Äldste Richard G. Scott: Han gav allt åt Herrens verk
”Som en av hans apostlar, bemyndigad att bära vittne om honom, vittnar jag högtidligt om att jag vet att Frälsaren lever, att han är en uppstånden, förhärligad person med fullkomlig kärlek.”1
Längst upp: foto med tillstånd av Deseret News
Redan i unga år hade äldste Richard G. Scott en önskan att göra det som var rätt, även när det var svårt. ”När jag var riktigt ung”, berättade äldste Scott, ”slöt jag förbund med Herren om att jag skulle ägna all min kraft åt hans verk.”2 Hans förpliktelse mot det förbundet vägledde hans beslut hela livet. Han verkade som heltidsmissionär, som missionspresident, som medlem i de sjuttios kvorum och sedan som en Herrens apostel.
Richard Gordon Scott föddes i Pocatello, Idaho den 7 november 1928. När han var fem år gammal flyttade han med sin familj till Washington, D.C. där hans pappa arbetade för USA:s jordbruksdepartement under äldste Ezra Taft Benson i de tolv apostlarnas kvorum, som verkade som jordbruksminister.
Ovan till vänster: Uppmuntrad av sina föräldrar tyckte Richard om plocka isär saker, lära sig hur de fungerade och sätta ihop dem igen. Ovan: Kenneth och Mary Scott med sina barn (från vänster): Gerald, Wayne, Walter, Mitchel och Richard.
När Richard var liten gick hans familj inte i kyrkan regelbundet. Hans föräldrar Kenneth och Mary lärde honom bra värderingar, men Kenneth var inte medlem i kyrkan på den tiden och Mary var mindre aktiv. (Kenneth blev senare medlem i kyrkan och han och hans hustru blev aktiva medlemmar och tjänade i templet i Washington D.C. i många år.) Richard gick till kyrkan ibland, uppmuntrad av goda vänner, biskopar och hemlärare.
I highschool var Richard en utåtriktad ung man. Han valdes till klasspresident, spelade klarinett i ett band och var förste trumslagare i musikkåren. Fastän det gick bra för honom i skolan och han hade många vänner, kände han sig ensam och hade dåligt självförtroende. Han insåg senare som missionär ”att jag inte behövde känna mig ensam i livet om jag verkligen förstod evangeliet”.3
Ovan: Richard (i mitten) med sina yngre bröder. Ovan till vänster: Richard tog examen från college 1950 i maskinteknik. Till vänster: Richard spelar klarinett, med sina bröder.
Under sommarloven hittade Richard olika jobb så att han kunde tjäna ihop pengar till college. En sommar arbetade han på en ostronbåt utanför Long Islands kust i New York. En annan sommar reste han till Utah för att arbeta för skogsstyrelsen med att hugga ner träd. Han reparerade också järnvägsvagnar. En annan sommar ansökte han om ett jobb vid Utah Parks Company, fast de hade låtit honom veta att de inte hade några lediga platser. Han erbjöd sig att diska i två veckor utan betalt. Han tänkte att han åtminstone skulle ha någonstans att bo och äta. Han anställdes efter att ha tagit initiativ till att hjälpa till med matlagningen i tillägg till disken.4
Efter highschool gick Richard på George Washington University i Washington, D.C. och tog kandidatexamen i maskinteknik år 1950.
Funderade på mission
Nedan: Äldste Scott verkade som missionär i Uruguay. Längst ner: Efter sin mission gifte han sig med Jeanene Watkins i Mantis tempel i Utah i juli 1953.
När han var 22 år gammal hade han inte tänkt så mycket på att verka som missionär. Men han började fundera på det efter att den unga kvinnan han sällskapade med, Jeanene Watkins, sagt till honom: ”När jag gifter mig ska det vara i templet med en hemkommen missionär.”5 Han började be om att verka som missionär och talade med sin biskop om det. Han kallades att verka i Uruguay från 1950 till 1953.
Jeanene studerade modern dans och sociologi på George Washington University. Hon tog examen 1951 och verkade sedan som missionär i nordvästra USA. Två veckor efter att äldste Scott återvänt från sin mission beseglades han och Jeanene i Mantis tempel i Utah år 1953. Om den beseglingen berättade han på en generalkonferens: ”Jag saknar förmåga att beskriva den frid och den trygghet som kommer av vissheten att jag, om jag fortsätter leva värdigt, kommer att kunna vara tillsammans med min älskade Jeanene och våra barn för evigt tack vare den heliga förrättning som utförts med rätt prästadömsmyndighet i ett Herrens hus.”6
Många gånger under sitt liv fattade äldste Scott rättfärdiga beslut trots motstånd och vänners påtryckningar. Så var fallet när han skulle tacka ja till kallelsen att verka som missionär. Han sa: ”Lärare och vänner försökte avråda mig från att tacka ja till en missionskallelse och sa att det skulle utgöra ett stort hinder för min begynnande karriär som ingenjör. Men strax efter min mission blev jag antagen till flottans kärnfysikprogram. … På ett möte jag skickats att leda, upptäckte jag att en av lärarna som avrått mig från att verka som missionär hade en avsevärt lägre position än jag i programmet. Det var ett kraftfullt vittnesbörd för mig om hur Herren välsignade mig när jag prioriterade på rätt sätt.”7
Ungefär fem år efter att äldste och syster Scott gift sig, var de med om vad han beskrev som ”något lärorikt” – en svår prövning som till slut visade sig vara en välsignelse för hans familj. De hade vid den här tidpunkten en dotter och en son i åldrarna tre och två år. Syster Scott var gravid med en flicka. Sorgligt nog dog barnet vid födseln.
Endast sex veckor senare dog deras tvåårige son Richard efter en operation för att korrigera ett medfött hjärtfel. Äldste Scott berättade:
”Min far, som då inte var medlem i kyrkan, älskade lille Richard mycket. Han sa till min mor som var inaktiv: ’Jag kan inte förstå hur Richard och Jeanene tycks kunna acceptera förlusten av dessa barn.’
Mor, som följde en maning, sa: ’Kenneth, de har beseglats i templet. De vet att deras barn kommer att vara tillsammans med dem i evigheten om de lever rättfärdigt. Men du och jag kommer inte att få ha våra fem söner, för vi har inte ingått dessa förbund.’
Min far begrundade dessa ord. Han började träffa stavsmissionärerna och blev snart döpt. Lite mer än ett år senare blev mor, far och barnen beseglade i templet.”8
Äldste och syster Scott adopterade senare fyra barn.
Ovan: Familjen Scott 1965, vid tiden för hans kallelse att verka som missionspresident i Argentina, med barnen Mary Lee, Linda och Kenneth. Nedan (från vänster): Kenneth, David, Linda, Jeanene, Äldste Scott, Michael och Mary Lee. Motsatt sida: I sitt arbete för USA:s flotta bidrog äldste Scott till att utveckla kärnreaktorn till den första kärnkraftsdrivna u-båten.
Verkade som missionspresident
I sitt arbete med flottans program i Oak Ridge i Tennessee, uppfyllde äldste Scott motsvarigheten till en doktorsgrad i kärnfysik. Eftersom området var topphemligt kunde han inte erhålla titeln. Sjöofficeren som hade uppmanat Richard att engagera sig i kärnfysikprogrammet var Hyman Rickover, en pionjär på området. De arbetade tillsammans i 12 år – tills Richard kallades att verka som missionspresident i Argentina 1965. Äldste Scott förklarade hur han fick kallelsen:
Ovan: Familjen Scott 1965, vid tiden för hans kallelse att verka som missionspresident i Argentina, med barnen Mary Lee, Linda och Kenneth. Nedan (från vänster): Kenneth, David, Linda, Jeanene, Äldste Scott, Michael och Mary Lee. Motsatt sida: I sitt arbete för USA:s flotta bidrog äldste Scott till att utveckla kärnreaktorn till den första kärnkraftsdrivna u-båten.
”När jag hade haft detta spännande jobb i 11 år, satt jag en kväll i ett möte med några som höll på att utveckla en viktig del av kärnreaktorn. Min sekreterare kom in och sa: ’Det är en man på telefonen som säger att om jag nämner hans namn så tar du samtalet.’
Jag sa: ’Vad heter han?’
Hon sa: ’Harold B Lee.’
Jag sa: ’Han har rätt.’ Jag tog samtalet. Äldste Lee, som senare blev kyrkans president, frågade om vi kunde träffas samma kväll. Han var i New York City och jag var i Washington, D.C. Jag flög dit för att träffa honom och vi hade en intervju som ledde till att jag blev kallad som missionspresident.”
Äldste Scott kände att han genast skulle underrätta amiral Rickover, en hårt arbetande och krävande person, om sin kallelse.
”När jag berättade för honom om missionskallelsen och att det skulle innebära att jag var tvungen att säga upp mig så blev han riktigt arg. Han sa en del ord som inte kan upprepas, bröt av skrivbordsunderlägget och klargjorde tydligt två saker:
’Scott, det du gör inom det här försvarsprogrammet är så viktigt att det kommer att ta ett år att ersätta dig, så du får inte gå. Och för det andra, om du går ändå så är du en landsförrädare.’
Jag sa: ’Jag kan träna upp min ersättare under de återstående två månaderna, och det kommer inte att innebära någon risk för landet.’
Samtalet fortsatte lite till och till slut sa han: ’Jag kommer aldrig mer att prata med dig. Jag vill inte se dig igen. Det här innebär slutet för dig och inte bara här. Du kommer aldrig att kunna arbeta med kärnkraft igen.’
Jag svarade: ’Du kan förbjuda mig att komma till kontoret, men om du inte hindrar mig så ska jag låta en annan person ta över min uppgift.’”
Amiralen stod vid sitt ord. Han slutade prata med mig. När viktiga beslut skulle fattas skickade han ett sändebud. Han gav en person uppdraget att ta över äldste Scotts position och äldste Scott utbildade honom.
Under sin sista dag på kontoret bad äldste Scott att få träffa amiralen. Hans sekreterare var förbluffad. Äldste Scott kom in på kontoret med en Mormons bok i handen. Äldste Scott förklarade vad som sedan hände:
”Han tittade på mig och sa: ’Sätt dig ner, Scott, vad är det du har där? Jag har försökt med allt för att du ska ändra dig. Vad är det du har?’ Därpå följde ett mycket intressant och lugnt samtal. Han lyssnade mer den här gången.
Han sa att han skulle läsa Mormons bok. Sedan hände något som jag aldrig trodde skulle hända. Han tillade: ’När du kommer tillbaka från missionen vill jag att du ringer mig. Det kommer att finnas ett jobb åt dig.’”9
Äldste Scott berättade vad han lärde sig av den här upplevelsen: ”Ni kommer att få utmaningar och svåra beslut att fatta i livet. Bestäm er nu för att alltid göra det som är rätt vad än följderna blir. Följderna kommer alltid att bli till det bästa för er.”10
Som missionspresident i Argentina var president Richard G. Scott effektiv men medkännande. En av hans missionärer, Wayne Gardner, minns hur han behövde förbereda en missionskonferens långt ifrån missionshemmet och att han hade ansvaret att hämta president Scott på flygplatsen. I sista minuten avbokades byggnaden som äldste Gardner bokat för konferensen. Sedan var han och hans kamrat sena till flygplatsen för att hämta upp president Scott. De glömde också att be taxichauffören vänta på dem och det fanns inga andra taxibilar så de var strandade.
”Jag såg i ögonen på honom att han var frustrerad”, minns äldste Gardner, ”men han lade ändå armen om mig och sa att han älskade mig. Han var så tålmodig och förstående. Jag hoppas att jag aldrig glömmer denna läxa.”11
President Scott förlitade sig på Mormons bok som en källa till inspiration för honom själv och för missionärerna. Vid ett tillfälle kom en missionär till hans kontor med ett problem. Äldste Scott berättade:
”Medan han pratade började jag inom mig formulera konkreta kommentarer som skulle hjälpa honom med hans problem. När han var färdig sa jag: ’Jag vet precis hur jag ska hjälpa dig.’ Han såg ivrigt på mig och plötsligt blev jag tom i huvudet. Jag kunde inte komma ihåg något av det jag förberett mig för att säga till honom.
”Oroligt började jag bläddra i den Mormons bok jag höll i handen tills min uppmärksamhet drogs till ett synnerligen tydligt skriftställe som jag läste för honom. Det här hände tre gånger. Vart och ett av skriftställena passade perfekt för hans situation. Sedan, som om en ridå gick upp i mitt inre, kom jag ihåg rådet som jag hade tänkt ge honom. Nu hade det mycket större innebörd, för nu grundade det sig på värdefulla skriftverser. När jag var färdig sa han: ’Jag vet att det råd som du har gett mig är inspirerat eftersom du har upprepat samma tre skriftställen som gavs till mig när jag avskildes som missionär.’”12
Fortsatt tjänande hemma och utomlands
När paret Scott avslutade sin mission och återvände till Washington, D.C. fortsatte äldste Scott att arbeta med kärnfysik. Några av hans tidigare kollegor innan missionen bad honom att gå med i deras privata konsultföretag. Han arbetade för det företaget från 1969 till 1977. I kyrkan verkade han som rådgivare i ett stavspresidentskap och senare som regionrepresentant.
År 1977, åtta år efter att han avlösts som missionspresident, kallades äldste Scott till de sjuttios första kvorum. Hans första uppdrag var att verka som verkställande ledare för prästadömets avdelning och sedan som verkställande administratör i Mexiko och Centralamerika. Han och hans familj bodde i Mexico City i tre år under det uppdraget. De latinamerikanska medlemmarna uppskattade hans varma ledarskapsstil, hans förmåga att tala spanska och hans uppriktiga kärlek till folket.
Ovan: President Spencer W. Kimball och syster Camilla Kimball besökte Argentinamissionen Nord där äldste Scott verkade som missionspresident. Äldste Scott öppnade också missionsarbetet bland quechuaindianerna i södra Bolivia. Nedan: Äldste Scott, som talade flytande spanska, presiderade då den hundrade staven i Mexiko skapades.
Längst ner: FOTO med tillstånd av Deseret News arkiv.
Även som generalauktoritet var han ödmjuk nog att ta lärdom från lokala lärare och ledare. Han minns hur han fick en uppenbarelse under ett prästadömsmöte i en gren i Mexico City:
”Jag minns tydligt hur en ödmjuk mexikansk prästadömsledare kämpade med att förmedla evangeliets sanningar i lektionsboken. … Han utstrålade Frälsarens rena kärlek och den kärlek han hade till dem han undervisade.
Hans uppriktighet, rena avsikt och kärlek ledde till att andlig styrka fyllde rummet. Jag kände mig djupt rörd. Då började jag få personliga intryck som en utvidgning av de principer som lärdes av den här ödmjuke läraren. …
Jag skrev noggrant ner alla intryck allteftersom de kom. Under det här förloppet gavs jag dyrbara sanningar som jag var i stort behov av för att bli mer effektiv som Herrens tjänare.”13
Efter att ha återvänt från Mexiko fick han ett annat uppskattat uppdrag: att verka som verkställande chef för Släkthistoriska avdelningen. Han översåg inte bara kyrkans släktforskningsarbete utan var även personligt engagerad för egen del. Eftersom äldste Scotts far var omvänd till kyrkan fanns det mycket släktforskning att utföra på den släktlinjen. Äldste Scott och hans fru, tillsammans med deras föräldrar, avsatte tid till att forska i sin släkthistoria.
I mitten av 80-talet började tekniken få större betydelse för släktforskningsarbetet, men ”även med hjälp av datorer finns det och kommer det alltid att finnas behov av personligt engagemang i det här arbetet” sa äldste Scott, ”så att kyrkans medlemmar får de stora andliga upplevelser som kommer av det”.14
Till vänster: Äldste Scott (längst till höger) kallades till de tolv apostlarnas kvorum 1988, där han verkade i 27 år. Nedan till vänster: Han hälsar på president Thomas S. Monson. Nedan: Äldste Scott kallades att verka i de sjuttios presidentskap 1983. Längst ner: På väg från generalkonferensen med äldste Jeffrey R. Holland och äldste M. Russell Ballard.
1988 kom en överväldigande kallelse. Han träffade president Ezra Taft Benson (1899–1994), som ”med mildhet och kärlek och stor förståelse” kallade äldste Scott att bli en Herrens apostel. ”Jag kunde inte låta bli att gråta”, sa äldste Scott om den upplevelsen. ”Och sedan talade president Benson mycket vänligt om sin egen kallelse för att uppmuntra mig. Han vittnade om hur min kallelse kommit. Jag kommer alltid att minnas den omtanken och förståelsen från Herrens profet.”15 Äldste Scott inröstades under generalkonferensen den 1 oktober.
Äktenskap
Äldste Scott och hans hustru Jeanene njöt av många aktiviteter tillsammans, bl. a. fågelskådning, målning (han använde vattenfärger och hon använde pastellfärger), och att lyssna på jazz och sydamerikansk folkmusik.
De som har lyssnat på äldste Scotts generalkonferenstal vet hur mycket han älskade Jeanene. Han talade ofta om henne, även efter hennes bortgång. I sitt första generalkonferenstal som medlem i de sjuttios första kvorum 1977, hyllade han sin hustru, ”en älskad och uppskattad kamrat. … Jeanene har alltid varit ett exempel på rent vittnesbörd, kärlek och hängivenhet. Hon är för mig en klippa av styrka.”16
Mer nyligen, i ett inspirerande konferenstal om äktenskap, berättade han om de många uttryck för kärlek som han och Jeanene gav för att stärka sitt äktenskap. Han sa avslutningsvis: ”Jag vet vad det är att älska en himmelsk Faders dotter som med behag och hängivenhet levde i sin rättfärdiga kvinnlighets fulla glans. Jag är övertygad om att när jag en gång får träffa henne bortom slöjan kommer vi att inse att vi är ännu mer kära i varandra. Vi kommer att uppskatta varandra ännu mer på grund av den tid vi varit åtskilda av slöjan.”17
Nu är de återförenade.
© 2015 Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt.