”Hur vi finner den gudomliga planen i vår ’o-idealiska’ familj”, Liahona, jan. 2023.

Unga vuxna

Hur vi finner den gudomliga planen i vår ”o-idealiska” familj

Jenet Erickson

Docent på fakulteten för kyrkans historia och lära vid Brigham Young University

Det kan vara smärtsamt att inte ha en ”idealfamilj” i jordelivet, men vi kan använda vår verklighet till att komma närmare Frälsaren.

ung vuxen kvinna med familj i tankebubbla

Det finns inget som ger djupare känslor av mening, glädje, längtan och smärta än de relationer som har störst betydelse för vår jordiska upplevelse – våra familjerelationer. Och eftersom de här relationerna har så stor betydelse inspirerades våra ledare i kyrkan att skapa ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”.¹ Dess sanningar vittnar om en kärleksfull Fader som innerligt vill att vi ska känna till de gudomliga mönster som leder till evig lycka i familjelivet.

President Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”Eftersom vår Fader älskar sina barn lämnar han oss inte rådvilla om det som betyder mest i våra liv, om var vår uppmärksamhet kan ge lycka, eller var vår likgiltighet kan medföra sorg.”² Det innefattar de många heliga familjeroller vi kan ha i det här livet: dotter eller son, syster eller bror, mor eller far, moster eller farbror, farmor eller morfar.

Sanningarna i tillkännagivandet om familjen belyser vägen mot det ”eviga ideal” som många av oss djupt önskar sig – starka, lyckliga eviga familjerelationer. Problemet är att vi lever i den ”jordiska verkligheten”. Och klyftan mellan ”verklighet” och ”ideal” kan vara smärtsam. Ibland kan vi, i stället för att se tillkännagivandet om familjen som ett ljus som vägleder oss, till och med uppleva det som en skarp påminnelse om hur vi har ”misslyckats” med att uppnå ”idealet”.

Vi längtar kanske efter äktenskap men ser det inte som en möjlighet.
Vi har kanske gift oss och upplevt en förödande skilsmässa.
Vi längtar kanske efter barn som vi inte kan föda.
Vi kan ha upplevt övergrepp i familjerelationer som vi kände oss trygga i.
Vi kan ha upplevt stor smärta på grund av älskade familjemedlemmars val.
Vi känner oss kanske splittrade trots våra bästa ansträngningar att skapa enighet bland våra nära och kära.
Vi kanske till och med känner oss desillusionerade på grund av ouppfyllda önskningar och löften.

Faktum är att vi alla får uppleva utmaningar, smärta och sorg i familjelivet – vissa mer än andra. I viss mån faller vi alla utanför de idealmönster som beskrivs i tillkännagivandet om familjen.

Det vi kanske inte inser är att den gudomliga planen finns i den där verkligheten.

Söka och underkasta sig Frälsaren

Som ensamstående kvinna som längtade efter äktenskap och barn i många år önskade och trodde jag att ett grundläggande syfte med mitt liv var att uppnå de familjeideal som beskrivs i tillkännagivandet om familjen. Men trots mina mest uppriktiga ansträngningar verkade jag inte kunna förverkliga dem på det sätt jag trodde att jag borde göra. Den kampen var smärtsam.

Just då kunde jag inte se det förunderliga verk som Herren utförde i mitt hjärta genom den kampen.

När jag ser tillbaka hade min ouppfyllda längtan en helig roll i att vända mitt hjärta till min Återlösare för att söka den frid och vägledning som bara han kunde ge, och fördjupa min tillit till hans fullkomliga kärlek och möjliggörande kraft. Dagliga böner och skriftstudier, och särskilt generalkonferensens budskap, blev en livlina av hopp och vägledning. Jag kände att jag måste ty mig till orden i min patriarkaliska välsignelse – och andra prästadömsvälsignelser – för att finna kärlek och vägledning som var personlig för mig från min evige Fader.

När jag utgöt mitt hjärta för Herren, till och med när jag frestades att vända mig bort i bitterhet, kom heliga intryck till mitt förstånd och hjärta som försäkrade mig om att han visste var jag var, att det fanns en vacker plan för mitt liv och att jag kunde lita på honom. Förbundsgemenskapen³ med min Återlösare blev en väg till djup frid och glädje som överträffade vilken annan källa som helst till tillfredsställelse eller lycka.

Jag kom till insikt om att även om jag hade trott att syftet med mitt liv var att uppnå mina drömmar om den idealiska familjen, gjorde Herren det möjligt, som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har kallat jordelivets grundläggande syfte. Han citerade kung Benjamin och förklarade: ”Kanske det viktigaste grundläggande syftet … är att bli ’en helig genom Herren Kristi försoning’, vilket kräver att vi blir ’som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far’”.⁴

Mitt behov av hjälp och styrka från Frälsaren fick mig att söka och uppleva hans sinnelag av underkastelse, mildhet, ödmjukhet, tålamod och kärlek. Under processen förändrades jag av hans möjliggörande kraft. Och sanningen är att det var vad jag mest av allt ville. Det som hade verkat så ”o-idealiskt” hade faktiskt banat väg för det vackraste ”idealet”.

Min vän och kollega Ty Mansfield beskrev en liknande sanning. Som man med dragning till personer av samma kön bevittnade Ty den andliga tillväxt som kan äga rum när vi förankrar våra liv i Jesus Kristus och villigt överlämnar hela vår själ till honom och låter honom helga alla svåra upplevelser till vårt bästa. För Ty började det när Anden lärde honom att ”vare sig jag gifte mig eller inte var jag oändligt älskad och accepterad av Gud. Mitt ansvar var att fortsätta leva en dag i taget under det att jag sökte och följde Andens vägledning.”⁵ Och så småningom fick denna tillit till Gud Ty att ingå ett glädjefyllt, vackert, evigt äktenskap med sin hustru.

Att utveckla en djupare relation med Frälsaren

Även jag gifte mig efter att ha undrat om jag någonsin skulle göra det. Men behovet av att vara djupt förankrad i Jesus Kristus har bara fortsatt, om inte vuxit, under åren som gått sedan jag beseglades till min man. Jag började återigen söka frid hos honom när jag hade svårigheter med infertilitet. Jag visste inte hur jag någonsin skulle kunna få den glädje jag hoppades på i familjelivet utan barn. Och ändå, efter att min man och jag hade välsignats med två barn, fokuserade jag ofta på mina svagheter som mamma. Fastän jag äntligen hade det jag alltid velat ha, verkade på vissa sätt klyftan mellan ”idealet” och ”verkligheten” ha vuxit.

De här omständigheterna fick mig att tänka tillbaka på jordelivets syften och de gudomligt instiftade processerna genom vilka vi växer. Livets syfte är kanske inte att uppnå den idealiska familjen. Idealet kanske inte ens existerar i jordelivet. Kanske är familjen i stället en möjlighet till utveckling.

Faktum är att den verklighet som känns så smärtsamt ”sämre än idealet” i själva verket uppfyller det heliga syftet att inbjuda den tillväxt vi behöver för att faktiskt leva i ”ideala” relationer. Kanske ligger kraften i det faktum att den djupa klyftan mellan verkligheten och idealet kan driva oss mot en djupare relation med Jesus Kristus i vilken han helar och helgar det som känns trasigt, och samtidigt bygger upp visdom, styrka och kärlek. Mirakulöst nog är det genom hans, och bara hans, nåd och återlösning som vi kan bli den sortens människor i det slags relationer som vi strävar efter att ha i himlen.

Jag har kommit fram till att ”fullkomlighet” faktiskt inte är möjligt i familjerelationer för någon – åtminstone inte i det här livet. Men ärlighet, redbarhet och äkta närhet är det. Faktum är att om vi låter påskina eller förväntar oss fullkomlighet blir det ett hinder för äkta närhet till Gud, familjen och andra. När vi i stället visar oss som vi verkligen är för Kristus, våra familjer och andra, även i allt som är ”mindre idealiskt”, kan vi inbjuda hans helgande kraft i våra liv. Vi kan uppleva hans mirakulösa kraft att förlika de oresonliga, fylla oss med hans kärlek och förändra oss till personer som har djupare relationer med honom och våra nära och kära.

Det kanske heligaste syftet med tillkännagivandet om familjen är att bekräfta för oss att det är tack vare Jesus Kristus som ”idealfamiljen” kan vara den eviga bestämmelsen för var och en av oss.

Som älskade söner och döttrar till himmelska föräldrar tillhör vi alla en evig familj. Vår unika upplevelse under jordelivet är en nödvändig del i vår Faders plan för att hjälpa oss utvecklas och ”slutligen nå [vår] gudomliga bestämmelse som arvtagare till evigt liv”⁶ – samma vackra familjeliv som han upplever, hur mycket våra familjeupplevelser än verkar skilja sig från idealet. Som äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Vi vittnar med tillförsikt om att Jesu Kristi försoning har förutsetts och till slut ska uppväga alla försakelser och förluster för dem som vänder sig till honom. Ingen är förutbestämd att få mindre än allt vad Fadern har för sina barn.”⁷

Precis som Herren lovade Jakob i hans svårigheter med sin ”mindre idealiska” familj, får vi denna förvissning av hans förbundsrelation: ”Jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig förrän jag har gjort vad jag lovat dig” (1 Moseboken 28:15). När vi följer honom, oavsett hur vår ofullkomliga verklighet ser ut, överger han oss inte förrän vi har blivit allt vi önskar bli, förenade i familjerelationer av himmelsk glädje för evigt.