Ett kännetecken på Herrens sanna och levande kyrka
En kväll med äldste Patrick Kearon
Världsomfattande andakt för unga vuxna • 6 maj 2018 • Brigham Young University–Idaho Center
Jag är så tacksam för Jen, som utan undantag lever som hon lär. Hon vet vem hon är och gläds åt att veta vem hon är. Och hon berättar det modigt för andra, var hon än är. Jag är så tacksam att vi träffades två år efter min omvändelse till kyrkan. Hon har varit ett välsignat exempel för mig alltsedan dess, och fortsätter att vara det.
Det är underbart att tänka sig att ni har samlats över hela världen. Jag ber, i andan av Landons vackra inledningsbön,att ni ska få det ni behöver; att om ni behöver inspiration ska ni få det. Att om ni behöver något speciellt ska det komma. Det finns en sådan kraft i att samlas så här, när vi förbereder oss för tillfällen som detta. Det finns kraft i att samlas. Om ni behöver helas, må ni bli helade. Om ni behöver tröst, må ni få tröst. Om ni behöver frid, må ni få frid. Om ni behöver hjälp med era slutprov – jag antar att det är lite tidigt för det för de flesta terminer, men när den tiden kommer, må ni få det också.
Jag ber att när ni blir manade, när ni får ett budskap, att ni då har styrkan och övertygelsen att handla därefter och inte bara återfalla i era nuvarande vanor. Om ni behöver en förändring, om ni behöver förnyad styrka och tro, så kan det vara er gåva.
När jag var 15 eller 16 var jag djupt självupptagen och genomled många av de där oroliga, osäkra och sårbara känslorna som kan vara en del av puberteten. Vissa av de här känslorna stannade kvar, men det var värst under tonåren. Jag kände mig vilsen, osäker och tafatt. Det hjälpte inte att jag gick på internatskola i en avlägsen kusttrakt i England. Mina föräldrar bodde långt borta i Saudiarabien. I fråga om skolan skulle Hogwarts med Snape ha varit mer välkomnande.
Det var vanligt med dåligt väder längs med den där kusten, men en vinter blåste en oerhört våldsam storm in över irländska sjön med vindar i orkanstyrka. Havet kastade sig mot skyddsvallarna och tog sig ibland över dem. Cirka 5 000 bostäder översvämmades i området och många blev helt avskurna utan elektricitet eller något sätt att värma och lysa upp sina hem, och de började få slut på mat.
När översvämningen började dra sig tillbaka skickade skolan ut oss för att hjälpa till. Jag hade inte sett en naturkatastrof på den här nivån förut, och jag var förbluffad över att uppleva den på nära håll. Det fanns vatten och lera överallt. De som upplevt översvämningen var askgrå och utmärglade. De hade inte fått sova på flera dagar. Mina skolkamrater och jag flyttade vattendränkta tillhörigheter till övre våningsplan där de kunde torka, och drog loss heltäckningsmattor som hade förstörts av översvämningen. Jag minns att de genomvåta mattorna kändes omöjligt tunga, och stanken i de här bostäderna var fruktansvärd.
Vad som sedan slog mig var kamratskapet som utvecklades mellan oss som hjälpte till och dem som tog emot hjälpen. Det fanns en underbar, gemytlig känsla mellan människor som förenats för ett värdigt ändamål under svåra omständigheter. Jag tänkte senare på att alla de där känslorna av osäkerhet som tog upp så mycket av min vanliga tankeverksamhet försvann medan jag engagerade mig i arbetet att hjälpa våra grannar.
Jag önskar att den insikten hade varat, men det gjorde den inte. Upptäckten att mitt dystra, självupptagna tillstånd kunde botas av att hjälpa andra borde ha förändrat mig. Men det gjorde den inte, eftersom upptäckten inte sjönk in tillräckligt djupt, och eftersom jag inte funderade djupare på det som skett. Den insikten kom senare. Ni har troligen sett den här sanningen verka i era egna liv. Det kan vara till hjälp för er att tänka på när det här hände er, och hur.
Generalkonferensens uppmaning att tjäna
Jag tänkte på det här under generalkonferensen. Jag känner mig så lyckligt lottad att få tillfälle att tala till er så snart efter den där epokgörande konferensen för några veckor sedan. Intrycken, friden och inflödet av energi vi fick är fortfarande med mig.
Hjärtat i konferensbudskapen var en upprepad maning att tjäna som Frälsaren tjänar – och att göra det av kärlek och för att vi själva och alla omkring oss är vår himmelske Faders barn. Vi tjänar inte för att vårt tjänande räknas och mäts, utan för att vi älskar vår Fader i himlen och motiveras av ett högre och ädlare skäl: att hjälpa våra vänner hitta och hålla sig kvar på stigen hem till honom. Vi älskar och tjänar vår nästa som Jesus skulle ha gjort om han var i vårt ställe, för att verkligen försöka förbättra människors liv och lätta deras bördor. Det är därifrån glädje och varaktigt förverkligande kommer, för både givaren och mottagaren, när vi delar frukten av att veta och känna vårt obegränsade värde och Guds eviga kärlek till var och en av oss.
Det här budskapet sammanfattades av president Nelson: ”Ett kännetecken för Herrens sanna och levande kyrka kommer alltid att vara en organiserad, riktad ansträngning att betjäna vart och ett av Guds barn och deras familjer. Eftersom det är hans kyrka ska vi som hans tjänare betjäna den enskilde, precis som han gjorde. Vi tjänar i hans namn, med hans kraft och myndighet och med hans kärleksfulla godhet.”1
Jag har funderat över det vi undervisades om, och jag vet att om vi lyssnar till kallet att tjäna har vi möjlighet att höja oss över oss själva, att växa i tro, självförtroende och lycka, och att övervinna vår självupptagenhet och den känsla av tomhet och dysterhet den skapar. Jag önskar att jag hade kommit till den här insikten mycket tidigare i livet. Men jag är så tacksam för att ha lärt mig det gradvis genom åren, och för att vi ständigt påminns om den här stora sanningen.
Fördelarna med och välsignelserna av den här sortens tjänande
Skönheten i den här sortens tjänande, betjänande eller lärjungeskap är att det hjälper andra på oräkneliga sätt, men det förvandlar också oss själva genom att befria oss från oro, fruktan och tvivel. Till en början distraherar tjänandet oss helt enkelt från våra egna problem, men det övergår snart i något mycket högre och vackrare. Vi börjar uppleva ljus och frid nästan utan att märka det. Vi blir lugnade, värmda och tröstade. Och vi blir varse en glädje som inte kan uppnås på något annat sätt. De här gåvorna vilar på oss i mycket större grad än vad som motsvarar det vi faktiskt har gjort för att hjälpa andra.
President Spencer W. Kimball förklarade det delvis så här: ”Det rika livet som framhålls i skrifterna är den totala andlighet som uppnås genom att vi mångfaldigar vårt tjänande av andra och genom att investera våra talanger i tjänande till Gud och människor.”2 ”Vi växer när vi tjänar andra – ja, det är verkligen lättare för oss att ’finna’ oss själva eftersom det finns så mycket mer av oss att finna!”3
Exempel på den förvandling vi upplever när vi tjänar och motsatsen till den när vi inte gör det
Den här förvandlingen upptäcker nya missionärer när de slutar oroa sig och istället frågar: ”Vem kan jag hjälpa, och på vilket sätt?” Det som händer är att de slutar tänka på sig själva och lägger fokus på att föra själar till Kristus. Den här upptäckten får missionärer ofta kämpa för. De kan vara så upptagna av att vara på en ny plats med annorlunda människor, mat, seder och ofta ett svårt språk att det är mycket svårt för dem att vända sig utåt och tjäna. Men när de gör det förändras allt för dem. De slutar oroa sig, börjar arbeta och kommer igång med den osjälviska uppgift som ligger framför dem, och de upptäcker en helt ny dimension i sina missioner och liv, med frid och en känsla av mening.
Sorgligt nog blir det tvärtom för missionärer när de kommer hem och börjar ta itu med sina behov i nästa fas av livet, såsom utbildning, jobb samt egna och familjens problem. De har ägnat mellan 18 månader och 2 år åt att lära sig att vi är lyckligast när vi inte är upptagna med oss själva, eller, som president Hinckley sa, när vi glömmer oss själva och börjar arbeta. När de återvänder från sina missioner till livet de lämnade bakom sig, återvänder de också ofta till många av de mer självupptagna vanor som var en del av det livet. De vänder speciellt tillbaka till att vara uppslukade av sig själva, hur de har det, hur de ser ut eller låter och vad andra tycker om dem.
Lika säkert som att vi får ljus, frid och glädje av att se utåt och hjälpa andra, får vi tvivel, oro och dysterhet av att vända oss inåt.
Jag hade en upplevelse för några månader sedan när jag hade legat vaken i många timmar och försökt somna utan att lyckas. Till slut gick jag upp och gick runt i huset lite grann, och gick sedan och lade mig för att försöka sova igen. När sömnen fortsatte undfly mig dök en förnyande tanke plötsligt upp: ”Sluta tänka på dig själv.” Och sedan kom frågan: ”Vem kan jag hjälpa?” Jag låg där och bad innerligt: ”Vem kan jag hjälpa nu, och på vilket sätt?” En tanke kom att jag skulle kontakta och uppmuntra en vän. Det var ingen stor sak, men nästa morgon följde jag maningen och gjorde förhoppningsvis nytta. Vad jag är säker på är att så snart jag hade bett på det här sättet och frågat vem jag kunde hjälpa fann jag friden och kunde äntligen sova.
Exempel på Frälsarens tjänande
Frälsaren ”gick omkring och gjorde gott”4 och letade alltid efter någon att hjälpa, och han ”botade alla som var i djävulens våld”.5 Han välsignade, undervisade och ledde ständigt andra till att ändra inställning och därmed sina liv. Det är lärorikt att när han kallade Petrus, Andreas, Jakob och Johannes att följa honom bytte de genast riktning och fokus: ”Genast lämnade de näten och följde honom.”6
Senare, efter korsfästelsen när Frälsaren hade tagits ifrån dem på det grymmaste sätt, återvände de till att fiska, till det de kände till. Vid ett tillfälle kom den uppståndne Frälsaren till dem när de fiskade utan framgång. ”Han sade: ’Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så ska ni få.’ De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra upp det för all fisken.”7 Det här visade att han inte hade förlorat något av sin makt, men det gav också en mycket tydlig bild av att de letade på fel plats och fokuserade på fel sak. När de åt fisk på stranden frågade Frälsaren Petrus tre gånger om han älskade honom. Varje gång svarade Petrus med växande oro att han gjorde det. Efter varje svar bad Jesus Petrus att föra hans får på bete.
Varför frågade Frälsaren tre gånger om han älskade honom? Ja, Petrus hade kallats att följa Jesus tidigare, och han hade svarat genast genom att lämna fisket bakom sig. Men när Jesus togs ifrån dem sörjde Petrus. Han kände sig vilse. Han gick tillbaka till det enda han kände till – fiske. Nu ville Jesus att Petrus verkligen skulle höra honom och förstå allvaret i inbjudan. Han ville att Petrus skulle förstå vad det innebär att vara en lärjunge och efterföljare till den uppståndne Kristus, nu när han inte längre skulle gå bredvid dem rent fysiskt. Vad ville Herren ha av Petrus? Han ville att Petrus skulle föda hans får, hans lamm. Det var det arbetet som behövde utföras. Petrus kände igen det ömsinta, raka kallet från sin Mästare, och den främste aposteln svarade genom att modigt och utan fruktan ge resten av sitt liv åt det tjänande han kallats till.
Hur det här kan tillämpas på dig
På grund av återställelsen har vi en annan främste apostel på jorden i dag. President Nelson inbjuder er och mig att föra Jesus får på bete. Vi hörde den på generalkonferensen på det klaraste, mest kärleksfulla sätt. Vi rördes och inspirerades, men förändrades vi? Med alla distraktioner omkring oss och så många mindre saker som kräver vår uppmärksamhet, är utmaningen nu att svara på inbjudan och handla – faktiskt göra något, verkligen göra skillnad och leva annorlunda.
Som svar på kallet att tjäna kanske er fråga är: ”Var börjar jag?” Börja med bön. President Nelson uppmanade oss att ”sträcka [oss] bortom [vår] nuvarande andliga förmåga att få personlig uppenbarelse, för Herren har lovat att ’om du [söker] ska du få uppenbarelse på uppenbarelse, kunskap på kunskap, så att du kan lära känna hemligheterna och de fridgivande tingen – det som ger glädje, det som ger evigt liv’ [L&F 42:61].”8
Fråga din Fader i himlen vad du kan göra och för vem. Varje liten vänlig handling får oss att se utåt och medför egna belöningar. Handla efter varje maning du får, oavsett hur obetydlig den verkar. Agera enligt den. Det kan vara ett vänligt sms till någon som inte väntar sig det. Det kanske är ett budskap av någon sort. Det kanske är en blomma, några kakor eller ett vänligt ord. Det kanske är mer, som att rensa någons trädgård eller bakgård, göra tvätt åt någon som inte kan röra sig lika obehindrat som tidigare, tvätta någons bil, klippa gräs, skotta snö, eller bara lyssna när en vän pratar om utmaningar han eller hon står inför.
Som syster Jean B. Bingham sa: ”Ibland tror vi att vi måste göra något storslaget och heroiskt för att det ska ’räknas’ när vi tjänar vår nästa. Men enkla gärningar kan ha djup inverkan på andra – och på oss själva.”9
Du kanske tvekar att ta första steget eftersom du är övertygad om att du inte har tid eller inte kan göra någon skillnad, men du blir förvånad över vad bara något litet gör.
Om du märker att du oroar dig för en vän som glider bort från kyrkan och tappar sin en gång strålande tro och sitt hopp, be honom eller henne tjäna någon tillsammans med dig. Det finns inget bättre sätt att mjuka upp hjärtan för det som tillhör Gud och att återupptäcka hans kärlek i våra liv än att meningsfullt tjäna någon i nöd.
Varför vi tjänar
Vi måste hela tiden påminna oss själva om varför vi tjänar. Vi är barn till vår himmelske Fader, och vi är här på jorden för att lära oss och växa genom myriader upplevelser, så att vi är mer fullständiga när vi återvänder till honom. Att lära oss se utåt, inte inåt, och tjäna varandra är en så stor del av vårt syfte här. Det är faktiskt dess hjärta. Underverket i att se utåt och betjäna en annan människa i nöd är att under tiden lär vi oss att vi kan glömma oss själva och våra egna problem.
President Nelson lägger fram ett högre och heligare mönster för tjänande för dig och mig. När vi svarar på det upptäcker vi hur tillfredsställande, befriande och lugnande det är för oss, och hur vi kan bidra till förändring och tröst i andras liv.
När man har fått sin tempelbegåvning och tjänat en mission finns det en frestelse att säga: ”Ja, nu är jag färdig. Jag har varit en tjänandemaskin på heltid i 18 månader eller 2 år. Det är någon annans tur nu.” Detsamma kan sägas när vi har gift oss. Vi kanske tänker: ”Ja, nu har jag gjort det. Nu är det dags för en rast.” Men den här sortens tjänande vilar aldrig. Det är en livsstil. Vi kan vila från våra vanliga aktiviteter och semestrar för att vila och återhämta oss, för att ”lätta på bågen”, som Joseph Smith uttryckte det.10 Men vi kan inte ta rast när det gäller vårt förbundsansvar att älska varandra som han har älskat oss och att föda hans får.
Jag har både gagnats av den här sortens tjänande och upptäckt den frid och glädje som kommer av att vara ett verktyg i Guds händer för någon annan.
Jen beskrev vår kamp för vår nyfödde sons liv. När vi hade förlorat honom undrade vi om vi någonsin skulle återhämta oss. Under den tiden fick vi ta emot en enastående ström av kärlek, vänlighet och hjälp från familj och vänner, och från människor vi knappt kände. Ett älskat par som redan var kära vänner betjänade oss ständigt under hela den tiden. De stod alltid vid vår sida, bad med oss och för oss, och gav oss välsignelser, måltider, tröstande ord men också tystnad. De dök på något sätt alltid upp när vi just hade fått viktig information eller när vi höll på att sjunka av utmattning och sedan av sorg. De har visat genom åren att det här är deras sätt att leva. De tjänar i tysthet och ständigt.
Den världsomfattande kyrkans tjänande
När vi under de senaste åren har tjänat i kyrkan i området Europa och har bott i Tyskland har vi sett den här principen tillämpas med förbluffande effekt då medlemmar i kyrkan och våra vänner med annan tro har ryckt in för att hjälpa otaliga tusentals flyktingar som förlorat allt i flykten från striderna och förödelsen av ett krig som fortfarande rasar i Mellanöstern. De kom, ibland till fots i hundratals mil, och bar bara med sig små väskor med tillhörigheter. När vårt folk såg ett behov, när de såg bröder och systrar – Herrens lamm, ryckte de in för att hjälpa, klä, nära, skydda och trösta de här flyktingarna som hade förlorat allt. När de gjorde det, förvandlades de som hjälpte. De välsignades med ljus, energi och glädje som de antingen aldrig hade upplevt förut, eller som hade bleknat när de fokuserade på sig själva och på livets vardagsrutiner. Vårt folk fortsätter med den här underbara hjälpinsatsen över hela världen.
Flyktingar har väldigt akuta och tydligt uppenbara behov, men det finns andra överallt omkring oss vilkas utmaningar inte är lika tydliga men som behöver vår hjälp, och vi behöver hjälpa dem också. Vårt tjänande måste inte ske på andra sidan jordklotet. På många sätt är det bättre om det sker på nära håll.
Jag är så stolt över att tillhöra en kyrka som praktiserar det här. Förra året donerades över 7 miljoner volontärtimmar till att odla, skörda och distribuera mat till de fattiga och behövande. Förra året tillhandahöll kyrkan också rent vatten för en halv miljon människor som annars inte skulle ha det. Fyrtioniotusen människor i 41 länder fick en rullstol. Volontärer tillhandahöll ögonvård och utbildade 97 000 vårdare av personer med synproblem i 40 länder. Trettiotre tusen vårdare utbildades i vård av nyblivna mödrar och spädbarn i 38 länder. För att inte nämna programmet Helping Hands, där hundratusentals medlemmar under senare år har donerat miljontals timmar. De skyndar sig att hjälpa människor som drabbats av katastrofer, stora som små, och förbättrar sina grannskap och kommuner.
Kyrkans nya initiativ JustServe, där man kan hitta många bra tjänandetillfällen om det finns i närheten, har redan 350 000 registrerade volontärer som har bidragit med miljontals timmar av tjänande i sin hemort.
Det här är en handlingens kyrka. Det här är vad vi gör. Detta är det ni gör. Låt det bli det som är typiskt för vem ni är. Det är så här vi finner glädje och frid, eftersom det här är ett av de högsta, bästa och mest påtagliga sätten att följa Frälsarens exempel.
President M. Russell Ballard har sagt: ”Mycket stort uträttas genom små och enkla medel. På samma sätt som de små guldkornen med tiden blir till en stor skatt, samlas våra små och enkla vänliga handlingar till ett liv fyllt av kärlek till vår himmelske Fader, hängivenhet mot Herrens Jesu Kristi verk och en känsla av frid och glädje varje gång vi når ut till varandra.”11
Tre slags tjänande
Jag vill betona tre generella slag av tjänande som vi alla har möjlighet att ägna oss åt.
Det första är tjänande som vi får i uppgift eller anmodas att utföra som ett ansvar i kyrkan. Det här beskrevs på ett så vackert och inspirerande sätt på generalkonferensen. Vi strävar efter den sortens tjänande som värdesätts snarare än mäts, där vi tänker på, ber för och hjälper dem vi har fått ansvar att ta hand om.
Det andra är det tjänande vi väljer att göra av egen vilja. Det är en utvidgad version av det första, som flödar in i alla våra dagliga handlingar och kontakter när vi medvetet försöker glömma oss själva och vända oss utåt mot andra. Vi får inte en formell uppgift, men vi motiveras av en önskan att följa Kristus och börjar med att vara vänligare och mera omtänksamma mot människorna omkring oss. Små vänliga handlingar och tystlåten generositet leder till varmare och mer meningsfulla relationer.
Det tredje är tjänande för allmänheten. Redan i er ålder kan ni tjäna i skolstyrelser, välgörenhetsgrupper, och sedan i lokal, regional och nationell politik. Jag vill uppmuntra både män och kvinnor att engagera sig på det här sättet. Engagera er i politik, när så är lämpligt, med blicken på tjänande och på att bygga upp enskilda och samhällen. Undvik det politiska blocktänk som har blivit så polariserat, högljutt och destruktivt i samhällen, i länder och på kontinenter. Förena er med andra politiker och gör gemensam sak för att förbättra människors liv inom era egna administrationsområden och bortom dem. Ni kan vara balansens och förnuftets stämma, och verka för rättvisa i samhällets alla hörn. Det finns ett växande behov av att ni bidrar med er energi till detta slags värdefulla samhällsengagemang.
När vi läser nyheterna kan vi känna det som att världen glider bort. Om vi alla handlar i stort och smått varje dag kan vi förändra världen för oss själva och för folk omkring oss. När ni tjänar er nästa och tjänar tillsammans med er nästa i ert samhälle får ni vänner som delar er önskan att hjälpa. Det blir till starka vänskapsband som överbryggar kulturer och trosuppfattningar.
Antoine de Saint-Exupéry sa: ”Livet har lärt oss att kärlek inte handlar om att stirra på varandra utan om att se utåt tillsammans åt samma håll. Det finns inget kamratskap utom genom förening i samma höga syfte. Även i vår tid av materiellt välstånd måste det vara så, för hur skulle vi annars förklara den glädje vi känner när vi delar vår sista brödbit med varandra i öknen?”12
Sammanfattning
Om alla svarar upp på inbjudan att tjäna som Jesus gjorde, förvandlas ni och bli alltmer osjälviska i stället för själviska. Du upptäcker den glädje som kommer av att tjäna på Frälsarens sätt och lämna bakom dig ängslan och osäkerhet och den dysterhet som känslan av otillräcklighet skapar.
Kanske har medan du lyssnar ett namn eller en uppgift kommit till ditt sinne. Det är troligtvis en inbjudan från Anden, och du kanske har fått den tidigare. Sträck dit utåt, håll utkik och lyft upp. Välj att följa inbjudan och be i dag för att få veta vad du kan göra. När du ser och känner de välsignelser detta medför för dig och dem du stödjer vill du göra det här till en daglig vana.
Vår högsta och bästa uppgift är att dela med oss av ljuset, hoppet, glädjen och meningen i Jesu Kristi evangelium till alla Guds barn, och hjälpa dem hitta vägen hem. Att hjälpa, tjäna och betjäna dem är manifestationer av evangeliet i handling. När vi gör det till en livsstil upptäcker vi att det är unikt tillfredsställande, och det är så vi finner den frid och den glädje som vi kan ha saknat.
Låt mig upprepa president Nelsons uppmaning till oss alla: ”Ett kännetecken för Herrens sanna och levande kyrka kommer alltid att vara en organiserad, riktad ansträngning att betjäna vart och ett av Guds barn och deras familjer. Eftersom det är hans kyrka ska vi som hans tjänare betjäna den enskilde, precis som han gjorde. Vi tjänar i hans namn, med hans kraft och myndighet och med hans kärleksfulla godhet.”13
Det var så här Frälsaren levde, och det här är anledningen till att han levde – för att ge oss fullkomlig balsam och slutgiltig bot genom sin stora, oändliga försoningsgåva till dig och till mig. Må vi följa den levande Kristus på ett allt mer villigt och effektivt sätt när vi strävar efter att bli hans sanna lärjungar genom att tjäna som han.
I Jesu Kristi namn, amen.
© 2018 Intellectual Reserve, Inc. All rights reserved. Engelskt original godkänt: 2/18. Godkänt för översättning: 2/18. Originalets titel: ”A Hallmark of the Lord’s True and Living Church.” Swedish. PD60005945 180