”Kyrkans historia”, 1 mars 1842 (Wentworth-brevet)

När jag var omkring fjorton år gammal började jag begrunda vikten av att förbereda mig för mitt framtida tillstånd, och när jag började fråga om frälsningsplanen fann jag att stora stridigheter rådde i religiösa frågor. Om jag gick till ett samfund förelade de mig en plan, och ett annat förelade en annan. Vart och ett såg just sin trosuppfattning som summum bonum av fullkomning. Då jag tänkte att de inte alla kunde ha rätt samt att Gud inte kunde vara upphovet till så mycket förvirring, beslöt jag att undersöka detta ämne mer utförligt, med tro på att om Gud hade en kyrka skulle den inte vara splittrad i grupper, och om han lärde ett samfund att dyrka honom på ett sätt och utföra vissa förrättningar, så skulle han inte lära ett annat andra principer som var diametralt motsatta. Då jag trodde på Guds ord litade jag på Jakobs förkunnelse: ”Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.”

Jag drog mig tillbaka till en undanskymd plats i en lund och började åkalla Herren. Medan jag var försänkt i ivrig bön togs mitt sinne bort från min fysiska omgivning, och jag omgavs av en himmelsk syn och såg två strålande personer som liknade varandra exakt till anletsdrag och gestalt, omgivna av ett bländande ljus som överglänste solens mitt på dagen. De berättade för mig att alla samfund trodde på felaktiga läror och att ingen av dem var erkänd av Gud som hans kyrka och rike. Jag fick uttryckligen befallningen att ”inte söka dem” och fick samtidigt ett löfte om att evangeliets fullhet någon gång i framtiden skulle kungöras för mig.