Missa inte den här andakten
Förbund, krokodiler och du
Från ett tal till eleverna på Ensign College i Salt Lake City, Utah, USA, den 13 oktober 2020. Läs hela texten på ensign.edu.
Syster Sharon Eubank berättar hur man på ett säkert sätt undviker de krokodiler som ligger på lur i livet, och hur man även hjälper andra att undvika dem.
Ibland när jag är ute och reser får jag något av andra som är viktigt för dem. Nyligen besökte jag ett hem där de som gåva gav mig en träkrokodil som de hade snidat. Den är vackert målad. Den har naglar och vita ögon och är gjord av trä som färgats grönt.
Jag har ställt den där jag kan se den varje dag. Låt mig berätta varför jag behöll den här krokodilen. Den påminner mig om något som är betydelsefullt för mig, och jag hoppas att det också är betydelsefullt för er.
Att möta krokodilerna i livet
En del av er känner kanske till Marafloden i Kenya. Många slags vilda djur går över floden vid vissa tider på året för att nå det frodiga gräset på andra sidan.
Men floden är också hem åt den fem meter långa nilkrokodilen. Krokodilerna älskar hjordarnas förflyttningar och spanar ständigt efter sin nästa måltid.
Ofta känner inte oerfarna djur såsom antilopen att krokodilerna, som ser så ofarliga ut, utgör något hot. De tittar ut över floden och ser ett till synes oskyldigt djur som flyter runt bland växterna, så de hoppar i och börjar ta sig över floden. De inser inte hur snabbt krokodilerna kan röra sig och hur starka deras käftar är när de biter tag i något.
Ibland är vi antilopen och Satan är krokodilen. Oerfarna som vi är av att ta oss över vatten ser vi krokodilerna i floden men inser inte att de utgör en fara. Vi ignorerar krokodilerna och vadar rakt ner i strömmen.
Och vanligtvis följs vi åt av en hjord som tror att om vi klev i så måste det vara okej även för dem. Satan väntar tills alla är ute på djupt vatten, och då slår han till.
Vår himmelske Fader vet att vi är oerfarna och ändå kommer vi, bildligt talat, sannolikt att behöva ta oss över floder i livet. Han tar inte nödvändigtvis bort krokodilerna från våra liv, men det han gör är att hjälpa oss att ta oss över till andra sidan floden.
I dag vill jag tala om tre typer av denna hjälp från vår himmelske Fader.
Erfarna zebror och gnuer = skrifterna
Den första hjälpen han ger oss är de som har lyckats ta sig över floden före oss. Man ser ofta flockar av antiloper på bete längs stränderna tillsammans med zebror och gnuer. Zebror och gnuer tar sig mycket oftare över floden än vad antiloperna gör. Om de kunde kommunicera med antiloperna skulle de ha något att berätta, men antiloperna skulle kanske inte alltid vara intresserade.
Var finns erfarenheterna som de människor haft som framgångsrikt tagit sig över floden? I skrifterna.
Men ni säger kanske: Det är sant, syster Eubank, men skrifterna täcker inte allt som pågår i mitt liv.
Alma blev nästan krokodilmat
Låt mig ge ett exempel om Alma den yngre. Han tillbringade sin ungdom med att göra helt tvärt emot det hans föräldrar ville att han skulle göra. Han gjorde uppror mot Gud, slutade med att följa buden och mobbade och hånade goda människor. Men så en dag hände något. En ängel visade sig för honom. Med Almas egna ord:
”Jag plågades av evig pina. …
Ja, jag kom ihåg alla mina synder och min ondska, för vilka jag plågades av helvetets kval. Ja, jag insåg att jag hade gjort uppror mot min Gud. …
Ja, och jag hade även mördat många av hans barn, eller rättare sagt lett dem till undergång” (Alma 36:12–14).
Alma hoppade i princip i vattnet som en ovetande antilop och mobbade sedan andra antiloper som tvekade att gå ner i vattnet med honom. Och när de sveptes med av strömmen omringade krokodilerna dem och kom allt närmare dem. Alma blev fångad. Starka käftar högg omkring honom. Det fanns ingen återvändo. Han var krokodilmat.
”Och det hände sig att medan jag sålunda plågades svårt … kom jag även ihåg att jag hade hört min far profetera … angående en viss Jesus Kristus, en Guds Son, som skulle komma för att sona världens synder.
När nu mitt sinne grep tag i denna tanke ropade jag i mitt hjärta: ’O Jesus, du Guds Son, förbarma dig över mig.’ …
Och se, när jag tänkte detta kunde jag inte längre komma ihåg mina kval, ja, jag sönderslets inte längre av minnet av mina synder” (Alma 36:17–19).
Lärdomen i de här verserna som är tillämpbar på alla nutida problem ni ställs inför är den här: Jesus kan rycka ut en skadad antilop ur en krokodilkäft och återställa hälsa och trygghet till denna antilop.
Det är omöjligt, säger du. Det är varken logiskt eller praktiskt.
Men det är sant.
Det hände i mitt eget liv. Jag har ärr, men jag är hel. Det är det här som är omvändelsens och förlåtelsens mirakel. Det är det som evangeliet handlar om. Det hände Alma och det kan hända dig. Herren Gud ska inte mer komma ihåg dina synder, och du blir fri. Det är aldrig för sent för dig om du ber Jesus Kristus ha barmhärtighet med dig och överger dina synder.
Vi behöver alla läsa berättelser om de metaforiska zebrorna, gnuerna och de räddade antiloperna, och de har skrivits för oss i skrifterna. Vi behöver dem eftersom vi begår så många misstag, och de leder oss till omvändelse och förlåtelse i Jesus Kristus.
Båtar = förbund
Den andra hjälpen som Herren ger oss när vi tar oss över vattnet är en båt. Båten lyfter oss ur vattnet så att vi omges av en skyddande barriär som håller krokodilerna borta. Båtar kan ha segel som fångar upp vinden eller motorer som driver dem uppför strömmen, och roder som gör styrningen mycket lättare.
För ett par år sedan gav jag mig ut i en liten kajak med en vän.
Vi ville paddla över havet där hummerbåtar fiskade och besöka en liten ö. Vi hade inte så stor erfarenhet av båtar men vi klurade snart ut att pedalerna i båten styrde ett litet roder. Rodret bestod av en liten fena längst bak som styrde kajaken i den riktning vi ville.
Vi kom fram till ön och hade jätteroligt med att utforska den, och sedan började det bli guppigt och vi tänkte att vi borde paddla tillbaka till fastlandet. Så vi klev i och började ta oss tillbaka över sundet, men plötsligt blev det svårt att styra kajaken.
Det tog mig ett tag att inse att jag hade glömt att sätta tillbaka rodret efter att ha dragit upp kajaken på ön. Det visade mig hur viktig den där lilla fenan kan vara.
Våra förbund är som båtar. De omger oss med ett skyddande lager när vi tar oss över floden och håller oss undan vattnets vågor och krokodilerna. När vi arbetar hårt på att hålla våra dop- och tempelförbund kan den Helige Anden (precis som den lilla fenan längst bak på kajaken) styra oss till lugna vatten.
Men vi måste komma ihåg den Helige Anden och inte glömma att engagera honom i våra liv. Vår navigering är förfärlig utan hans hjälp.
”Förtrösta på HERREN av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.
Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.”
Jag bönfaller dig att inte ta dina förbund för givna. De är mycket mer kraftfulla än vi inser. Du tror kanske att dina löften bara är en liten roddbåt, men den växer så småningom till en oceanångare som kan rädda hundratals andra människor.
Hur mycket dina förbund än handlar om dig, så handlar de också en hel del om andra.
Vyn ovanför floden = profeternas ord
Den tredje hjälpen är vyn ovanifrån. Från vår plats på flodstranden är det nästan omöjligt att se var de lömska krokodilerna gömmer sig, men från ovan är de lätta att se.
Profeter kan vara som små drönare. Herren visar dem saker och ting ur en annan synvinkel och de berättar för oss var krokodilerna i våra liv befinner sig och hur de rör sig.
Amos 3:7 är lika sant i vår tid som den varit i tusentals år: ”För Herren GUD gör ingenting utan att uppenbara sin hemlighet för sina tjänare profeterna.”
Under generalkonferensen delar profeterna med sig till oss av vyn från ovan. En sak jag hörde av president Nelson under en tidigare generalkonferens var att Israel inte är kallat att vara bättre än alla andra, att vara det enda ”utvalda” folket som kan bli frälst, utan i stället är det kallat att vara en flagga, ett baner för andra människor för att visa dem var Israel håller på att insamlas.
Alla de som är villiga att låta Gud råda i livet insamlas för att möta sin Gud.
Jesus kallar alla människor till sig: ”Kom och följ mig.” När du stiger ner i dopets vatten, när du tar sakramentet eller tar emot din begåvning i templet, tar du på dig Jesu Kristi namn. Du kan bli hans baner.
Din uppgift som baner är att
-
visa människor upplevelser i skrifterna som kan lära dem vad de ska göra
-
hjälpa dem att förbereda sig för och bygga sina egna förbundsbåtar
-
lyssna på de anvisningar som kommer från den högre vyn.
Det här handlar inte bara om dig. Det handlar om alla människor som du kan hjälpa över floden till säkerheten.
Jag bär mitt personliga vittnesbörd om att Gud känner dig. Han vet vad du heter, känner till dina rädslor och även dina förhoppningar och styrkor. Jag vittnar om att du har ett verk att utföra. Stå upp och var ett baner för nationerna. Må Herren välsigna dig i din strävan.