15:11

Att vara en herde för själar

Äldste Gary E. Stevenson

i de tolv apostlarnas kvorum

Vi sträcker oss ut i kärlek till andra eftersom det är vad vår Frälsare befallde oss att göra.

Under ett samtal nyligen med en vän fick jag veta att när han var ung, nydöpt medlem i kyrkan kände han plötsligt att han på något sätt inte längre passade in i sin församling. Missionärerna som undervisade honom hade förflyttats och han kände sig lite utanför. Utan vänner i församlingen hittade han tillbaka till sina gamla vänner och blev engagerad med dem i aktiviteter som höll honom borta från att delta i kyrkan – till den grad att han började komma bort från hjorden. Med tårar i ögonen beskrev han hur innerligt tacksam han var när en annan medlem i församlingen räckte ut en stödjande hand och på ett varmt och inkluderande sätt inbjöd honom att komma tillbaka. Inom några månader var han tillbaka i hjordens trygghet och stärkte både andra och sig själv. Visst är vi tacksamma för den herde i Brasilien som sökte efter den här unge mannen, äldste Carlos A. Godoy, som nu sitter bakom mig som medlem i presidentskapet för de sjuttios kvorum?

Är det inte anmärkningsvärt att så små ansträngningar kan få eviga följder? Den här sanningen är kärnan i kyrkans stödverksamhet. Vår himmelske Fader kan ta våra enkla, dagliga ansträngningar och göra dem till något mirakulöst. Det är bara sex månader sedan president Russell M. Nelson tillkännagav att ”Herren har gjort viktiga justeringar i hur vi tar hand om varandra”,¹ och förklarade att vi inför ”ett nytt, heligare sätt att ta hand om och stödja andra. Vi kallar detta arbete för ’stödverksamhet’.”²

President Nelson sa också: ”Ett kännetecken för Herrens sanna och levande kyrka kommer alltid att vara en organiserad, riktad ansträngning att betjäna vart och ett av Guds barn och deras familjer. Eftersom det är hans kyrka ska vi som hans tjänare betjäna den enskilde, så som han gjorde. Vi tjänar i hans namn, med hans kraft och myndighet och med hans kärleksfulla godhet.”³

Sedan tillkännagivandet gavs har ert gensvar varit otroligt! Vi har fått rapporter från nästan varenda stav i världen om den stora framgången med att genomföra de här förändringarna enligt anvisningarna från vår levande profet. Till exempel har stödbröder och stödsystrar tilldelats familjer, och stödpar – som innefattar unga män och unga kvinnor – har organiserats och stödverksamhetsintervjuer genomförs.

Jag tror inte det är en tillfällighet att sex månader innan gårdagens uppenbarelse tillkännagavs (”en ny balans mellan evangelieundervisning i hemmet och i kyrkan”)⁴, tillkännagavs uppenbarelsen om stödverksamheten. När vi med början i januari ägnar en timme mindre åt gudsdyrkan i kyrkan, kommer allt vi har lärt oss av stödverksamheten att hjälpa oss ombalansera den luckan i en högre och heligare, hemcentrerad sabbatsdagsupplevelse med släkt och nära och kära.

Med dessa organisationsstrukturer på plats kan vi fråga: ”Hur vet vi att vi tjänar på Herrens sätt? Hjälper vi den gode herden på det sätt som han avsett?”

I ett samtal nyligen lovordade president Henry B. Eyring de heliga för att de anpassat sig till de här stora förändringarna, men han uttryckte också sin uppriktiga förhoppning att medlemmarna inser att stödverksamheten innebär mer än att ”bara vara snäll”. Därmed inte sagt att det inte är viktigt att vara snäll, men de som förstår den sanna andan i stödverksamheten inser att den går långt bortom att bara vara snäll. Utförd på Herrens sätt kan stödverksamheten ha en långtgående inverkan som fortsätter in i evigheten, som den haft på äldste Godoy.

”Frälsaren visade genom sitt exempel vad det innebär att stödja när han tjänade av kärlek. … Han … undervisade, bad för, tröstade och välsignade dem han mötte och bjöd alla att följa honom. … När kyrkans medlemmar stödjer varandra [på ett högre och heligare sätt] försöker de med bönens vägledning att tjäna som han skulle ha gjort – genom att … ’alltid vaka över kyrkan och … vara med och styrka dem’, ’besöka varje medlems hem’ och hjälpa varandra bli Jesu Kristi sanna lärjungar.”⁵

Vi inser att en sann herde älskar sina får, vet vad de heter och har ett ”personligt intresse” för dem.⁶

Min gode vän sedan många år var boskapsskötare i hela sitt liv och arbetade hårt med att föda upp nötboskap och får i de oländiga Klippiga bergen. En gång berättade han för mig om de utmaningar och risker som är förenade med att föda upp får. Han beskrev hur han tidigt på våren, när snön på den vidsträckta bergskedjan till största delen hade smält, tog familjens hjord på omkring 2 000 djur till bergen över sommaren. Där vakade han över fåren till sent på hösten, då de flyttades från sommarbetet till vinterbetet i öknen. Han beskrev hur svårt det var att valla en stor flock med får, med tidiga morgnar och sena kvällar – att vakna långt före gryningen och sluta långt efter att det hade blivit mörkt. Han kunde omöjligen klara det ensam.

Andra hjälpte till med att valla fåren, en blandning av erfarna rancharbetare assisterade av yngre arbetare som kunde dra nytta av sina kollegors visdom. Han tog också hjälp av två gamla hästar, två unghästar som tränades, två gamla fårhundar och två eller tre fårhundsvalpar. Under sommaren mötte min vän och hans får stormvindar och regnoväder, sjukdom, skador, torka och så gott som alla andra tänkbara svårigheter. Vissa år var de tvungna att forsla vatten hela sommaren bara för att kunna hålla fåren vid liv. Och sent på hösten varje år, när vintervädret hotade och de tog ner fåren från bergen och räknade dem, saknades vanligtvis mer än 200 djur.

Hjorden på 2 000 djur som togs till bergen tidigt på våren hade reducerats till färre än 1 800. De flesta av fåren som saknades gjorde det inte på grund av sjukdom eller naturlig död, utan på grund av rovdjur som pumor och prärievargar. De här rovdjuren hittade vanligtvis de lamm som strövade bort från hjordens säkerhet, de lamm som dragit sig bort från fåraherdes beskydd. Kan ni tänka ett ögonblick på det jag just har beskrivit i ett andligt sammanhang? Vem är herden? Vilka består hjorden av? Vilka är de som hjälper herden?

Herren Jesus Kristus sa själv: ”Jag är den gode herden. Jag känner mina får. … Och jag ger mitt liv för fåren.”⁷

Profeten Nephi lärde också att Jesus ”skall föda sina får och i honom skall de finna bete”.⁸ Jag finner bestående frid i vetskapen om att ”HERREN är min herde”⁹ och att han känner oss var och en och att vi är i hans vård. När vi möter livets stormvindar och regnoväder, sjukdom, skador och torka, betjänar Herren – vår herde – oss. Han ger liv åt våra själar.

På samma sätt som min vän tog hand om sina får med hjälp av unga och gamla rancharbetare, hästar och fårhundar, behöver också Herren hjälp i det svåra arbetet att ta hand om fåren i sin hjord.

Som barn till en kärleksfull himmelsk Fader och som får i hans hjord har vi välsignelsen att personligen bli betjänade av Jesus Kristus. Samtidigt har vi ett ansvar att betjäna och hjälpa andra i vår närhet, i vår egen roll som herde. Vi hörsammar Herrens ord att ”tjäna mig och gå ut i mitt namn och … samla ihop mina får”.¹⁰

Vem är en herde? Varje man, kvinna och barn i Guds rike är en herde. Det krävs inget ämbete. Från den stund vi kommer upp ur dopets vatten har vi anförtrotts det här arbetet. Vi sträcker oss ut i kärlek till andra eftersom det är vad vår Frälsare befallde oss att göra. Alma sa: ”Ty vilken herde bland er som har många får vakar inte över dem, så att vargarna inte kommer in och uppslukar hans flock? … Jagar han då inte bort den?”¹¹ Närhelst vår nästa är i nöd timligt eller andligt, skyndar vi till deras hjälp. Vi bär varandras bördor så att de kan bli lätta. Vi sörjer med dem som sörjer. Vi tröstar dem som står i behov av tröst.¹² Herren förväntar sig kärleksfullt detta av oss. Och dagen kommer när vi ska hållas ansvariga för den omsorg med vilken vi betjänade hans hjord.¹³

Min herdevän berättade om en annan viktig aspekt av att vaka över fåren på ranchen. Han sa att får som kommit bort var särskilt utsatta för faran med rovdjur. Faktum var att 15 procent av hans och hans assistenters totala tid gick åt till att hitta vilsegångna får. Ju tidigare de hittade fåren, innan fåren hade irrat sig för långt bort ifrån hjorden, desto mindre risk att fåren råkade illa ut. Mycket tålamod och disciplin krävdes för att hämta tillbaka förlorade får.

För några år sedan såg jag en artikel i en lokaltidning som var så fängslande att jag sparade den. Förstasidesrubriken löd: ”Beslutsam hund vägrar överge förlorade får.”¹⁴ Artikeln beskriver hur ett litet antal får, som tillhörde en fårfarm inte särskilt långt ifrån min väns ägor, av någon anledning blev kvarlämnade på sommarbetet. Två eller tre månader senare blev de fast och insnöade i bergen. När fåren lämnades kvar stannade fårhunden hos dem, eftersom det var hans plikt att se efter och skydda fåren. Han vägrade överge sin post. Där stannade han – kretsande kring de förlorade fåren i flera månader i det kalla och snöiga vädret och skyddade dem mot prärievargar, pumor och andra rovdjur som kunde skada fåren. Han stannade där tills han kunde leda eller valla fåren tillbaka till säkerheten hos herden och hjorden. På bilden på framsidan av artikeln kan man se hundens karaktär i ögonen och uppträdandet.

I Nya testamentet finner vi en liknelse och undervisning från Frälsaren som ger ytterligare insikt om vårt ansvar som herdar – stödsystrar och stödbröder – för förlorade får:

”Om någon av er har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går ut efter det förlorade tills han finner det?

Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det över sina axlar.

När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag fann mitt förlorade får.”¹⁵

När vi sammanfattar lärdomen som ges oss genom liknelsen finner vi följande värdefulla råd:

Vi ska identifiera de förlorade fåren.
Vi ska söka efter dem tills de är funna.
När vi har funnit dem måste vi kanske lägga dem på våra axlar för att kunna ta hem dem.
Vi omger dem med vänner när de kommer tillbaka.

Bröder och systrar, våra största utmaningar och våra största belöningar kan komma när vi betjänar förlorade får. Kyrkans medlemmar i Mormons bok ”vakade … över sitt folk och närde dem med sådant som hörde rättfärdigheten till”.¹⁶ Vi kan följa deras exempel och minnas att vårt tjänande ska ”ledas av Anden, vara flexibelt och anpassas utifrån varje medlems behov”. Det är också avgörande att vi ”strävar efter att hjälpa enskilda och familjer förbereda sig för sin nästa förrättning, hålla [sina] förbund … och bli oberoende”.¹⁷

Varje själ är dyrbar för vår himmelske Fader. Hans personliga uppmaning att tjäna är av största värde och vikt för honom, för detta är hans verk och hans härlighet. Det är bokstavligen ett evighetsverk. Vart och ett av hans barn har oskattbar potential i hans ögon. Han älskar dig med en kärlek du inte ens kan börja att förstå. Som den trofasta fårhunden stannar Herren på berget för att skydda dig genom vinden, regnovädren, snön och mer därtill.

President Russell M. Nelson sa på förra konferensen: ”Vårt budskap till världen [och, får jag tillägga, ’till vår stödverksamhetshjord’] är enkelt och uppriktigt: Vi inbjuder alla Guds barn på båda sidor om slöjan att komma till Frälsaren, ta emot det heliga templets välsignelser, nå bestående glädje och bli berättigade till evigt liv.”¹⁸

Må vi lyfta blicken mot denna profetiska vision, så att vi kan valla själar till templet och i slutänden till vår Frälsare, Jesus Kristus. Han förväntar sig inte att vi ska utföra underverk. Han ber bara att vi ska föra våra bröder och systrar till honom, för han har makten att återlösa själar. När vi gör det kan vi och ska vi få följande löfte: ”När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.”¹⁹ Om detta vittnar jag – och om att Jesus är vår Frälsare och vår Återlösare – i Jesu Kristi namn, amen.