Det är vart jag är på väg, inte var jag har varit
Författaren bor i Utah, USA.
Jag gick in på en stig som vek av från den trånga och smala flera gånger, men genom allt detta har jag lärt mig att Frälsarens kraft och kraften i hans försoning är verkliga.
Mitt liv blev inte riktigt som jag hade tänkt.
Som artonåring förväntade jag mig att verka som heltidsmissionär, gifta mig ganska snart därefter och börja bilda familj vid 25. Nu är jag 32 år. Jag var inte ute som missionär och jag var inaktiv under större delen av mitt vuxna liv. Jag gifte mig – skilde mig – och gifte mig igen.
Eftersom jag flera gånger har gått en stig som avvek från den trånga och smala stigen har jag inte alltid känt att jag passar in i kyrkan. Men jag har kommit att inse att det finns en plats för mig. Mina upplevelser har lärt mig att Frälsarens kraft och kraften i hans försoning är verkliga och att det viktiga är vart jag går nu, inte var jag har varit.
Jag tror att jag började ifrågasätta vad jag trodde på därför att jag inte var övertygad om att mitt vittnesbörd var starkt nog för att jag skulle kunna verka som missionär. Jag minns att jag tänkte, ungefär när jag gick ut gymnasiet: Tänk om mitt vittnesbörd inte är mitt helt och hållet? Tänk om jag har litat för mycket på andra personers vittnesbörd?
Det bekymrade mig. Jag ville gå ut som missionär, men jag undrade om de andliga upplevelser jag hade haft dittills räckte för att göra mig till det som jag ansåg att en framgångsrik missionär skulle vara – någon som var tillräckligt stark andligt sett och som visste tillräckligt mycket om evangeliet för att kunna undervisa andra.
När jag ser tillbaka skulle jag ha bett Gud hjälpa mig förstå rådet som ges i Läran och förbunden 124:97: ”Låt honom vara ödmjuk inför mig … så ska han få del av min Ande, ja, Hjälparen, som ska uppenbara sanningen om allting för honom och i rätta stunden ge honom vad han ska säga.”
Men i stället för att fråga Gud gick jag vilse i mina jämförelser av min andliga ställning med andras, och jag var rädd att mina otillräckligheter skulle hindra andra från att ta emot evangeliet.
På egen hand som ung vuxen fortsatte jag försöka få klarhet i vad jag trodde. Jag såg inte problemet med vad jag ansåg vara enskilda beslut som inte avgjorde vem jag var som person. Jag började dra mig undan dem jag älskade eftersom jag visste att de skulle bli besvikna på valen jag gjorde. I stället omgav jag mig med människor som egentligen inte brydde sig om vad jag gjorde. En dag drack jag en alkoholhaltig dryck av nyfikenhet. Alkohol blev en del av mitt liv och så småningom ledde socialt drickande till att jag använde alkohol som en krycka för att kunna hantera svåra situationer. De negativa förändringarna i mitt liv under den tiden var inte nödvändigtvis knutna till ett enda val. De hade skett gradvis. Det tog mig två år att inse att de små valen jag hade gjort med tiden hade tagit mig till en plats jag inte ville vara på.
Jag menar nu inte att man måste uppleva det motsatta för att inse att evangeliet är sant. Mitt agerande orsakade inte bara mig lidande utan också människor jag älskade, och en stor del av det var onödigt. Jag är tacksam för att jag kunde ödmjuka mig själv tillräckligt för att inse att 1) jag var olycklig och att 2) jag var lyckligast när jag följde Guds bud. Det här var något jag med säkerhet visste, något jag kunde stå bakom och dela med andra.
Jag gick till min biskop för att ställa saker och ting tillrätta och vi träffades regelbundet för att förbereda mig för att gå ut som missionär. Mina papper var nästan färdiga när jag manades att försäkra mig om att han verkligen förstod några av valen jag hade gjort. Det var inget lätt samtal men jag ville vara ärlig mot Gud mer än jag ville gå ut som missionär. Jag var villig att ta ansvar för det jag hade gjort fel och lägga fram allt framför honom så att jag kunde bli ren.
En kort tid därefter ställdes jag inför ett disciplinråd. På sätt och vis var det skrämmande att erkänna vad jag hade gjort inför människor som hade varit mina ledare och mentorer i åratal, men när jag tittade mig omkring i rummet kände jag mig lugn. Jag kunde se att de var där för att förstå och hjälpa mig. När jag gick därifrån kände jag Anden försäkra mig om att oavsett vilket beslutet blev så gjorde jag min del och det skulle ordna sig. Gud och ledare som älskade mig skulle arbeta med mig för att få mig dit där jag behövde vara. Jag gick därifrån och kände Frälsarens kärlek och visste att jag inte var utom räckhåll för hans återlösning.
En plats för ofullkomlighet
Trots friden jag kände var det svårt att möta frågorna från personer som undrade varför jag inte var ute som missionär. När jag fortsatte arbeta mig igenom omvändelseprocessen med hjälp av biskopen blev det allt mindre troligt att en mission var en del av min framtid. Jag behövde ta reda på hur jag skulle gå vidare med mitt liv. Vid 21 års ålder var det svårt att veta var jag hörde hemma eftersom jag inte tillhörde några av grupperna med blivande missionärer, återvända missionärer eller gifta unga vuxna.
Det var svårt att dejta. Ibland blev jag behandlad annorlunda efter att jag hade sagt att jag inte hade varit missionär och att jag hade varit inaktiv en tid. Av en eller annan orsak fortsatte nästan inget umgänge efter den första dejten.
Jag var glad att jag så småningom gifte mig i templet, men ibland kändes det som om jag fortfarande inte passade in någonstans. Jag hade ett vittnesbörd men jag förstod inte hur jag skulle berätta om det för andra, och kyrkans lektioner kändes som prov där mina jämnåriga kunde se mina brister. Eftersom de flesta av dem hade det liv som jag ville ha, trodde jag att de inte hade snubblat lika mycket som jag.
En dag bad biskopen mig komma in på kontoret där han kallade mig att undervisa äldstekvorumet. Jag blev förvånad eftersom jag bara hade varit på äldstekvorumets lektion två gånger under året. Trots att jag kände mig oerhört nervös tackade jag ja. Första söndagen jag undervisade hörde jag mig själv börja med den förmodligen konstigaste introduktionen de någonsin hört:
”Hej, bröder. Jag heter Richard Monson. Jag har inte varit missionär och jag har inte varit aktiv under större delen av mitt vuxna liv. Jag har egentligen inte varit med på äldstekvorumet någon gång eftersom jag inte känner att jag hör hit eller passar in. Jag kommer inte att kunna svara på alla era frågor, men jag hoppas att ni deltar så att vi kan lära tillsammans. Om det är okej med er att det har varit så här med mig så kan vi börja.”
Jag insåg den dagen att jag kunde erkänna för andra – och för mig själv – att fastän jag inte såg mig själv som en helyllemedlem (någon som har varit missionär, varit aktiv i hela sitt liv och inte gjort några allvarliga misstag) så gick jag i samma riktning som de, och det var viktigast. Till min förundran upptäckte jag att en av männen som jag trodde hade levt ett fullkomligt liv också hade gjort misstag. Jag tror det gjorde det lättare för oss alla att inse att fullkomlighet inte är ett krav för att man ska kunna bidra till klassen eller kyrkan i sin helhet.
Svåra tider och ett beslut
Tråkigt nog fortsatte jag inte att vara aktiv i kyrkan. Jag hade ett jobbigt äktenskap och vände mig till mina tidigare ovanor för att fly från smärtan. Jag började ersätta kyrknärvaro med hobbies.
Tre år gick och jag nådde botten. Jag behövde göra ett val. Kunde jag följa evangeliet oavsett vad som hände i livet? Eller skulle jag bara ge efter för mörkret? Jag visste att om jag bestämde mig för att gå den trånga och smala stigen så innebar det att jag behövde göra mig av med negativa inflytanden. Min önskan att gå tillbaka till kyrkan gjorde det också klart att min fru och jag befann oss på olika vägar. I det tillståndet som vårt äktenskap var då, var vi redan på väg mot skilsmässa.
Jag var rädd. Det fanns ingen garanti för att mina ansträngningar skulle ge mig allt det goda jag ville ha i livet. Men mitt beslut grundades i det jag hade lärt mig åratal tidigare – att jag var lyckligast när jag följde evangeliet. Jag bestämde mig för att vara helt och hållet hängiven och överlämna mig i Guds händer, oavsett vad som hände. Från den stunden var det jag och han.
Ännu en gång började jag komma tillbaka till kyrkan och ställa mitt liv i ordning. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv var när jag fick en tempelrekommendation igen. Jag fann tröst i templet allteftersom mitt äktenskap fortsatte att krackelera och slutligen kom till en ände.
Jag fann min källa till självkänsla
Det var skrämmande att fatta det beslutet, men genom den upplevelsen lärde jag mig att se Guds hand på min resa. Fastän jag hade snubblat var loppet inte förlorat. Jag tävlade inte mot någon annan. När jag litade till Frälsaren för att stärka min självkänsla kunde jag sluta anstränga mig så mycket för att förändra andras syn på mig.
Jag upptäckte att det var okej att sitta ensam i kyrkan eller bredvid medlemmar som befann sig i andra stadier i livet. Jag ansträngde mig för att inte hålla mig gömd och försökte prata med andra i församlingen. Jag gladdes åt att vara med på mina möten i det syfte de är avsedda för.
Det lugnet hjälpte mig också när jag började dejta igen. Fortfarande fick jag inte gå ut på mer än en dejt med samma person så ofta, men jag insåg att jag inte behövde kompromissa med mina normer bara för att jag hade tappat fotfästet tidigare. Jag följde evangeliet så gott jag kunde och var bra nog att dejta personer som följde evangeliet så gott de kunde också.
Till slut fann jag en värdig Guds dotter som jag gifte mig med i templet. Hennes väg skilde sig mycket från min, men när det gällde kärleken till Frälsaren och insikten om hans försoning så var vi ”på samma sida”.
Under årens lopp har jag lärt mig att inte låta mitt förflutna eller andra människors godkännande påverka min självkänsla. Jag har släppt tanken att framgång handlar om en och samma serie upplevelser i livet. Alla kan inte se att jag är på den plats jag är nu tack vare sättet jag har tagit mig hit på, och det är okej. Mitt mål är inte att övertyga dem. Mitt mål är att fortsätta omvända mig och komma närmare Frälsaren. Det är tack vare honom som jag, liksom Alma den yngre efter sin omvändelse, ”inte längre [sönderslits] av minnet av mina synder” (Alma 36:19). Jag kan känna mig lugn i vetskapen om att det är vart jag är på väg – mot Frälsaren – som har betydelse.