Jesus Kristus gav mig hopp att leva
Författaren bor i Japan.
För några år sedan ville jag inte leva längre, men Jesu Kristi evangelium visade mig livets mening.
För sex år sedan försökte jag avsluta mitt liv.
Jag hade nyligen fått diagnosen schizoaffektivt syndrom, en allvarlig psykisk sjukdom, och jag var helt knäckt. Det kändes som om jag inte hade några vänner. Jag kände ingen närhet till min familj. Jag var deprimerad och hade aldrig känt mig så ensam förr. Det kändes också hopplöst eftersom jag inte såg någon mening med livet.
Jag började få tankar om att alla skulle klara sig bättre utan mig, och jag ville inte leva längre. Så en kväll försökte jag i tysthet avsluta mitt liv.
Men tack och lov upptäckte min familj det och tog mig till ett sjukhus där jag blev inlagd för att få hjälp med min psykiska ohälsa.
Under några veckor såg jag fortfarande ingen mening med livet och kände varken glädje eller ljus. En kyla spred sig inombords. Men så småningom insåg jag att jag faktiskt inte var ensam och att jag inte ville dö. I och med att jag fick professionell hjälp började jag tydligt se att min familj och mina vänner älskade mig, och min psykiska hälsa förbättrades tills jag fick ett förnyat hopp om livet. Jag ville finna glädje och mening i mitt liv igen. Nu känner jag starkt att det var min himmelske Fader som gav mig en ny chans och fyllde mitt hjärta med hopp.
Herren erbjuder oss alltid sitt ljus
Jag började studera på universitetet och träffade där en gammal bekant. Jag kände honom inte så väl, men något var annorlunda med honom. Han hade en ljus och glad utstrålning. Jag fick veta av mina klasskamrater att han just hade återvänt från att ha verkat som ”missionär”. Jag hade ingen aning om vad det var, men när han förklarade att det innebar att lämna sina vänner och sin familj i två år blev jag så förvirrad. Han verkade så glad och munter, men om jag hade varit i hans skor skulle jag ha känt mig så ensam.
En vänskap växte fram och han började berätta för mig om sin kyrka. Min upplevelse av att ha försökt avsluta mitt liv hade gett mig en tydlig känsla av att Gud kanske fanns. Jag hade hört andra nämna honom och Jesus Kristus förut, men jag visste inte vad jag skulle tro. Så en dag frågade jag min vän: ”Tror du på Gud?” I samma stund bar han ett innerligt och livsförändrande vittnesbörd för mig som sådde frön av tro i mitt eget hjärta. Jag kunde se hur mycket glädje och ljus evangeliet gav honom, och jag ville också uppleva den glädjen.
När jag fortsatte ställa frågor till honom gav han mig en Mormons bok och sa att den skulle ge mig svar om livet. Han presenterade mig för missionärerna. Jag började följa med honom till sakramentsmöten där människor som strålade av ljus visade mig kärlek och påminde mig om godheten i världen.
Jag lärde mig om Jesus Kristus, min gudomliga identitet och mitt gudomliga syfte, Guds kärlek och Frälsarens försoningsoffer och vad det betyder för mig. Tre veckor senare döptes jag och konfirmerades som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Evangeliet har gett mig en ny känsla av glädje och frid som jag aldrig har känt förut. När jag fick veta att jag hade en psykisk sjukdom trodde jag inte att jag någonsin skulle bli glad igen. Men när jag insåg att jag aldrig är ensam i mina svårigheter fylldes mitt liv av ljus.
Jag fick veta att bortom alla mörka svårigheter erbjuder Herren oss alltid sitt ljus.
Livet är en gåva
Några år senare tog jag emot templets välsignelser och det blev så att jag gifte mig med vännen som hade berättat om evangeliet för mig. Vi beseglades i Sapporo tempel i Japan. Jag är så tacksam för ljuset, kärleken och hoppet som Jesus Kristus har fört in i mitt liv och i mina relationer. Genom att eftersträva och fördjupa min tro på honom och på evangeliesanningar genom bön, skriftstudier och tempelbesök, har jag till fullo insett vilken gåva och förmån mitt liv är.
Det betyder så mycket för mig att Kristus gav upp sitt liv så att jag kan få leva. Den kunskapen förändrade verkligen min syn på mina svårigheter med psykisk ohälsa, och jag är så tacksam varje dag för att jag får uppleva livet med honom vid min sida.
Jag upprepar vad äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt:
”Till alla av våra ungdomar där ute som har det svårt, oavsett era bekymmer eller svårigheter, är död genom självmord uppenbarligen inte svaret. Det lindrar inte smärtan som du känner eller som du tror att du orsakar. I en värld som så förtvivlat behöver allt ljus den kan få, snälla minimera inte det eviga ljus som Gud satte i din själ innan den här världen var till. Prata med någon. Be om hjälp. Förgör inte ett liv som Kristus gav sitt liv för att bevara. Du kan bära jordelivets svårigheter, för vi hjälper dig att bära dem. Du är starkare än du tror. Hjälp finns att få från andra och särskilt från Gud. Du är älskad, och du behövs! Vi behöver dig!”1
Jag ställs fortfarande inför utmaningar, men nu vet jag att mitt liv har ett syfte. Jag är djupt älskad av min himmelske Fader och av så många andra. Jag vet att jag kan söka både andlig och timlig hjälp. Jag påminner ofta mig själv om att ha ett evigt perspektiv, komma ihåg att Frälsaren förstår varje smärta och orättvisa jag känner, och att tänka på hur han kan hjälpa mig bli mer som han när jag ställs inför prövningar.
Jag tror på Jesus Kristus och hans evangelium. Jag vet att jag tillsammans med honom alltid kan övervinna mörka stunder och finna ljus igen. Tack vare honom har jag upptäckt att det verkligen är möjligt att älska livet och känna glädje och frid, även i livets svårigheter. Jag är så tacksam varje dag för den mening och hopp han skänker i mitt liv. Jag vet att om vi litar på honom så ger han oss alltid hopp i livet.