Av det ringa
Vi får inte bli trötta av att göra gott, och vi får inte bli otåliga. Förändringarna vi söker kommer att ske ”i sin tid”.
Orden i den storslagna hymnen om återställelsen, som vi sjöng vid inledningen av vårt möte, har funnits i mina tankar och i mitt hjärta ända sedan vi valde temat. ”Låt Sion i sin skönhet resa sig, hennes ljus börja lysa … Ett folk som bereder sig att möta Herren.” (”Let Zion in Her Beauty Rise”, Hymns, nr 41.) Det är härligt att tänka på denna utlovade tid när Herren kommer tillbaka, men vi blir också allvarliga när vi begrundar de förändringar som kan bli nödvändiga för var och en av oss för att vara beredda. Ändå tror jag inte, kära systrar, eftersom jag har träffat er och sett ert engagemang, att det som ett folk fattas så mycket hos oss som vi ofta tycker. Vi har anledning att förtrösta och hoppas medan vi förbereder oss.
September 1832 var en tid med många förberedelser för de första heliga. Profeten förberedde sig för att flytta till John Johnsons hus i sydöstra Kirtland i Ohio, andra bröder förberedde sig för att bege sig därifrån till Missouri. Mitt under dessa förberedelser mottog Joseph Smith uppenbarelsen som vi nu känner igen som kapitel 64 i Läran och förbunden. Efter att ha instruerat männen som skulle bege sig till Missouri påminde Herren dem: ”Men allt måste ske i sin tid. Bliven därför icke trötta av att göra gott, ty I läggen grundvalen till ett stort verk, och av det ringa kommer det som är stort.” (L&F 64:32–33, kursivering tillagd.)
Dessa verser är till vägledning för oss medan vi förbereder oss och våra familjer för att leva i ”svåra tider”. (Se 2 Tim 3:1.) Vi får inte bli trötta av att göra gott, och vi får inte bli otåliga. Förändringarna vi söker kommer att ske i ”sin tid”. Viktigast av allt, det stora verk vi vill utföra kommer att utgå från ”det ringa”.
En del av det ringa, har jag lärt mig, är att jag måste finna tid att fylla mitt eget andliga förråd varje dag. Det är frestande att göra en mycket lång lista över mina svagheter och sedan arbeta på dem på samma sätt som jag skulle ”döda ormar”, som en vän till mig brukar säga. Att förbättra sig själv kan tyckas vara ett slags arbetsprojekt, men det är i grund och botten en hjärtats förvandling. När vi kvinnor kämpar för att klara av livet — uppfostra barn, ordna med det nödvändiga, gå till skolan, handskas med sådant som hör samman med ålder eller dålig hälsa — hamnar vår egen andlighet ofta längst ner på vår långa ”att göra”-lista.
Skriftstudier och bön åstadkommer en förvandling — men inte automatiskt. Om vi läser med ett öga och ber halvhjärtat, deltar vi i en ritual, och fastän den tiden inte är bortslösad, så är den heller inte fullt produktiv. Vi behöver, med familjens stöd, ta oss tillräcklig tid till att studera — inte bara läsa — och till att begrunda, känna och vänta på svar. Herren har lovat att han kommer att stärka oss, ge oss kraft och uppliva oss, om vi tar oss tid för honom varje dag. (Se L&F 88:63.)
Systrar, vi måste förbereda oss om vi önskar tjäna, och vi måste tjäna om vi vill förbereda oss. När jag var sexton år kallades jag att undervisa treåringarna i det som då kallades Juniorsöndagsskolan. (Det fanns en sådan förr i världen, ska ni veta.) Jag undervisade några livliga barn. De klättrade på och under stolar och bord och verkade aldrig stanna upp. Jag var fruktansvärt oerfaren och under de första veckorna undrade jag om jag hade gjort rätt i att acceptera kallelsen.
Men jag härdade ut och det jag snabbt lärde mig var att jag inte bara skulle be om hjälp. Jag måste vara förberedd. Det innebar att planera aktiviteter, berättelser och lektioner, och det betydde att ha plan B redo, och även plan C till Ö. Många år senare, när jag kallades att leda en Juniorsöndagsskola, visste jag hur jag skulle hjälpa nya lärare. Jag visste hur vi kan trivas med barnen, och jag förstod hur viktigt det är att vara trofast i sin kallelse.
Liksom många av er har jag haft många kallelser i kyrkan. En del har jag funnit lättare än andra, men jag har försökt att ära dem alla. Men gör orden ”ära sin kallelse” er nervösa ibland? De har oroat mig! Jag läste nyligen ett tal där president Thomas S Monson sade följande angående detta: ”Och hur ärar man en kallelse? Helt enkelt genom att utföra det tjänande som tillhör den.” (”Prästadömets kraft”, Liahona, jan 2000, s 60.) Systrar, vi kan göra detta! Jag hör kvinnor säga att deras kallelser tröttar ut dem eller att de inte har tid att tjäna. Men att ära våra kallelser betyder inte att vi stannar uppe hela natten och gör utdelningsblad och eleganta bordsdekorationer. Det innebär inte att vi varje gång vi är ute som besökslärare måste ta med något till våra systrar. Ibland är vi våra egna värsta fiender. Låt oss förenkla. Budskapet i en bra lektion kommer fram genom andlig förberedelse. Låt oss inrikta oss på evangeliets principer och på materialet i våra studiehandledningar. Låt oss förbereda oss på att skapa ett intressant utbyte av tankar, genom diskussioner, inte genom extra, onödigt arbete som gör oss så trötta att vi blir förtretade över den tid vi lagt ner på att fullgöra våra kallelser.
När vi kallas att tjäna, erbjuds vi inte ett datum för avlösning. Våra liv ska fyllas av tjänande. Lois Bonner, en kvinna i min stav som är nittiotvå år gammal, började sitt tjänande som besökslärare när hon gifte sig för mer än 65 år sedan. Hon fortsätter trofast sitt tjänande. Broder och syster Nelson från Canada och broder och syster Ellsworth från Utah var missionärer och undervisade, handledde och älskade dem av oss som tillhörde en liten växande församling i Missouri. Vi lärde oss genom dem om glädjen i tjänande och drog nytta av den visdom de fått genom sina erfarenheter. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att tacka vår Fader för allt han ger oss än genom att betjäna hans barn vid vilken ålder i livet vi än befinner oss.
Som avslutning, jag har börjat förstå innebörden och vikten av våra offergåvor — särskilt vårt tionde och fasteoffer. Genom hela Läran och förbunden uppmanar Herren oss att bry oss om varandra och att ge av våra timliga medel för att bygga upp Guds rike. Faktum är att vår vilja att göra detta är en av förutsättningarna för att Herren ska komma tillbaka till jorden. (Se Daniel H Ludlow, A Companion to Your Study of the Doctrine and Covenants, 2 band, 1978, 2:46.) Fastän alla våra omständigheter kan vara olika, är det viktigt för oss att ge allt vi kan ge. Herren har sällan krävt av någon att vi ska ge allt vi har, men det är viktigt för honom att veta att vi vill och kan göra det, om han ber om det. (Se Bruce R McConkie, ”Obedience, Consecration, and Sacrifice”, Ensign, maj 1975, s 50.) I en stav där min make och jag bodde, uppmanade stavspresidenten medlemmarna att fördubbla sitt fasteoffer och förbereda sig för de välsignelser som skulle komma. Jag kan nu på ett personligt sätt vittna om att Herren välsignar oss på ofattbara sätt om vi är lojala och trofasta i att ge frikostigt.
Andlighet genom bön och studier. Att tjäna andra. Generösa tionden och offergåvor. Detta är inga nya principer. Detta är något av det ”ringa” som är en förutsättning för det som är stort. Men i versen som följer får vi veta vad Herren kräver av oss. Han kräver ”hjärtat och ett villigt sinne”. (L&F 64:34, kursivering tillagd.) Det är vårt hjärta och vårt sinne som måste förnyas. Vi har alla våra brister, våra svagheter, våra mindre fullkomliga inställningar. Herren ber oss att öppna oss för honom, att inte hålla något tillbaka. Han säger till oss: Sök inte ”ditt eget liv”, utan sök ”efter att göra min vilja och hålla mina bud”. (Helaman 10:4) Hjärtats förnyelse kommer när vi gör och ger allt vi kan, och sedan offrar vårt hjärta och vår vilja till Fadern. När vi gör detta lovar vår Fader oss att vårt liv nu och i evigheten kommer att bli rikt. Vi behöver inte frukta.
Systrar, bli inte trötta av att göra gott. Om vi är tålmodiga, kan vi få uppleva den förändring i vårt hjärta som vi söker. För de flesta av oss är det bara en liten kursändring som krävs för att vi ska gå i rätt riktning. De justeringar som vi måste göra gäller detta ”ringa”, men det betyder inte att de är lätta. Alltför många krafter förvirrar vår kompass. Men dragningskraften till polstjärnan är något som vi känner igen. Det är riktningen hemåt.
Jag bär vittne för er att Faderns löften till oss, hans älskade döttrar, är verkliga. Jag vittnar om att när vi anpassar vårt liv till att likna det liv som Frälsaren visade oss, kommer vi att veta att Sions ljus håller på att gå upp, att vi håller på att bli ett folk som är redo för hans återkomst. I Jesu Kristi namn, amen.