Min vän hade frågor om evangeliet: Tänk om jag inte kunde svara!
Jag visste inte om jag hade några svar som kunde hjälpa min rumskamrat, men Anden hjälpte mig att hitta svaren jag behövde.
”Jag tror bara inte att jag någonsin har känt Anden eller Guds kärlek till mig.”
De här orden från min rumskamrat på college gjorde mig ledsen. Vi hade ett djupt samtal om evangeliet och hon verkade ha fler frågor än jag kunde besvara.
Hur skulle jag förklara hur jag kände Guds kärlek för någon som aldrig trodde sig ha känt den? Hur kunde jag hjälpa henne att hitta svar på frågor om evangeliet när jag själv inte hade alla svaren? Tänk om jag skulle säga något som kunde missförstås?
Jag ville så förtvivlat gärna hjälpa henne, och bad en tyst bön om hjälp. Under samtalets gång kom jag att tänka på massor av skriftställen om ett visst ämne (jag var jättetacksam för mina skriftstudier och institutlektioner i det ögonblicket). Mitt hjärta och sinne fylldes med så många sanningar att jag övervägde att berätta om dem alla för henne eftersom jag så gärna ville lägga fram bevis och övertyga henne om att evangeliet är sant. Men jag kände Anden mana mig att bara välja ett par saker att berätta för henne som var mest relevanta för hennes frågor.
Jag berättade om några egna upplevelser som en bakgrund till mina svar, och på så sätt kunde jag även bära mitt vittnesbörd. Det fanns några frågor som jag inte kände mig kvalificerad att besvara, och jag erkände för henne att jag inte visste allt, men att jag hade tro.
Jag kände mig otillräcklig
Det kändes som ett lyckat samtal, men resten av kvällen ifrågasatte jag mina ansträngningar. Jag kände mig otillräcklig – jag hade faktiskt inte alla svaren och kände att jag inte hade gjort tillräckligt för att hjälpa henne.
Men innan jag gick och lade mig läste jag Läran och förbunden 100. Blicken fastnade på vers 6 och 7. De lyder:
”För det ska i samma stund, ja, i samma ögonblick, bli er givet vad ni ska säga. …
Vadhelst ni förkunnar i mitt namn ska ni förkunna med allvar i hjärtat, med ödmjukhetens anda i allt.”
Jag tänkte på vårt samtal och förundrades faktiskt över hur snabbt skrifterna och citaten hade kommit till mig. Anden talade till mitt hjärta, och jag visste att jag hade letts av honom till att veta vad jag skulle säga. Jag kände mig säker på att jag hade svarat ”med allvar i hjärtat, med ödmjukhetens anda”. Jag visste att jag hade gjort rätt i att avstå från att använda fakta och bevis för att övertyga henne, och bara nämna de sanningar jag tänkte att hon borde höra just då.
Den här upplevelsen hjälpte mig att inse hur mycket Gud bryr sig om min rumskamrat och oss alla.
När vi delar med oss av sanningar kan vi förlita oss på Anden
Det här samtalet kanske inte förändrade något drastiskt i hennes liv, men det gjorde skillnad i mitt. Jag förväntade mig inte att mina ord skulle ge min rumskamrat ett omedelbart, orubbligt vittnesbörd. Och det gjorde de inte. Men jag vet att hon nu bättre förstår vissa aspekter av evangeliet och känner sig mer tillfreds.
Jag visste att mina svar inte var perfekta. Men jag visste också att min himmelske Fader känner och älskar vart och ett av sina barn, och han fick mig att säga det som skulle vara till störst hjälp för henne. President Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”Att helt enkelt höra orden i läran kan så ett trons frö i hjärtat.”1
Så även om min rumskamrat fortfarande har frågor kan sanningarna jag delade med henne kanske växa och stärka hennes vittnesbörd mer än jag någonsin kommer att få veta. Och att dela med mig av de här sanningarna stärkte mitt vittnesbörd om hur mycket Gud älskar sina barn. Jag vet att när vi har mod att säga det som finns i hjärtat och lita på Anden, så vägleder han oss för att vi ska veta vad vi ska säga för att dela med oss av Jesu Kristi kärlek och ljus till alla, särskilt till dem som söker sanningen.