Egen berättelse, omkring sommaren 1832

Grammatik, interpunktion och användande av versaler har anpassats. För åtkomst till bilder och hela avskriften av förstahandsredogörelserna för den första synen, se ”Primary Accounts of Joseph Smith’s First Vision of Deity”.

Vid ungefär tolv års ålder började jag allvarligt fundera över den ytterst viktiga frågan om min odödliga själs välfärd, vilket fick mig att utforska skrifterna – med tro på att de, som jag fått lära mig, innehöll Guds ord, och därför vände jag mig till dem. Min förtroliga bekantskap med människor i olika religiösa samfund fick mig att storligen förundras, för jag upptäckte att deras förkunnelse inte pryddes av sådant gudfruktigt leverne och tal som det som jag såg i de heliga skrifterna. Min själ sörjde över detta.

Sålunda begrundade jag från tolv till femton års ålder många ting i hjärtat som rörde mänsklighetens situation, stridigheterna och splittringarna, ondskan och vederstyggligheterna, och det mörker som genomsyrade människornas sinnen. Jag blev mycket bedrövad, för jag blev övertygad om mina synder och genom att utforska skrifterna fann jag att mänskligheten inte närmade sig Herren utan hade avfallit från den sanna och levande tron. Och det fanns inget sällskap och ingen samfund som byggts på Jesu Kristi evangelium så som det beskrivs i Nya testamentet. Jag kände sorg över mina egna synder och över världens synder, för jag fann i skrifterna att Gud var den samme i går, i dag och i evighet, att han inte gör skillnad på människor, för han är Gud.

För jag såg på solen, jordens strålande ljuskälla, och likaså på månen som majestätiskt rörde sig över himlavalvet, och likaså på stjärnorna som lyste i sina omloppsbanor och på jorden på vilken jag stod, på djuren på fältet och på fåglarna i himlen, och på fiskarna i vattnen, och också på människan som majestätiskt och stärkt av all skönhet vandrar fram på jordens yta med kraft och intelligens att styra över dessa ting som är så övermåttan stora och förunderliga, i likhet med honom som skapade dem. Och när jag begrundade dessa ting utbrast mitt hjärta: ”Rätt hade den vise man som sa: ’Dåren säger i sitt hjärta: ”Det finns ingen Gud.”’” Mitt hjärta utbrast. ”Alla dessa ting vittnar om och talar för en allsmäktig och allestädes närvarande makt, ett väsen som stiftar lagar, styr över och binder allting inom dess gränser, som uppfyller evigheten, som var och är och kommer att vara från all evighet till all evighet.” Och jag begrundade allt detta och att detta väsen söker efter sådana att dyrka honom som dyrkar honom i ande och i sanning.

Därför ropade jag till Herren om nåd, för det fanns ingen annan jag kunde gå till och få nåd. Och Herren hörde mitt rop i ödemarken och när jag höll på att åkalla Herren i mitt sextonde år, kom en ljuspelare, klarare än middagssolen, ner från ovan och vilade på mig. Jag fylldes av Guds Ande och Herren öppnade himlarna för mig, och jag såg Herren.

Och han talade till mig och sa: ”Joseph, min son, dina synder är dig förlåtna. Gå din väg, vandra på mina vägar och håll mina bud. Se, jag är härlighetens Herre. Jag blev korsfäst för världen för att alla de som tror på mitt namn ska få evigt liv. Se, världen ligger i synd i denna tid, och ingen gör gott, inte en enda. De har vikit av från evangeliet och håller inte mina bud. De nalkas mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Min vrede är upptänd mot jordens invånare för att hemsöka dem för deras ogudaktighet och att åstadkomma det som har talats genom profeternas och apostlarnas mun. För se och ge akt, jag kommer snart, som det står skrivet om mig, i skyn, iklädd min Faders härlighet.”

Min själ fylldes av kärlek, och i många dagar kände jag stor glädje. Herren var med mig, men jag kunde inte finna någon som trodde på den himmelska synen. Likväl begrundade jag allt detta i mitt hjärta.