Hur man överlever söndagar som introvert
Evangeliet är till för alla, och våra individuella egenskaper kan sammanföra oss.
När jag var i tonåren bävade jag för att gå till kyrkan.
Jag trodde på att evangeliet var sant och jag visste att det var nödvändigt att gå i kyrkan för att jag skulle växa andligt. Men jag kände mig ofta otillräcklig.
Jag tänkte för mig själv att jag inte kunde leva upp till allas förväntningar på hur en god medlem i kyrkan skulle vara (eller vad jag trodde att alla förväntade sig av mig). Alla andra verkade så pratsamma, utåtriktade, vältaliga och alltid villiga att bära vittnesbörd eller hålla bön. Men jag? Jag var tyst och kände mig nervös i sociala situationer. Så jag kände inte att jag hade ett ljus att lysa med som medlem i kyrkan.
Sanningen är den att det finns många medlemmar i kyrkan som är utåtriktade och entusiastiska. Det är förstås bra, men det kändes länge som om min mer reserverade och tysta personlighet inte passade in i ”formen”. Men nu inser jag att detta var långt ifrån sant.
Jag insåg att jag kunde trivas och utvecklas
Under min tid på college flyttade jag in i en ny lägenhet och min rumskamrat presenterade mig för sina vänner i församlingen. Jag kände genast att jag hörde hemma med dem tack vare kärleken och bekräftelsen de gav mig. Det kändes som om de verkligen ville lära känna mig. Till min förvåning kände jag att min sociala ångest till stor del försvann.
Jag insåg att den här känslan av tillhörighet inte kom sig av att yttre omständigheter hade förändrades, utan av ett förändrat perspektiv. Jag förstod att jag inte måste vara utåtriktad för att vara en lärjunge till Jesus Kristus. Det finns styrka i att vara tyst. Det finns styrka i att lyssna och begrunda. Genom att erkänna mina styrkor som en mer introvert person och tackla svagheterna som hör samman med social ångest hittade jag en medelväg som hjälpte mig överleva – och till och med frodas i evangeliet.
Vi har alla styrkor och svagheter
Gud har gett oss olika personligheter, styrkor och svagheter av en anledning. Den som är mer utåtriktad har kanske lättare för att delta på lektioner och skapa en känsla av enighet i en församling. Och de som är mer reserverade bär starka vittnesbörd genom sina gärningar och sin hängivenhet mot Jesus Kristus. De kan också vara ett riktigt bra stöd för andra tysta personer.
Om du är introvert ska du veta att det finns en viktig plats för dig i kyrkan. Både introverta och extroverta personligheter speglar egenskaper hos Frälsaren som vi kan använda för att bygga upp varandra i evangeliet.
Det handlar inte om dig
En fråga jag ställde mig var varför jag överhuvudtaget gick i kyrkan. Jag gjorde det för att ta sakramentet, för att lära mig mer om Jesus Kristus och för att vara tempelvärdig. Men skrifterna säger oss också att ”[kyrkans kropp] behöver varje lem, så att alla kan byggas upp tillsammans” (L&F 84:110; se även Ef. 4:12).
Kyrkans möten ger visserligen näring åt våra egna vittnesbörd, men jag insåg att kyrkan inte bara handlar om mig. Var för sig minns vi Frälsaren när vi tar sakramentet, men vi byggs upp tillsammans när vi delar den här förrättningen som församling.
Jag brydde mig för mycket om vad andra tyckte om mig och för lite om den princip som bör vägleda oss i alla våra tankar och handlingar: kärlek. Profeten Mormon skrev: ”Jag fruktar inte för vad människor kan göra, för fullkomlig kärlek driver ut all fruktan” (Moro. 8:16).
”Fullkomlig kärlek” kommer från Gud. Om vi är öppna för att känna den kärleken oroar vi oss mindre för våra egna tillkortakommanden, om vad andra människor tänker om oss. Vi bekymrar oss mindre för våra egna problem och blir mer villiga att visa vänlighet mot andra som känner sig utanför.
Gör något för en person åt gången
Vår plikt att älska varandra och sprida evangeliet innebär att vi behöver skapa goda relationer med andra.
Vi kan undvika att känna oss överväldigade genom att fokusera på mer meningsfulla möten med en eller två personer åt gången. Även om Jesus Kristus undervisade, botade och tjänade tusentals människor under sin jordiska verksamhet följde han ett mönster av att betjäna människor en åt gången (se 3 Ne. 11:15; 17:21).
Jag insåg att jag inte måste vara bästa vän med alla eller församlingens populäraste person. Det som betyder mest är inte mängden sociala interaktioner, utan kvalitén på mina relationer. I stället för att bekymra mig om alla samtidigt fokuserar jag bara på att ta kontakt med en person varje vecka i kyrkan.
Kyrkan är fortfarande en utmaning ibland, men i och med att jag försiktigt pressat mig själv att kliva ur min bekvämlighetszon och övervinna min sociala ångest har jag känt Frälsarens kärlek till mig och till alla hans barn. Jag har börjat hitta min plats. Jag vet att jag tagit emot nåd genom Jesu Kristi försoning för att kunna arbeta på att övervinna mina svagheter och använda mina styrkor till att bygga upp Guds rike.