sig efter Faderns plan, oavsett följder.
Många rättfärdigar syndigt beteende och säger till sitt försvar: ”Jesus lärde oss att älska alla.” Det är naturligtvis sant, men de som förespråkar den hållningen verkar ofta benägna att bortse från hans lika viktiga uppmaning: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.”26
Vi har inte rätten att förhandla om villkoren för vårt förhållande till gudomen. Att ha ”ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande” är första kravet för att börja gå förbundsstigen som inleds med dopet. Ödmjuk vädjan till gudomen krävs. Som vi lär av kung Benjamin: ”Ty se, är vi inte alla tiggare? Är vi inte alla beroende av samma väsen, nämligen Gud, för alla ägodelar som vi har … av varje slag?”27
Våra utmaningar kan vara svåra, och en del verkar till och med orättvisa. De skapar sorg i hjärtat och medkänsla med andra. Det här gäller skröpligheter och sjukdomar som påverkar hela vår varelse. Det omfattar dem som är oskyldiga och som utsatts för övergrepp. Det innefattar fattigdom och våld som genomsyrar den omgivning vi fötts till. Det innefattar impulser och böjelser som vi kanske inte valt. Vi klagar över beroenden som orsakats av ett enda dåligt val. Mycket kan vara orättvist eller oberättigat i denna värld.
Hur svarar vi på det? Vi måste vara goda och medkännande och behandla alla med respekt, också när de väljer en väg som vi vet inte stämmer med Faderns plan och Frälsarens lära. Men om vi verkligen vill vara omtänksamma, måste vi också undervisa om omvändelse. Det är inte omtänksamt, och vi gör ingen någon tjänst, när vi avstår från att uppmana dem vi älskar att förändra sina liv och ta emot Frälsarens försoning. Otroliga, eviga välsignelser väntar dem som omvänder sig.
Frälsaren själv klargjorde detta för nephiterna när han sa om dem som omvänder sig: ”Då skall jag hålla honom utan skuld inför min Fader den dag då jag skall stå för att döma världen.”28 Han fortsatte: ”Inget orent kan komma in i hans rike. Därför kommer ingenting in i hans vila utom de som har tvättat sina kläder i mitt blod genom sin tro och omvändelse från alla sina synder och genom sin trofasthet intill änden.”29
Du ska veta att du kan bli ren. Du kan finna den glädje du önskar i detta liv. Ingen bör gå ifrån den här andaktsstunden med tanken att du är bortom frälsning. Det är du inte. Innerst inne är du ett Guds barn. Du kan uppleva hopp och glädje. Du kan förändra ditt hjärta och omvända dig. Du kan förlåta och bli förlåten.
Omvändelse är viktig i Faderns plan. I Mormons bok lär vi oss om förhållandet mellan barmhärtighet och rättvisa. Kristus avgör hur barmhärtighet och rättvisa möts.30
Jag älskar de optimistiska ord som skrevs av Eliza R. Snow:
O visdom stor, o kärleks nåd!
Vår Gud oss frälsning bjöd.
Där rättvisa, kärlek och nåden möts
i gudomlig harmoni!31
Den härliga planen för vår lycka är rättvis och barmhärtig. Vi vet varifrån vi kommer, varför vi är här på jorden och vart vi tar vägen efter att vi dött.
Ni är en härlig generation. Skrifterna säger klart och tydligt att det ska finnas ”ogudaktighet och avskyvärdheter”32. Men de heliga, få till antalet och spridda över hela jorden, ska vara ”beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor härlighet”.33 Herren lovade att han ska ”bevara de rättfärdiga” och att vi ”inte behöver frukta”.34
Du behöver inte vara rädd, trots de faror och svårigheter du möter. Du blir välsignad när du söker rättfärdiga, värdiga mål. Planera och arbeta med envishet och beslutsamhet, undvik olämplig användning av sociala media och internet och lita och fokusera på tro, omvändelse, frälsande förrättningar och Frälsarens försoningsoffer medan du uthärdar till änden. Fokus på templet hjälper dig uppnå de här målen.
Som det står i Romarbrevet 12:12: ”Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.” Du kan undvika ”lördagsmorgonens tecknade serier” i livet och njuta av och uppnå den glädje som Frälsaren har lovat oss.
Jag vittnar högtidligt om Jesu Kristi gudomlighet. Tack vare honom behöver vi inte vara rädda, för i honom är vår glädje fullkomlig. I Jesu Kristi namn. Amen.
© 2016 Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt. Engelskt original godkänt: 6/16. Godkänt för översättning: 6/16. Originalets titel: ”‘Fear Not … in Me Your Joy Is Full’ (D&C 101:36)”. Swedish. PD60002153 180