”Vara med och styrka dem”

Äldste Jeffrey R. Holland

i de tolv apostlarnas kvorum

Vår bön i dag är att varenda man och kvinna ska gå hem från den här konferensen än mer beslutsamma att av hjärtat bry sig om varandra.

Som Ralph Waldo Emerson har sagt är stunderna i livet vi minns bäst de stunder då vi känner uppenbarelsens glädjerus.¹ President Nelson, jag vet inte hur många fler ”glädjerus” vi klarar av den här helgen. Några av oss har ett svagt hjärta. Men när jag tänker efter så kan ju du ta hand om dem också. Vilken profet!

I samma anda som president Nelsons underbara tillkännagivanden och vittnesbörd i går kväll och denna morgon, vittnar jag personligen om att dessa justeringar är exempel på de uppenbarelser som har väglett denna kyrka ända från början. De är ytterligare bevis på att Herren påskyndar sitt verk i dess tid.²

Till alla er som ivrigt vill lära sig mer om detta: Så snart det här konferensmötet är över så påbörjas en process där bland annat, fast inte nödvändigtvis i denna ordning, ett brev skickas från första presidentskapet till varje medlem i kyrkan som vi har en e-postadress till. Ett sju sidor långt dokument med frågor och svar läggs med som bilaga till alla prästadöms- och biorganisationsledare. Slutligen, dessa material läggs upp omedelbart på ministering.lds.org. ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna.”³

Nu till det underbara uppdrag som president Russell M. Nelson har gett mig och syster Jean B. Bingham. Bröder och systrar, när kvorumens och biorganisationers arbete som institution mognar, följer därav att vi också borde mogna personligen – att vi var och en höjer oss över alla mekaniska åtgärder som sker på rutin och utan känsla, och når det innerliga lärjungeskap som Frälsaren beskrev mot slutet av sin verksamhet. När han förberedde sig för att lämna sin fortfarande oskuldsfulla och något förvirrade grupp efterföljare, räknade han inte upp ett dussin administrativa steg de måste ta, eller gav dem en handfull rapporter att fylla i, i tre exemplar. Nej, han sammanfattade uppdraget i ett grundläggande bud: ”Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar.”⁴

I ett försök att komma närmare det evangelieidealet, kommer det nyligen tillkännagivna sättet för prästadömet och Hjälpföreningen att stödja medlemmar att bland annat innefatta följande element – och några har Hjälpföreningen redan infört med underbar framgång.⁵

Vi ska inte längre använda uttrycken hemundervisning och besöksundervisning. Det är delvis för att en stor del av vårt stöd sker i annan miljö än hemmet och delvis för att vår kontakt inte definieras av att man håller en förberedd lektion, även om en lektion absolut kan hållas när det behövs en sådan. Det huvudsakliga syftet med stödverksamhetens är, som det sades om folket på Almas tid, att ”vaka över folket och nära dem med sådant som hör rättfärdigheten till”.⁶
Vi ska fortsätta besöka hemmen i möjlig mån, men lokala omständigheter som stora antal, långa avstånd, personlig säkerhet och andra utmaningar kan förhindra ett besök i varje hem varje månad. Som första presidentskapet rådde oss för många år sedan: Gör ert bästa.⁷ Förutom det schema ni lägger upp för faktiska besök, kan kalendern kompletteras med telefonsamtal, skrivna meddelanden, sms, mejl, videochattar, samtal i samband med kyrkans möten, tjänandeprojekt, sociala aktiviteter och en mängd möjligheter i sociala medier. Men jag vill betona att det här vidgade nya synsättet inte innefattar den sorgliga framställningen jag såg nyligen på en bildekal. Där stod: ”Om jag tutar har du fått hemlärarbesök.”Snälla, snälla bröder, (systrarna skulle aldrig bete sig så – jag talar till bröderna i kyrkan), med de här justeringarna vill vi har mer omsorg och omtanke, inte mindre.
Med det här nya sättet att stödja varandra med evangeliet mer i centrum, inser jag att ni börjar känna panik över vad som räknas på rapporten. Ta det lugnt, för det finns ingen rapport – åtminstone inte den där rapporten som gavs den 31:a i månaden om att vi ”nätt och jämt hunnit in genom dörren”. Också här försöker vi mogna. Den enda rapport som ska ges är antalet intervjuer som ledare haft med stödparen i församlingen det kvartalet. Det låter enkelt, mina vänner, men dessa intervjuer är ytterst viktiga. Utan den informationen har biskopen inget sätt att få informationen han behöver om sitt folks andliga och timliga tillstånd. Kom ihåg: stödbröder representerar biskopsrådet och äldstekvorumets presidentskap, de ersätter dem inte. Biskopens och kvorumpresidentens nycklar sträcker sig långt bortom denna stödverksamhet.
Eftersom den här rapporten skiljer sig från allt det ni skickat in tidigare, låt mig betona att vi på kyrkans huvudkontor inte behöver veta hur eller var eller när ni tar kontakt med ert folk. Det enda vi behöver veta och bryr oss om är att ni tar kontakt och att ni välsignar dem på alla sätt ni kan.

Bröder och systrar, vi har ett himlasänt tillfälle att som kyrka i stort uppvisa ”en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud”⁸: ”att bära varandras bördor så att de kan bli lätta” och ”trösta dem som står i behov av tröst”,⁹ att betjäna änkan och den faderlöse, den gifta och den ensamstående, den starka och den förtvivlade, den betryckta och den robusta, den glada och den ledsna – kort sagt var och en av oss, för vi behöver alla känna vänskapens varma hand och höra någon fast förkunna sin tro. Men jag varnar er, en ny benämning, ny flexibilitet och färre rapporter gör inte ett uns skillnad i vårt tjänande om vi inte ser det här som en inbjudan till att bry oss om varandra på ett oförskräckt, nytt och heligare sätt, som president Nelson precis nämnde. När vi riktar våra andliga ögon mot att leva efter den gudomliga lagen i större utsträckning, hyllar vi generationer som tjänat på det sättet i många år. Jag vill hålla fram ett exempel som inträffade nyligen på sådan hängivenhet i förhoppningen att legioner fler ska ta tag i Guds bud att ”vara med och styrka”¹⁰ våra bröder och systrar.

Den 14 januari i år, en söndag strax efter klockan fem på kvällen, samtalade mina unga vänner Brett och Kristin Hamblin i sitt hem i Tempe, Arizona, efter Bretts dag av tjänande i biskopsrådet och Kristins upptagna dag med att ta hand om deras fem barn.

Plötsligt föll Kristin, som alla antog hade lyckats övervinna bröstcancer föregående år, omkull medvetslös. Efter samtal till 112 kom ett akutteam som desperat försökte få liv i henne. Brett bad och vädjade, och ringde snabbt två till samtal: ett till sin mor som han bad om hjälp med barnen, det andra till sin hemlärare Edwin Potter. Det andra samtalet återges här i dess helhet:

Edwin såg vem som ringde och sa: ”Hej Brett, vad händer?”

Brett nästan skrek ut sitt svar: ”Jag behöver dig här – nu!”

På några korta minuter stod Bretts prästadömskollega vid hans sida. Han hjälpte till med barnen och körde sedan broder Hamblin till sjukhuset bakom ambulansen som körde hans fru. Där, mindre än 40 minuter efter att hon slutit ögonen första gången, dödförklarade läkarna Kristin.

Medan Brett grät höll Edwin helt enkelt om honom och grät med honom – länge, länge. Edwin lämnade sedan Brett att sörja med andra i familjen som hade kommit och körde hem till biskopen för att berätta för honom vad som just hade hänt. En underbar biskop gav sig genast iväg till sjukhuset medan Edwin körde vidare hem till familjen Hamblin. Där lekte han och hans fru Charlotte, som också hade kommit springande, med de fem barnen, 12 till 3 år, som nu var utan sin mor. De gav dem kvällsmat, höll en improviserad liten konsert och hjälpte dem bli klara för sängen.

Brett berättade senare för mig: ”Det märkliga var inte att Edwin kom när jag ringde. I en nödsituation är människor alltid villiga att hjälpa. Nej, det märkliga var att det var honom jag tänkte på. Det fanns andra människor i närheten. Kristin har en bror och syster som båda bor mindre än en halvmil bort. Vi har en utmärkt biskop, det finns ingen bättre. Men relationen mellan mig och Edwin är sådan att jag instinktivt ville ringa just honom när jag behövde hjälp. Kyrkan ger oss ett strukturerat sätt att leva efter det andra budet bättre – att älska, tjäna och utveckla relationer med våra bröder och systrar som hjälper oss komma närmare Gud.”¹¹

Edwin sa om den här upplevelsen: ”Äldste Holland, det lustiga är att Brett har varit min familjs hemlärare längre än jag varit hans. Under den tiden besökte han oss mer som en vän än för att det var ett uppdrag. Han har varit ett fint exempel, förkroppsligandet av hur en aktiv och engagerad prästadömsbärare ska vara. Min fru, våra pojkar – vi ser honom inte som någon som är förpliktad att ge oss ett budskap i slutet av varje månad, vi ser honom som en vän som bor en bit längre ner på gatan och runt hörnet, som gör vad som helst i världen för oss. Jag är glad att kunna göra något för honom i gengäld.”¹²

Bröder och systrar, jag vill tillsammans med er hedra varje kvarterslärare och församlingslärare och hemlärare och besökslärare som har älskat och tjänat så trofast genom historien. Vår bön i dag är att varenda man och kvinna – och våra äldre unga män och unga kvinnor – ska gå hem från den här konferensen än mer beslutsamma att av hjärtat bry sig om varandra, motiverade endast av Kristi rena kärlek. Trots det som vi upplever är våra begränsningar och otillräckligheter – och vi har alla utmaningar – må vi trots detta arbeta sida vid sida med vingårdens Herre¹³ och ge Gud och allas vår Fader en hjälpande hand med hans svindlande uppgift att besvara böner, ge tröst, torka tårar och stärka de matta knäna.¹⁴ Om vi gör detta blir vi mer som de sanna Kristi lärjungar som det är avsett att vi ska vara. Denna påsksöndag, må vi älska varandra så som han har älskat oss¹⁵, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.