1 Nu lät Herren Gud hungersnöden bli svår i landet Ur, så att min bror Haran dog. Men min far, Tera, bodde ännu i kaldeernas Ur.

2 Och det hände sig att jag, Abraham, tog Saraj till hustru och min bror Nahor tog Milka, som var Harans dotter, till hustru.

3 Nu hade Herren sagt till mig: ”Abraham, gå ut från ditt land och från din släkt och från din fars hus, till ett land som jag ska visa dig.”

4 Därför lämnade jag kaldeernas Ur för att bege mig till Kanaans land, och jag tog med mig Lot, min brors son, och hans hustru samt min hustru Saraj. Och även min far följde efter mig till det land som vi gav namnet Harran.

5 Och hungersnöden lindrades och min far stannade i Harran och bosatte sig där, eftersom det fanns många hjordar i Harran. Och min far vände åter till sin avgudadyrkan, därför stannade han i Harran.

6 Men jag, Abraham, och Lot, min brors son, bad till Herren, och Herren visade sig för mig och sa till mig: ”Stå upp och ta Lot med dig, för jag har för avsikt att ta dig ut ur Harran och att göra dig till en tjänare som ska bära mitt namn i ett främmande land, som jag ska ge till dina avkomlingar efter dig till evig besittning, när de hörsammar min röst.

7 För jag är Herren din Gud, jag bor i himlen, jorden är min fotpall, jag sträcker ut min hand över havet och det lyder min röst, jag gör stormen och elden till min vagn, jag säger till bergen: ’Vik hädan’, och se, de tas bort i en virvelvind, på ett ögonblick, plötsligt.

8 Mitt namn är Jehova, och jag känner änden från begynnelsen, därför ska min hand vara över dig.

9 Och jag ska av dig skapa ett stort folk och jag ska välsigna dig övermåttan och göra ditt namn stort bland alla folk, och du ska bli till välsignelse för dina avkomlingar efter dig, så att de i sina händer ska bära detta ämbete och prästadöme till alla folk.

10 Och jag ska välsigna dem genom ditt namn, för alla som tar emot detta evangelium ska uppkallas efter ditt namn och ska räknas som dina avkomlingar och ska ställa sig upp och prisa dig som sin fader.

11 Och jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig, och i dig (det vill säga i ditt prästadöme) och i dina avkomlingar (det vill säga ditt prästadöme), för jag ger dig ett löfte att denna rättighet ska fortsätta i dig och i dina avkomlingar efter dig (det vill säga den bokstavliga eller den kroppsliga avkomman), ska jordens alla släkter bli välsignade, ja, med evangeliets välsignelser, vilka är frälsningens välsignelser, det vill säga evigt liv.”

12 När nu Herren hade dragit sig bort från att tala till mig och vänt bort sitt ansikte från mig, sa jag i mitt hjärta: ”Din tjänare har uppriktigt sökt dig, nu har jag funnit dig.

13 Du sände din ängel att befria mig från Elkenahs gudar och jag gör väl i att hörsamma din röst, låt därför din tjänare stå upp och dra bort i frid.”

14 Så drog jag, Abraham, bort som Herren hade sagt till mig, och Lot följde med mig. Och jag, Abraham, var sextio och två år gammal när jag drog ut ur Harran.

15 Och jag tog Saraj, som jag tog till hustru när jag var i Ur i Kaldeen, och Lot, min brors son, med mig och alla de ägodelar som vi hade samlat och de själar som vi hade vunnit i Harran och begav oss till Kanaans land och bodde i tält på vägen dit.

16 Därför var evigheten vårt skydd, och vår klippa och vår frälsning, då vi färdades från Harran genom Jershon för att komma till Kanaans land.

17 Nu byggde jag, Abraham, ett altare i Jershons land och frambar ett offer åt Herren och bad att hungersnöden skulle vändas bort från min fars hus, så att de inte skulle förgås.

18 Och sedan fortsatte vi från Jershon genom landet till den plats som heter Shekem. Den låg på Mores slättland, och vi hade redan kommit över gränsen till kanaaneernas land, och jag frambar ett offer där på Mores slättland och åkallade Herren innerligt, eftersom vi redan hade kommit in i detta avgudadyrkande folks land.

19 Och Herren visade sig för mig som svar på mina böner och sa: ”Detta land ska jag ge åt dina avkomlingar.”

20 Och jag, Abraham, stod upp från platsen vid altaret som jag hade byggt åt Herren, och drog vidare till ett berg öster om Betel och slog upp mitt tält där med Betel i väster och Ai i öster. Och där byggde jag ännu ett altare åt Herren och åkallade åter Herrens namn.

21 Och jag, Abraham, fortsatte färden söderut, och det rådde fortfarande en hungersnöd i landet, och jag, Abraham, beslöt att dra ner till Egypten och vistas där, för hungersnöden blev mycket svår.

22 Och det hände sig när jag stod i begrepp att dra in i Egypten att Herren sa till mig: ”Se, din hustru Saraj är en mycket vacker kvinna att se på,

23 därför ska det ske att egyptierna, när de får se henne, ska säga: ’Hon är hans hustru’, och de kommer att döda dig men låta henne leva. Se därför till att du gör på detta sätt:

24 Låt henne säga till egyptierna att hon är din syster, och din själ ska få leva.”

25 Och det hände sig att jag, Abraham, berättade för min hustru Saraj allt vad Herren hade sagt till mig – ”Därför ber jag dig säga till dem att du är min syster, så att det kan gå mig väl för din skull och min själ får leva tack vare dig.”