Hitta svar: Systrar emellan
Hur kan vi ha hopp och glädje när världen blir allt mörkare?
En fråga som många trofasta systrar har ställt, jag också.
Jag har ovanan att berätta för min himmelske Fader vad jag tycker att jag kan och inte kan hantera. Jag minns att jag sa till honom en gång när jag var barn att jag inte ville leva i den sista tiden eftersom jag bara visste att jag inte skulle kunna hantera en sådan ondskefull, otäck tid.
Allt eftersom livet har fortskridit märker jag att jag fortfarande hävdar att jag inte kan hantera världens tilltagande mörker.
Underligt nog står det i min patriarkaliska välsignelse att jag ska finna glädje i det här livet. Jag har ofta känt mig förbryllad över att Gud förväntar sig att jag ska finna glädje i en värld där fler människor öppet väljer, stöttar och gynnar ondska.
Hur kan någon finna hopp eller varaktig glädje i en sådan värld?
Denna uppenbara klyfta mellan det min patriarkaliska välsignelse säger är möjligt och hur världen ser ut i dag har lett till att jag börjat studera hoppets och glädjens roll i Jesu Kristi evangelium.
Hopp
När jag började lära mig om hopp stötte jag på ett uttalande av äldste Steven E. Snow, emeritusmedlem i de sjuttio: ”Vårt hopp i [Jesu Kristi försoning] gör det möjligt för oss att ha ett evigt perspektiv. Ett sådant perspektiv hjälper oss att se bortom nuet och till löftet om evigheten. Vi behöver inte hållas fängslade av världens ombytliga och inskränkta förhoppningar.”1
Jag insåg att jag själv hade fått erfara den här kraftfulla sanningen några år tidigare. Strax innan jag fullgjorde min mission i södra Frankrike attackerades Paris av terrorister vilket skakade hela landet. När vi tog kontakt med människor den påföljande veckan frågade de oss ofta hur vi fortfarande kunde ha tro när Gud lät sådana fruktansvärda saker hända. Vi återgav berättelser från skrifterna för dem och undervisade om Guds kärlek och lycksalighetsplan. De människor som lyckades känna hopp igen var de som lyssnade på våra budskap och strävade efter att ha ett evigt perspektiv.
President Russell M. Nelson har sagt: ”Om det inte finns något hopp i Kristus finns det inget erkännande om en gudomlig plan för mänsklighetens återlösning. Utan den kunskapen tror man felaktigt att vår existens i dag åtföljs av död i morgon – att lycka och familjeband bara är förgängliga.”2
Om en brist på hopp i Kristus orsakar den förtvivlan vi så ofta ser i världen kan vi säkerligen få mer hopp i livet genom att stärka vår tro och vårt hopp i Kristus. Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har bekräftat detta: ”Eftersom återställelsen bekräftade den grundläggande sanningen att Gud verkligen är verksam i denna värld kan vi känna hopp, vi bör känna hopp, även när vi står inför ytterst oöverstigliga hinder.”3
Även om vi vet att vi bör ha hopp i Kristus blir det ibland inte lättare att ha det, särskilt med det tilltagande mörkret i världen runt om oss. När jag börjar känna mig missmodig tänker jag gärna på det här kloka rådet från Kevin J. Worthen, rektor för Brigham Young University:
Om vi vill stärka vårt hopp måste vi fokusera mer på Frälsaren, särskilt när det känns hopplöst. Ett av de enklaste men mest kraftfulla sätten att göra det är att följa hans exempel genom att tjäna andra. När vi gör det flyttas vårt fokus från oss själva till andra och vi börjar känna en längtan efter deras välmående. Det hoppet kan sedan kombineras med förvissningen om att Kristus kan hjälpa dem och att han kan göra det genom oss. Denna tro som läggs till våra rättfärdiga önskningar kan förvandla vårt lilla, gryende hopp till ett bestående, kraftfullt och mer utmärkt hopp som kan förändra oss – och andra.4
Genom att helt enkelt göra det som för oss närmare Kristus kan vi finna större hopp i vår framtid, vad som än händer i världen runtom oss. När vi stärker vår relation till honom lär vi oss att se livet ur ett evigt perspektiv och förstå att svårigheterna och prövningarna vi möter i det här livet ”endast [ska] vara ett ögonblick” (L&F 121:7).
Glädje
Och glädjen då? Är vi inte här för att vi ska kunna ha glädje? (Se 2 Ne. 2:25.) Hur kan vi finna glädje när livet är dystert och vi gör vårt bästa för att bara kunna hoppas på en bättre framtid?
Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum gav en gång definitionen av glädje: ”Vårt evangelieperspektiv hjälper oss att förstå att glädje är mer än en flyktig känsla. Det är snarare en andlig gåva och ett tillstånd av att vara och att bli.”5
När jag hörde honom säga det här ändrade jag mitt sätt att söka efter glädje. Fram till dess hade jag sökt efter en känsla av ren lycka, något som aldrig skulle försvinna och som skulle driva bort alla känslor av ledsamhet eller smärta. Men äldste Bednars definition öppnade mina ögon för möjligheten att jag kanske inte fann den glädje jag blivit lovad eftersom jag sökte efter fel sak.
I stället för att försöka känna glädje, borde jag ha sökt efter att bli glad.
Hur blir man glad? Jag hade ingen aning.
Äldste Bednar tillade: ”Glädje kommer av att utöva tro på Herren Jesus Kristus, värdigt ta emot och trofast ära heliga förrättningar och förbund, och att sträva efter att bli grundligt omvänd till Frälsaren och hans ändamål.”6
President Nelson har också sagt:
”Glädjen vi känner har väldigt lite att göra med våra omständigheter och allt att göra med vårt fokus. …
Glädje är en gåva till de trofasta. Det är gåvan som kommer av att medvetet försöka leva ett rättfärdigt liv, enligt Jesu Kristi undervisning.”7
Det här väckte en insikt inom mig allteftersom jag fann fler sanningar om glädjens källa.
Tro på Jesus Kristus? Bli mer grundligt omvänd till honom och hans ändamål? Jag hade hört sådant i hela mitt liv. Var de verkligen nyckeln till att förändra hur jag kände för att leva i världen under den här mörka tiden?
Ja!
När jag tänker på de stunder i mitt liv då jag kände mest hopp och glädje inser jag att det nästan alltid var stunder då jag var mest fokuserad på att stärka min relation till Kristus och strävade efter att bli mer som han.
Trots att jag fortfarande kan uppleva stunder av sorg eller förtvivlan har jag hopp om och tro på att Kristus är där för att hjälpa mig med mina svagheter när jag fortsätter att närma mig honom. Jag har hopp om att jag en dag får känna fullständig glädje och om att jag, när jag söker efter Frälsarens ljus och försöker vara glad trots prövande omständigheter, finner den slags glädje som lovades mig i min patriarkaliska välsignelse och som lovas oss alla – att ”deras glädje ska vara fullkomlig för evigt” (se 2 Ne. 9:18).