”Raina försöker igen”, Vännen, juli 2024, s. 36–37.
Raina försöker igen
”Det är sista gången jag prövar något nytt igen”, sa Raina.
Det här hände i USA.
Raina läste orden på flygbladet i skolan igen. Uppsatstävling: Vinn en gratis resa till New York!
Det var en tävling för elever i många skolor i området. Raina tänkte på sig själv i New York, med höga skyskrapor runt omkring sig och Frihetsgudinnan i närheten. Hon ville åka!
”Du borde vara med”, sa Sydney. ”Du är den bästa författaren i vår årskurs!”
Sydneys ord fick Raina att må bra. Hon visste inte så mycket om att skriva uppsatser. Men hon ville försöka.
Efter skolan satt Raina vid sitt skrivbord. Knack, knack, knack. Hon knackade med pennan på papperet medan hon tänkte på sina idéer. Till slut började hon skriva.
Det tog en hel vecka innan Raina var klar. Men med lite hjälp från mamma kände hon sig äntligen redo att lämna in sin uppsats.
Det gick några veckor. Raina såg fram emot att se vem som vann. Kanske skulle hon snart vara på väg till New York!
”Över hundra elever var med i tävlingen”, sa herr Wright där han stod längst fram i klassrummet. ”Tack till alla er som skrev en uppsats.”
Rainas hjärta dunkade av spänning.
”Även om ingen av våra elever vann tävlingen var Raina bland de fem bästa av alla deltagare. Grattis, Raina”, sa herr Wright.
Raina log medan hennes klasskamrater klappade händerna. Men inuti var hon sur. Att vara bland de fem bästa var inte lika bra som att vinna. Hennes dröm om att få se New York var borta.
När Raina kom hem sjönk hon ner i en stol i köket bredvid sina föräldrar. ”Jag förlorade tävlingen”, sa hon. ”Det är sista gången jag prövar något nytt igen. Jag gör bara det jag vet att jag är bra på.” Hon täckte sitt huvud med händerna.
”Jag är ledsen att du inte vann. Mamma och jag är båda så stolta över att du försökte”, sa pappa. Han satte sig bredvid Raina. ”Minns du när jag inte hade något jobb för några år sedan?”
Raina nickade.
”Jag sökte många jobb och fick inte något av dem”, sa pappa. ”Jag kände mig ganska missmodig.”
Raina lyfte huvudet. ”Är det sant?”
Pappa nickade. ”Men jag gav inte upp. Efter en lång tid hittade jag ett perfekt jobb. Men det skulle inte ha hänt om jag hade slutat försöka.”
Mamma lade en tröstande hand på Rainas rygg. ”Vet du hur många berättelser jag skickar till olika tidningar?” frågade hon. ”Och hur många de inte trycker? Men jag kan inte ge upp om jag vill att mitt arbete ska publiceras. Det är viktigt för mig att skriva, så jag fortsätter försöka.”
Raina hade alltid tyckt att hennes föräldrar var bra på allt de gjorde. Hon visste inte att de också hade blivit avvisade.
Hon var fortfarande ledsen, men det verkade fånigt att aldrig pröva något nytt igen. Det var inte vad vår himmelske Fader ville att hon skulle göra. Raina bestämde sig för att inte ge upp. Hon kunde pröva fler saker, även sådant som hon inte var så bra på med en gång.
”Jag tror jag ska delta i tävlingen igen nästa år”, sa Raina. Att förlora tävlingen behövde inte vara slutet på hennes drömmar.
Raina gick till skrivbordet och tog upp pennan. Det hade varit ganska roligt att skriva. Knack, knack, knack. Så vad kunde hon skriva om nu?
Illustrationer: Vivian Mineker