”Hör honom”, kapitel 2 av De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna, volym 1, Sanningens baner, 1815–1846 (2018)

Kapitel 2: ”Hör honom”

Kapitel 2

Hör honom

En vårmorgon 1820 steg Joseph upp tidigt och gick ut i skogen nära sitt hem. Det var en klar och fin morgon och solljuset silade genom lövverket ovanför honom. Han ville vara ensam när han bad, och han visste var det fanns en lugn plats i skogen där han nyligen hade röjt lite träd. Han hade lämnat kvar sin yxa där, fasthuggen i en stubbe.¹

När han hittade platsen igen, såg han sig omkring för att vara säker på att han var ensam. Han var lite nervös för att be högt och ville inte bli störd.

När Joseph var säker på att han var ensam knäböjde han på den svala marken och började uttrycka sitt hjärtas önskningar till Gud. Han bad om nåd och förlåtelse och om visdom till att finna svar på sina frågor. ”O Herre”, bad han, ”vilken kyrka ska jag ansluta mig till?”²

När han bad verkade hans tunga svälla tills han inte längre kunde tala. Han hörde fotsteg bakom sig, men såg ingen när han vände sig om. Han försökte be igen, men fotstegen blev allt högre, som om någon skulle ge sig på honom. Han hoppade upp och snurrade runt men såg fortfarande ingen.³

Plötsligt grep en osynlig kraft tag i honom. Han försökte tala igen, men hans tunga var fortfarande bunden. Ett tjockt mörker slöt sig omkring honom tills han inte längre såg solljuset. Tvivel och hemska bilder for genom hans tankar och förvirrade honom. Han tyckte det kändes som om en fruktansvärd varelse, en verklig och oerhört mäktig varelse, ville förgöra honom.⁴

Joseph ansträngde sig av alla krafter och ropade återigen till Gud. Hans tunga löstes, och han bad om räddning. Men han kände att han var nära att sjunka ner i förtvivlan, överväldigad av det outhärdliga mörkret och redo att överlämna sig åt undergång.⁵

I det ögonblicket visade sig en ljuspelare över hans huvud. Den sänkte sig sakta och verkade sätta träden i brand. När ljuset vilade på Joseph kände han hur den osynliga kraften släppte sitt grepp om honom. Guds ande tog dess plats och fyllde honom med frid och outsäglig glädje.

När han kisade mot ljuset såg han Gud Fadern stå över honom i luften. Guds ansikte var mer strålande och härligt än något Joseph någonsin hade sett. Gud nämnde honom vid namn och pekade på en annan person som uppenbarade sig bredvid honom. ”Denne är min älskade Son”, sa han. ”Hör honom!”⁶

Joseph såg in i Jesu Kristi ansikte. Det var lika strålande och härligt som Faderns.

”Joseph”, sa Frälsaren, ”dina synder är dig förlåtna.”⁷

Lättad upprepade Joseph frågan: ”Vilken kyrka ska jag ansluta mig till?”⁸

”Anslut dig inte till någon av dem”, sa Frälsaren till honom. ”De läror de förkunnar är människobud, och de har ett sken av gudaktighet, men de förnekar dess kraft.”

Herren sa till Joseph att världen var nedsjunken i synd. ”Ingen gör gott”, förklarade han. ”De har vikit av från evangeliet och håller inte mina bud.” Heliga sanningar hade gått förlorade eller blivit förvrängda, men han lovade att uppenbara sitt evangeliums fullhet för Joseph i framtiden.⁹

När Frälsaren talade såg Joseph änglaskaror, och ljuset runt dem strålade klarare än middagssolen. ”Och se och ge akt, jag kommer snart”, sa Herren, ”klädd i min Faders härlighet.”¹⁰

Joseph trodde att skogen skulle förtäras av det starka skenet, men träden brann som Moses buske, utan att brinna upp.¹¹

När ljuset avtog märkte Joseph att han låg på rygg och tittade upp i himlen. Ljuspelaren hade försvunnit och hans skuldkänslor och förvirring var borta. Känslor av gudomlig kärlek fyllde hans hjärta.¹² Gud Fadern och Jesus Kristus hade talat till honom och han hade för egen del fått veta hur man finner sanning och förlåtelse.

Joseph, som var för svag efter synen för att kunna röra sig, låg kvar i skogen tills han fick tillbaka en del av sin styrka. Sedan kämpade han sig hem och lutade sig mot eldstaden för att få stöd. Hans mor såg honom och frågade hur det var med honom.

”Allt är väl”, försäkrade han henne. ”Jag mår bra.”¹³

Några dagar senare pratade Joseph med en predikant och berättade vad han hade sett i skogen. Predikanten hade varit mycket verksam i den senaste tidens religiösa väckelse, så Joseph trodde att han skulle ta synen på allvar.

Först tog predikanten ganska lätt på hans ord. Det fanns då och då folk som påstod sig ha sett himmelska syner.¹⁴ Men sedan blev han både arg och på defensiven och sa till Joseph att uppenbarelsen han berättade om kom från djävulen. Synernas och uppenbarelsernas dagar var sedan länge förbi, sa han, och de skulle aldrig komma åter.¹⁵

Joseph blev förvånad, och han upptäckte snart att ingen vill tro på hans syn.¹⁶ Varför skulle de det? Han var bara 14 år och hade praktiskt taget ingen utbildning. Han kom från en fattig familj och antog att han i resten av sitt liv skulle bruka jorden och ta ströjobb för att få ihop till en mager inkomst.

Och ändå irriterade hans vittnesbörd somliga tillräckligt mycket för att de skulle vilja håna honom. Vad märkligt, tänkte han, att en enkel gosse utan betydelse i världen kunde dra till sig så mycket bitterhet och hånfullhet. ”Varför förföljer man mig för att jag talar sanning?” ville han fråga. ”Varför vill världen få mig att förneka vad jag faktiskt har sett?”

Joseph grubblade över de här frågorna i resten av sitt liv. ”Jag hade faktiskt sett ett ljus, och mitt i det ljuset såg jag två personer, och de talade verkligen till mig”, berättade han senare, ”och trots att man hatade och förföljde mig för att jag sade att jag hade sett en syn var det ändå sant.”

”Jag visste det, och jag visste att Gud visste det”, vittnade han, ”och jag kunde inte förneka det.”¹⁷

När Joseph väl hade insett att det bara fick hans nästa att vända sig emot honom när han berättade om synen, höll han den oftast för sig själv, tillfreds med den kunskap som Gud hade gett honom.¹⁸ Senare, när han hade flyttat ifrån delstaten New York, försökte han skriva ner sin heliga upplevelse i skogen. Han beskrev sin längtan efter förlåtelse samt Frälsarens varning till en värld i behov av omvändelse. Han skrev ner orden själv, på ett stapplande språk, i ett uppriktigt försök att fånga stundens majestät.

Under de följande åren återgav han synen mer offentligt med hjälp av skrivare som kunde hjälpa honom att bättre uttrycka det som trotsade all beskrivning. Han berättade om sin önskan att hitta den sanna kyrkan och beskrev hur Gud Fadern visade sig först för att presentera Sonen. Han skrev mindre om sin egen strävan att få förlåtelse och mer om Frälsarens universella budskap om sanningen och om behovet av att återställa evangeliet.¹⁹

I varje försök att uppteckna sin upplevelse vittnade Joseph om att Herren hade hört och besvarat hans bön. Som ung man hade han fått veta att Frälsarens kyrka inte längre fanns på jorden. Men Herren hade lovat att uppenbara mer om sitt evangelium när tiden var inne. Så Joseph bestämde sig för att förtrösta på Herren, vara trogen de instruktioner han hade fått i skogen och att vänta tålmodigt på ytterligare vägledning.²⁰