”Återställelsens röster: Insamling till Ohio”, Kom och följ mig – för hemmet och kyrkan: Läran och förbunden 2025 (2025)
”Insamling till Ohio”, Kom och följ mig – för hemmet och kyrkan: 2025
Återställelsens röster
Insamling till Ohio
Byn Kirtland, av Al Rounds
Phebe Carter
Phebe Carter var en av de heliga som samlades i Ohio på 1830-talet. Hon blev medlem i kyrkan i nordöstra USA i 25-årsåldern, men hennes föräldrar blev inte det. Hon skrev senare om sitt beslut att flytta till Ohio för att förena sig med de heliga:
”Mina vänner blev lika förvånade som jag själv, men något inom mig drev mig framåt. Min mors sorg över att jag for hemifrån var nästan mer än jag klarade av, och hade det inte varit för anden inom mig skulle jag ha vacklat till slut. Min mor sa att hon hellre skulle se mig begravas än att så ge mig ut ensam i denna hjärtlösa värld.
’[Phebe]’, sa hon med eftertryck, ’kommer du tillbaka till mig om du finner att mormonismen är falsk?’
Jag svarade: ’Ja, mor, det gör jag’ … Mitt svar lättade hennes svårmod, men det orsakade oss alla stor sorg att skiljas åt. När det var dags för min avresa vågade jag inte lita på att jag kunde ta farväl, så jag skrev ner mitt farväl till var och en och lämnade dem på mitt bord, sprang nerför trapporna och hoppade in i vagnen. Så lämnade jag mitt älskade barndomshem för att sammanlänka mitt liv med Guds heliga.”
I ett av dessa avskedsmeddelanden skrev Phebe:
”Älskade föräldrar! Jag ska nu lämna min fädernehem för en tid … Jag vet inte hur länge, men inte utan känslor av tacksamhet för den vänlighet jag mottagit från min spädbarnstid intill denna dag. Men Försynen verkar ordna saker på ett annat sätt nu än hur det hittills har varit. Låt oss lägga allt detta i Försynens händer och vara tacksamma för att vi har tillåtits leva tillsammans så länge under så goda omständigheter som vi har, och tro att allt kommer att verka för vårt bästa om vi älskar Gud över allt annat. Låt oss förstå att vi kan be till en Gud som hör alla sina skapelsers uppriktiga böner och ger oss det som är bäst för oss …
Mor, jag tror att det är Guds vilja att jag reser västerut och jag har känt mig övertygad om det under en lång tid. Nu har vägen öppnats … och jag tror att det är Herrens Ande som har gjort det, vilket är tillräckligt i allt. O, var inte orolig för ditt barn – Herren ska trösta mig. Jag tror att Herren ska ta hand om mig och ge mig det som är till det bästa … Jag går när min Mästare kallar – han har tydliggjort min plikt.”