Endast digitalt

Lås upp dörren till personlig uppenbarelse

Annelise Gardiner

Det har funnits stunder när det har känts som om jag knackar på en stängd dörr som inte kommer att öppnas.

Under de senaste åren har president Russell M. Nelson och oräkneliga ledare i kyrkan uppmanat oss att söka mer personlig uppenbarelse och att lära oss känna igen Frälsarens röst för att kunna ”höra honom” (se JS–H 1:17).

Men för mig har personlig uppenbarelse ibland varit lite förvirrande. Jag älskar att Gud kan tala direkt till mig, men som ung vuxen, ställd inför många stora beslut, har det ibland känts som om jag knackar på himlens dörr utan att få svar.

I de stunderna har jag alltid gjort det grundläggande – läst skrifterna, bett, gått i kyrkan och hållit buden – så vad har saknats?

Under de senaste månaderna har jag insett att det ibland krävs större ansträngningar från vår sida för att vi ska kunna ta emot uppenbarelse. Här är några sätt att gå den extra milen som jag har upptäckt.

1. Var stilla och ta dig tid att lyssna

Det här är fortfarande svårt för mig. Jag har alltid en aldrig sinande att-göra-lista. Jag får mycket gjort, men jag blir ofta stressad och överväldigad av allt jag har åtagit mig att göra. När jag sökte efter sätt att bli mer mottaglig för personlig uppenbarelse insåg jag att jag levde mitt liv som Marta i stället för Maria.¹ Jag gav mig inte tid att bara vara stilla. Efter att ha läst konferenstal som råder oss att skapa en plats och tid att regelbundet lyssna till Anden insåg jag att jag behövde göra det.² Nu studerar jag skrifterna på morgonen vid ett skrivbord (i stället för i sängen), och jag använder mina fysiska skrifter så att jag inte blir distraherad av min telefon.

2. Tillbringa avsiktlig tid i templet

Jag har välsignats med att bo nära flera tempel, och jag har alltid varit ganska bra på att gå varje vecka. Många generalauktoriteter har sagt att tillbedjan i templet kan hjälpa oss att komma mer i harmoni med Anden,³ så jag tänkte att jag redan gjorde tillräckligt. Men svaren kom fortfarande inte. När jag såg över mina vanor insåg jag att jag hade ett ganska tydligt område för förbättring: jag blir ofta dåsig i templet. Jag har sagt till mina vänner att ”om äldste Dieter F. Uchtdorf säger att ’den sömn man får i kyrkan är den hälsosammaste av all sömn’,⁴ så måste sömn i templet vara ännu bättre!” Och jag har rationaliserat min sömnighet genom att tänka att templet är så fridfullt att jag bara inte kan hjälpa det. Men templet är inget dagspa. Jag besöker templet för att arbeta – för att utföra ställföreträdande förrättningar som ger mina avlidna släktingar möjlighet att få evigt liv.⁵

Jag insåg att det var dags för mig att ”vakna upp” (Alma 32:27) och vara mer avsiktlig i min tillbedjan i templet. Jag försöker förbereda mig andligt och mentalt innan jag besöker templet i stället för att behandla det som ännu en del av min rutin.

3. Delta i släktforskningsarbetet

Kyrkans ledare har uppmuntrat oss flera gånger att vara engagerade i släktforskning och har kopplat många välsignelser till vårt deltagande i det här arbetet.⁶ Men de flesta av mina förfäder har redan fått sina tempelförrättningar utförda. Så vad mer kunde jag göra? Jag kunde lära mig om varje persons liv vars namn jag tog till templet – verkligen visualisera dem som verkliga personer och som medlemmar i min familj. Jag började också skriva ner min egen livshistoria, indexera och dela inspirerande berättelser ur min släkthistoria.

4. Berätta om evangeliet för andra

När jag berättar om evangeliet för andra – ickemedlemmar och medlemmar – slutar det med att jag ofta undervisar mig själv om något. Du kanske har upplevt det här som missionär eller när du förberett en lektion för söndagsskolan. Många av kyrkans ledare har bekräftat att vi genom att förkunna vår tro och uppmuntra till trofasthet hos andra, får mer personlig uppenbarelse.⁷ När vi ”talar med inspiration från den Helige Anden” kan vi ”alltid lära oss något av det [vi] sagt”.⁸ Jag har börjat berätta mer om evangeliet på sociala medier, och jag tar upp det i dagliga samtal med mina vänner och släktingar.

5. Inse att personlig uppenbarelse kommer steg för steg

En del människor får kristallklara svar när de frågar Herren om stora beslut i sina liv, men vad mig beträffar verkade min himmelske Fader förbli tyst när det gällde mina största frågor. Sedan insåg jag att jag kanske ställde fel frågor.

Min himmelske Fader vill tala till mig,⁹ men han ger mig svar ”rad på rad”, inte allt på en gång.¹⁰ Jag insåg att jag hade tittat framåt efter slutet på min resa – i förväntan om något storslaget tecken som skulle lösa alla mina problem¹¹– när jag faktiskt behövde fråga: ”Vad är nästa steg?”

Jag har fortfarande inte alla svar på mina stora frågor, men jag kan se att Gud gradvis vägleder mig till dessa större svar, ett steg i taget. Den insikten har stärkt min tro på och tillit till att han ska fortsätta leda mig i rätt riktning.

Öppna dörren till personlig uppenbarelse

När vi följer Jesus Kristus och har den Helige Andens gåva, kan vi få personlig uppenbarelse dagligen. Men ofta inser vi inte eller tar oss inte tid till att inse hans ständiga närvaro och inflytande omkring oss. Världen blir dock alltmer förvirrande och som president Nelson har sagt: ”Det [blir] inte möjligt att överleva andligt utan den Helige Andens ledande, tröstande och ständiga inflytande.”¹²

Ju mer vi kan lyssna till och känna igen Anden, desto bättre förberedda blir vi att möta och övervinna våra utmaningar. Vi kan alla hitta sätt att gå den extra milen för att ta emot personlig uppenbarelse i våra liv, vare sig det är genom att fasta, tjäna andra eller göra en kombination av sådant som för oss närmare Kristus. Dörren till himlens svar kanske inte öppnas på vid gavel efter en minut – eller ens efter en månad – av påknackning, men om vi strävar efter att vara avsiktliga i att inbjuda och lyssna till Anden kan vi höra hans tysta röst tala om för oss var vi kan hitta nyckeln.