Stödverksamhetens principer

Hur Anden kan hjälpa dig tjäna

Prästadömsuppdraget att tjäna, som ges till både män och kvinnor, inbegriper rätten att ta emot uppenbarelse.

Liahona, September 2019

Kallet att tjäna och älska som Frälsaren gjorde kan ibland kännas svårt – särskilt när det innebär att nå ut till dem som vi kanske inte känner så väl. Eftersom det finns miljontals sätt att tjäna på, undrar vi hur vi kan veta vilket det bästa sättet är att nå ut till dem vi har tilldelats.

Vi behöver inte undra länge, för våra uppriktiga ansträngningar kan vägledas av den Helige Anden.

Syster Bonnie H. Cordon har sagt: ”Era helgade uppdrag i stödverksamheten ger er den gudomliga rätten till inspiration. Ni kan söka den inspirationen med tillförsikt.”¹

När vi strävar efter att tjäna som Frälsaren gjorde kan vi vägledas av samma Ande som vägledde honom. Det gäller särskilt när vi tjänar enligt ett uppdrag, som stödbroder eller stödsyster, som getts under myndigheten från biskopens prästadömsnycklar. Här är sex förslag på hur man tjänar med Anden.

Hur kan jag ha Anden med mig när jag tjänar?

Be om vägledning. Vår himmelske Fader vill att vi ska samtala med honom genom bön. Bönen ger oss inte bara möjlighet att komma närmare honom utan tillförsäkrar oss också ”välsignelser som Gud redan är villig att ge, men som vi måste be om för att få”.² ”När vi ber och försöker förstå deras hjärtan”, sa syster Cordon, ”vittnar jag om att vår himmelske Fader leder oss och att hans Ande är med oss.”³
Vänta inte på en maning. Var proaktiv. ”Verka med iver” (L&F 58:27) så upptäcker du att dina ansträngningar kan bli vägledda och förstorade. ”Att fortsätta tjäna och arbeta är ett viktigt sätt att kvalificera sig för att få uppenbarelse”, har president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, sagt. ”I mina studier av skrifterna har jag lagt märke till att de flesta uppenbarelserna till Guds barn kommer när de är på väg, inte när de sitter i sina boningar och väntar på att Herren ska tala om för dem vilket deras första steg ska vara.”⁴

Hur känner jag igen maningarna att tjäna?

Följ Mormons råd. Vi behöver inte sitta och fundera på om en tanke var en maning eller inte. Inte när vi har Mormons enkla nyckel till vetskap: Om du får en tanke som manar dig att göra gott och att tro på eller att hjälpa andra att tro på Kristus, kan du vara förvissad om att den kommer från Gud (se Moro. 7:16).
Oroa dig inte över det. ”Hoppa bara i bassängen och simma”, har äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum sagt. ”Rikta in er på de behövande. Stå inte handlingsförlamade och undra om ni ska simma ryggsim eller hundsim. Om vi följer de grundläggande principerna som vi undervisats om, rättar oss efter prästadömets nycklar och söker den Helige Andens vägledning så kan vi inte misslyckas.”⁵

Vilket är det bästa sättet att följa en maning?

Omedelbart. Syster Susan Bednar (gift med äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum) är ett enastående föredöme när det gäller att följa maningar. Efter att ha bett om ”att kunna ha andliga ögon som ser behoven hos andra” ser hon sig om i församlingen och ”får … en andlig maning att gå fram och prata med eller ringa till en särskild person”, har äldste Bednar berättat. ”Och när syster Bednar får en sådan känsla så lyder hon och handlar genast efter den. Så snart vi har sagt ’amen’ efter avslutningsbönen händer det ofta att hon pratar med en tonåring eller kramar en syster eller, när vi har kommit hem, genast tar upp telefonen och ringer ett samtal.”⁶
Modigt. Rädsla för avvisande och känslor som blyghet, otillräcklighet eller att vara till besvär kan hindra oss från att följa en maning att tjäna. ”I olika tider och på olika sätt känner vi oss alla otillräckliga, ovissa, kanske ovärdiga”, har äldste Gerrit W. Gong i de tolv apostlarnas kvorum sagt. ”Ändå kan vi i vår kamp att älska Gud och tjäna vår nästa, känna Guds kärlek och den inspiration vi behöver för deras och vårt liv på nya och heligare sätt.”⁷

En broder berättade hur han tvekade att kontakta maken till en kvinna som hade försökt begå självmord. Men till slut bjöd han ut maken på lunch. ”När jag sa: ’Din fru försökte begå självmord. Det måste ha varit överväldigande för dig. Vill du prata om det?’ så grät han öppet”, berättade han. ”Vi hade ett förtroligt och hjärtligt samtal och utvecklade en ovanlig närhet och tillit på bara några minuter.”⁸