”Var vaksam”, kapitel 4 i De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna, volym 1, Sanningens baner, 1815–1846 (2018)
Kapitel 4: ”Var vaksam”
KAPITEL 4
Var vaksam
21-åriga Emma Hale hörde först talas om Joseph Smith när han kom för att arbeta hos Josiah Stowell på hösten 1825. Josiah hade lejt den unge mannen och dennes far för att hjälpa honom hitta nedgrävda skatter på egendomen.1 Enligt lokala sägner skulle en grupp upptäcktsresande ha brutit silver och gömt skatten i området hundratals år tidigare. Eftersom Josiah visste att Joseph hade gåvan att använda siarstenar, erbjöd han honom bra betalt samt en andel av fyndet om Joseph hjälpte till i sökandet.2
Emmas far, Isaac, stödde projektet. När Joseph och hans far kom till Stowells gård i Harmony i Pennsylvania – en by som låg omkring 24 mil söder om Palmyra – var Isaac vittne när de signerade sina kontrakt. Han lät också arbetarna bo hos sig.3
Emma träffade Joseph kort därpå. Han var yngre än henne, över 1,80 meter lång och såg ut som någon som var van vid hårt arbete. Han hade blå ögon och ljus hy, och han haltade lätt när han gick. Hans tal var inte alltid grammatikaliskt korrekt och ibland använde han för många ord för att uttrycka sig, men han visade en naturlig intelligens när han talade. Han och hans far var goda män som föredrog att dyrka Gud på egen hand, snarare än att gå till kyrkan som Emma och hennes familj gick till.4
Både Joseph och Emma tyckte om att vara utomhus. Ända sedan barndomen hade Emma tyckt om att rida och att paddla kanot i floden nära hemmet. Joseph var ingen skicklig ryttare, men han utmärkte sig i brottning och bollspel. Han var avslappnad i sällskap och hade lätt för att le och han skämtade och berättade ofta roliga historier. Emma var mer reserverad, men hon älskade ett bra skämt och kunde prata med vem som helst. Hon tyckte också om att läsa och att sjunga.5
Allteftersom veckorna gick och Emma lärde känna Joseph bättre, blev hennes föräldrar oroliga angående deras förhållande. Joseph var en fattig arbetare från en annan delstat och de hoppades att deras dotter skulle tappa intresset för honom och gifta in sig i någon av de välbärgade familjerna i dalen. Emmas far hade dessutom tröttnat på skattjakten och var misstänksam mot Josephs roll i det hela. Det verkade inte spela någon roll för Isaac att Joseph hade försökt övertala Josiah Stowell att avblåsa letandet när det stod klart att inget skulle komma utav det.6
Emma tyckte bättre om Joseph än om någon annan man hon kände och hon slutade inte att umgås med honom. När Joseph hade lyckats övertyga Josiah om att sluta leta efter silvret stannade han kvar i Harmony och arbetade på Josiahs gård. Ibland arbetade han också för Joseph och Polly Knight, en annan lantbrukarfamilj i området. När han inte arbetade besökte han Emma.7
Snart blev Joseph och hans siarstenar föremål för skvaller i Harmony. En del äldre personer trodde på siare, men många av deras barn och barnbarn gjorde det inte. Josiahs brorson påstod att Joseph hade utnyttjat hans farbror och drog den unge mannen inför domstol och anklagade honom för att vara en bedragare.
Inför den lokala domstolen förklarade Joseph hur han hade hittat stenen. Joseph sr vittnade att han ständigt hade bett Gud visa dem sin vilja angående Josephs förunderliga gåva som siare. Slutligen stod Josiah inför rätten och sa att Joseph inte hade lurat honom.
”Förstår jag det rätt”, sa domaren, ”men tror du att den häktade kan se, med hjälp av stenen?”
”Nej”, insisterade Josiah. ”Jag vet med säkerhet att det är så.”
Josiah var en väl respekterad man i samhället och folk godtog hans ord. I slutändan gav förhöret inga bevis på att Joseph hade bedragit honom, så domaren avvisade åtalet.8
I september 1826 återvände Joseph till kullen för att hämta plåtarna, men Moroni sa att han fortfarande inte var redo för dem. ”Sluta umgås med skattsökarna”, sa ängeln till honom. Det fanns onda män bland dem.9 Moroni gav honom ett år till på sig för att anpassa sin vilja till Guds. Om han inte gjorde det skulle plåtarna aldrig anförtros honom.
Ängeln sade åt honom att ta med sig någon nästa gång. Det var samma begäran han hade gjort i slutet av Josephs första besök på kullen. Men eftersom Alvin var död blev Joseph förvirrad.
”Vem är rätt person?” frågade han.
”Det kommer du att veta”, sa Moroni.
Joseph sökte Herrens vägledning genom siarstenen. Han fick veta att den rätta personen var Emma.10
Joseph hade dragits till Emma så fort han hade träffat henne. Liksom Alvin var hon någon som kunde hjälpa honom att bli den man Herren behövde för att utföra sitt verk. Men det var inte allt. Joseph älskade Emma och ville gifta sig med henne.11
I december fyllde Joseph 21 år. Tidigare hade han låtit sig dras än hit och än dit av andras förväntningar, av personer som ville utnyttja hans gåva.12 Men efter sitt senaste besök på kullen visste han att han behövde göra mer för att förbereda sig för att kunna få plåtarna.
Innan Joseph återvände till Harmony talade han med sina föräldrar. ”Jag har bestämt mig för att gifta mig”, sa han, ”och om ni inte har något emot det, så skulle jag vilja välja fröken Emma Hale.” Hans föräldrar var nöjda med hans beslut och Lucy bad honom ivrigt att komma och bo hos dem när de hade gift sig.13
Joseph umgicks så mycket han kunde med Emma den vintern och lånade ibland familjen Knights släde när snön gjorde det svårt att ta sig till familjen Hales hus. Men Emmas föräldrar tyckte fortfarande inte om honom, och alla hans försök att vinna familjens gunst misslyckades.14
I januari 1827 besökte Emma familjen Stowells hem, där hon och Joseph kunde umgås utan hennes familjs ogillande blickar. Där friade Joseph till Emma, och först verkade Emma bli förvånad. Hon visste att hennes föräldrar skulle motsätta sig äktenskapet.15 Men Joseph bad henne enträget att tänka på saken. De skulle kunna gifta sig genast, utan föräldrarnas godkännande.
Emma tänkte på förslaget. Att gifta sig med Joseph skulle göra hennes föräldrar besvikna, men valet var hennes och hon älskade honom.16
En kort tid senare, den 18 januari 1827, gifte sig Joseph och Emma hemma hos ortens fredsdomare. De åkte till Manchester och började sitt liv tillsammans i Josephs föräldrars nya hem. Huset var bekvämt, men Joseph sr och Lucy hade haft för stora utgifter för det, kommit efter med sina betalningar och hade därför förlorat egendomen. Nu hyrde de det av de nya ägarna.17
Familjen Smith tyckte om att ha Joseph och Emma hos sig. Men deras sons gudomliga kall gjorde dem oroliga. Folk i området hade hört talas om guldplåtarna och letade ibland efter dem.18
En dag begav sig Joseph på ett ärende till staden. Eftersom hans föräldrar väntade sig att han skulle vara tillbaka till middagen blev de oroliga när han inte kom tillbaka. De väntade i timmar och kunde inte sova. Till sist öppnade Joseph dörren och slängde sig ner på en stol, helt utmattad.
”Varför är du så sen?” frågade hans far.
”Jag har fått den strängaste uppläxningen i mitt liv”, svarade Joseph.
”Vem har läxat upp dig?” begärde hans far att få veta.
“Det var Herrens ängel”, svarade Joseph. ”Han säger att jag har varit försumlig.” Dagen för hans nästa möte med Moroni närmade sig snabbt. ”Det är dags att jag gör något”, sa han. ”Jag måste ta itu med de saker Gud har befallt mig att göra.”19
Efter höstskörden reste Josiah Stowell och Joseph Knight till Manchester i affärer. Båda två visste att det snart var dags för Josephs fjärde besök till kullen och de var ivriga att få veta om Moroni äntligen skulle anförtro honom plåtarna.
Skattsökare i området visste också att det var dags för Joseph att hämta uppteckningen. På senare tid hade en av dem, en man som hette Samuel Lawrence, gått runt på kullen och letat efter plåtarna. Joseph var orolig för att Samuel skulle ställa till med problem, så han skickade sin far till Samuels hus på kvällen den 21 september för att hålla ett öga på honom och konfrontera honom om han såg ut att vara på väg till kullen.20
Joseph gjorde sig sedan redo för att hämta plåtarna. Hans årliga besök till kullen skulle äga rum nästa dag, men för att få ett försprång mot skattsökarna, planerade han att komma till kullen strax efter midnatt – precis när den 22 september började – när ingen förväntade sig att han skulle vara ute.
Men han behövde fortfarande hitta ett sätt att skydda plåtarna på när han väl hade fått dem. När större delen av familjen hade gått till sängs frågade han sin mamma lågt om hon hade en kista med lås. Lucy hade ingen och blev orolig.
”Bekymra dig inte för det”, sa Joseph. ”För stunden klarar jag mig utan en.”21
Snart dök Emma upp, klädd för att rida, och hon och Joseph steg upp i Joseph Knights vagn och gav sig iväg ut i natten.22 När de kom fram till kullen väntade Emma med vagnen, medan Joseph gick uppför slänten till platsen där plåtarna låg gömda.
Moroni visade sig och Joseph lyfte ut guldplåtarna och siarstenarna ur stenkistan. Innan Joseph begav sig nerför kullen påminde Moroni honom om att inte visa plåtarna för någon, utom för dem som Herren bestämde, och lovade att plåtarna skulle bli beskyddade om han gjorde allt i sin makt för att bevara dem.
”Du måste vara vaksam och trogen ditt förtroende”, sa Moroni, ”annars blir du övermannad av onda män, för de kommer att smida alla möjliga tänkbara och lömska planer för att ta dem ifrån dig. Och om du inte hela tiden aktar dig, kommer de att lyckas.”23
Joseph bar plåtarna nerför kullen, men precis innan han kom fram till vagnen gömde han dem i en ihålig trädstam, där de kunde vara trygga tills han hade skaffat en kista med lås. Sedan mötte han upp Emma och de återvände hem medan solen började gå upp.24
Hemma hos familjen Smith väntade Lucy oroligt på Joseph och Emma medan hon serverade frukost åt Joseph sr, Joseph Knight och Josiah Stowell. Hjärtat slog fort medan hon arbetade, i rädsla över att hennes son skulle komma hem utan plåtarna.25
En liten stund senare kom Joseph och Emma in i huset. Lucy tittade för att se om Joseph hade plåtarna, men gick darrande ut ur rummet när hon såg hans tomma händer.
Joseph följde efter henne. ”Mor”, sa han, ”var inte orolig.” Han gav henne ett föremål, inlindat i en näsduk. Genom tyget kunde Lucy känna vad som verkade vara ett par stora glasögon. Det var urim och tummim, siarstenarna som Herren hade förberett för att kunna översätta plåtarna.26
Lucy blev förtjust. Joseph såg ut som om en stor börda hade lyfts från hans axlar. Men när han gick till de andra i huset gjorde han en ledsen min och åt sin frukost under tystnad. När han hade ätit lutade han huvudet bedrövat mot handen. ”Jag är besviken”, sa han till Joseph Knight.
”Åh”, sa den äldre mannen, ”jag är ledsen.”
”Jag är väldigt besviken”, upprepade Joseph, medan han sprack upp i ett leende. ”Det är tio gånger bättre än jag hade förväntat mig!” Han började berätta hur stora plåtarna var och hur mycket de vägde, och pratade ivrigt om urim och tummim.
”Jag kan se vad som helst”, sa han. ”De är fantastiska.”27
Dagen efter att Joseph hade fått plåtarna, arbetade han med att laga en brunn i en stad i närheten, för att tjäna ihop pengar till en kista. Samma morgon var Joseph sr i ett ärende på andra sidan kullen av sitt hem, då han råkade höra hur en grupp män smidde planer på att stjäla guldplåtarna. ”Vi ska få tag i plåtarna”, sa en av dem, ”om så Joe Smith och alla helvetets djävlar skulle försöka stoppa oss.”
Oroad återvände Joseph sr hem och berättade det för Emma. Hon sa att hon inte visste var plåtarna var, men att hon var säker på att Joseph hade skyddat dem.
”Jo”, svarade Joseph sr, ”men kom ihåg att Esau förlorade sin välsignelse och förstfödslorätt för en liten sak. Så kan det även gå med Joseph.”28
För att vara säker på att plåtarna var i säkerhet satt Emma upp på en häst och red i över en timme till den gård där Joseph arbetade. Hon hittade honom vid brunnen, täckt av smuts och svett efter dagens arbete. När Joseph fick höra om faran tittade han i urim och tummim och såg att plåtarna var i tryggt förvar.
Där hemma vankade Joseph sr av och an framför huset och spanade bort mot vägen tills han såg Joseph och Emma.
”Far”, sa Joseph när de red fram, ”allt är i säkerhet – du behöver inte vara rädd.”29
Men det var dags att handla.
Joseph skyndade sig till kullen och hittade trädstammen där plåtarna låg gömda och virade försiktigt in dem i en skjorta.30 Sedan dök han in i skogen och begav sig hemåt, med ögonen på skaft mot faror. Skogen dolde honom från människor på landsvägen, men gav gott om ställen för tjuvar att gömma sig på.
Ansträngd under tyngden av plåtarna, traskade Joseph genom skogen så snabbt han kunde. Ett nedfallet träd blockerade hans väg och när han hoppade över det kände han någonting hårt slå till honom bakifrån. När han vände sig om såg han en man komma mot sig, svingande på ett gevär som om det vore en klubba.
Med ena armen i ett hårt grepp om plåtarna, fällde Joseph mannen till marken och rusade djupare in bland snåren. Han hade sprungit ungefär en kilometer när en annan man hoppade fram bakom ett träd och slog till honom med gevärskolven. Joseph slog sig fri och störtade iväg, desperat att ta sig ur skogen. Men innan han hade kommit särskilt långt attackerade en tredje man och gav honom ett rejält slag som gjorde honom alldeles vimmelkantig. Med en sista kraftansträngning, slog Joseph mannen hårt och sprang hemåt.31
Väl tillbaka vid huset störtade Joseph in genom dörren med sitt tunga bylte instoppat under ena armen. ”Far”, ropade han, ”jag har plåtarna.”
Hans fjortonåriga syster, Katharine, hjälpte honom att ställa byltet på bordet medan resten av familjen samlades runt honom. Joseph märkte att hans far och yngre bror William ville packa upp plåtarna, men han stoppade dem.
”Får vi inte se dem?” frågade Joseph sr.
”Nej”, sa Joseph. ”Jag var olydig första gången, men jag tänker vara trofast den här gången.”
Han sa att de fick lov att känna på plåtarna genom tyget och hans bror William lyfte upp byltet. Det var tyngre än sten och William märkte att det hade blad som rörde sig som sidorna i en bok.32 Joseph skickade sin yngste bror, Don Carlos, för att låna en kista med lås av Hyrum, som bodde en bit nerför vägen med sin fru Jerusha och deras nyfödda dotter.
Hyrum kom strax, och när väl plåtarna var i tryggt förvar i kistan, sjönk Joseph ner på en säng intill och började berätta för sin familj om männen i skogen.
Medan han talade upptäckte han att hans hand värkte. Någon gång under attackerna hade hans tumme kommit ur led.
”Jag måste sluta prata far”, sa han plötsligt, ”och be dig att få min tumme på plats igen.”33