Endast digitalt: Unga vuxna
Våra olikheter behöver inte skilja oss åt
Det var svårt för mig att ha en god relation till en vän som inte delade min tro. Guds kärlek visade mig hur jag skulle göra.
När det gäller att hantera relationer kom det bästa svaret vi någonsin fått i form av en Frälsare: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son” (Joh. 3:16; betoning tillagd).
Närhelst jag har en fråga som inte tycks kunna besvaras eller befinner mig i en obekväm konflikt, vänder jag mig till Jesus Kristus och får tröst av den frid och kärlek som flödar från honom. Hans kärlek till mig fyller i glappet.
Jesu Kristi kärlek var det svar jag fick när en nära vän berättade för mig att hon skulle lämna kyrkan. Innan sitt beslut hade hon berättat för mig om sina uppriktiga frågor, bett om min åsikt och anförtrott sig åt mig om den smärta hon kände. Hennes smärta var verklig, hennes frågor var uppriktiga och jag kände mig hedrad över att få lyssna på henne. Men de tankar som jag delade med mig av verkade ofta inte nå henne.
Jag lämnade våra samtal med en känsla av osäkerhet på hur jag skulle stötta henne. Under ett särskilt samtal ställde hon en uppriktig fråga om något som jag personligen hade känt mig osäker på och hon genomskådade mig när hon såg hur jag famlade efter svar. Jag minns att hon sa: ”Em, det där tror du egentligen inte på. Det vet jag att du inte gör.”
Hon hade rätt.
Efter det samtalet kände jag hur jag drev iväg från vänskapen. Jag kände mig obekväm med att diskutera andliga frågor med henne och kände mig frustrerad över våra olika trosuppfattningar och min egen brist på perfekta svar. Det kändes hopplöst. Jag slutade långsamt att fråga henne om hennes frågor om evangeliet av rädsla för att inte ha svaren. Jag började tro att vi var för olika för att vara vänner.
Det tog några månader för mig att inse att jag i mitt sökande efter svar på hennes (och mina) frågor hade förlorat siktet på det viktigaste svaret: Så älskade Gud världen – så älskade Gud min vän.
I sitt tal på generalkonferensen i oktober 2020 påminde president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, oss om att ”Frälsarens lära att älska [varandra] baseras på det faktum att alla människor är älskade barn till Gud”. Han avslutade sitt budskap med att påminna om det perspektiv som denna kunskap ger: ”Vetskapen om att vi alla är Guds barn ger oss en gudomlig insikt om alla andras värde”.1
Dessa ord berörde mig. Naturligtvis är denna lära en grundläggande sanning. Jag insåg dock att jag i mitt sätt att hantera det faktum att min vän var på väg bort från kyrkan hade åsidosatt denna sanning.
Vetskapen om att min vän – oavsett våra skillnader i trosuppfattning – är ett älskat barn till Gud förändrade allt för mig.
Under flera månader hade jag känt en stor distans till min vän, men jag ringde henne omedelbart efter min insikt och delade Guds kärlek med henne. Jag kunde förklara varför jag hade tagit avstånd från henne. Jag förklarade varför det gjorde ont att känna att något som betydde så mycket för mig inte bemöttes med respekt. Lyckligtvis var hon förstående och vi bad båda om ursäkt. Vi pratade om hur viktig vår vänskap var och att våra likheter var starkare än våra skillnader. Jag sa till henne att jag ville möta henne där hon befann sig och samtidigt behålla mina normer och min tro, och att jag hoppades att vi kunde fortsätta att stötta varandra. Jag kände mig så tacksam när hon höll med om det.
Precis som Zoram var ”en sann vän” till Nephi (2 Ne. 1:30), strävar jag efter att vara en god vän till henne, oavsett våra meningsskiljaktigheter.
Jag är tacksam för Guds kärlek – tacksam för att den är så ren, så kraftfull och så genomträngande att den kan vara med oss i svåra samtal. Jag är tacksam för att Guds kärlek är tillgänglig för varje mänsklig själ. Jag är tacksam för att Guds kärlek gör det möjligt för oss att älska varandra helt och hållet. Vilken gudomlig, obeskrivlig kärlek.