Vi är för hårda mot oss själva
Du gör så mycket bättre ifrån dig än du tror.
Författaren bor i Utah, USA.
Så många av oss kämpar i olika grad med känslor av att inte vara bra nog eller göra bra nog ifrån oss. Vid olika tillfällen i mitt liv har jag upplevt den här känslan. Ett av de mest framträdande bland de här tillfällena kom nära slutet av min mission.
Jag var på en av mina sista missionskonferenser och som så ofta tidigare delgav missionspresidenten ett budskap han fått av en missionär. Ibland var budskapen roliga, ibland var de inspirerande och ibland bevisade de något. Det här budskapet var troligen avsett att vara inspirerande, men i stället blev jag nedslagen. Han berättade hur mycket den anonyma missionären uppskattade sin kamrat. Han berättade hur mycket kärlek och omsorg missionären kände från sin kamrat och vilket otroligt exempel hennes kamrat var för missionären. Medan jag lyssnade kände jag i min själ en stark längtan efter att vara som den kamraten. Jag önskade desperat att jag kunde vara så omtänksam och så kärleksfull och göra så mycket gott. Och jag kände hur jag föll ihop inuti när jag insåg att jag inte var det.
Det var inte jag och kunde aldrig vara jag. Jag hade inte tid att förändra mig, och om jag haft tid skulle jag troligen inte ha kunnat göra det i alla fall.
Senare den dagen när min kamrat och jag var tillbaka i vår lägenhet pratade hon om just den delen av missionspresidentens tal som tryckt ner mig så, och anförtrodde mig att hon hade skrivit så om mig. Det var hennes ord om mig. Jag hade stirrat ner i en ändlös, mörk avgrund och desperat önskat vara det slags person jag ville vara – och misslyckats. Men hennes ord tände ett ljus, och i ställt för en ändlös avgrund stod jag framför en spegel och såg mig själv som jag redan var. Hennes ord betydde så mycket för mig. Att hon skulle tycka att jag var ens en hälften så bra person som hon framställt mig som i sitt brev fyllde mig med glädje.
Jag berättar om den här upplevelsen, inte för att skryta – den är alltför betydelsefull för att skrytas om – utan för att illustrera hur onödigt (och ofta felaktigt) hårda mot oss själva vi kan vara. Jag hade använt beröm som var för mig att trycka ner mig själv med!
Det här innebär inte att vi kan sluta försöka vara mer kristuslika. Jag tänkte inte: ”Skönt, nu kan jag sluta bry mig om människor. Nu behöver jag aldrig oroa mig för det mer.” Men vi behöver inse och erkänna de framsteg vi gjort och att vi är värda så mycket mer än vi ibland tror. Som äldste Dieter F. Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Alltför många går omkring och tänker att de inte är så mycket värda när de i själva verket är eleganta och eviga varelser av oändligt värde med oanade möjligheter.”1
Så stanna upp ett ögonblick och utvärdera det goda du har gjort och de egenskaper du har utvecklat eller håller på att utveckla. Kom ihåg att du är accepterad, du är älskad, och du räcker till.
Och om det finns en del saker som du känner att du inte har uträttat eller uppnått, arbeta på dem. Ge inte upp. Sätt för all del upp mål, men sätt inte gränser för när du kan bli mer kristuslik – det var det jag gjorde. Jag tänkte mig en mur som hindrade mig från förändring efter min mission, men även om de där orden inte varit om mig, skulle slutet på min mission inte ha inneburit att allt hopp om förbättring var ute.
Det är inte alltid lätt att tänka så här – tänka att vi duger. Jag behöver fortfarande påminnas om att inte trycka ner mig själv. Men kom ihåg att du är värdefull i Guds ögon (se L&F 18:10). Kom ihåg att du är ett Guds barn och kom ihåg att vi ”som barn till Gud inte borde nedvärdera eller kritisera oss själva”.2 Sträva alltid efter att bli mer kristuslik, men tryck inte ner dig själv. Du kanske till och med är närmare den du vill vara än du någonsin trott vara möjligt.