Unga vuxna
Att känna tillhörighet i kyrkan genom barnlöshetens lins
Min barnlöshet gjorde att jag kände att jag inte hade någon plats i kyrkan.
Illustrationer J. Beth Jepson
Jag kände aldrig att jag inte hörde hemma i kyrkan förrän min man Cameron och jag insåg att vi hade svårt att få barn. Åsynen av barnen och familjerna i kyrkan, som jag vanligtvis hade blivit glad av, började nu ge mig sorg och smärta.
Jag kände mig tom utan ett barn i famnen och en blöjväska i handen. I Hjälpföreningen pratades det om lekgrupper, mammor utbytte erfarenheter och det kändes som om varje lektion på något sätt återknöt till moderskap.
Jag kände mig vilsen.
Jag hade inget barn att ta med mig till lekgruppen. Jag hade inga berättelser att dela om hur jag fostrade mitt barn i evangeliet.
Jag ville så gärna ta del i samtalen om moderskap och bli vän med systrarna i min församling, men jag kände inte att det fanns någon koppling mellan oss eftersom jag inte var mamma.
Den svåraste söndagen var den första i en ny församling. Eftersom vi inte hade några barn fick vi frågan om vi var nygifta och när vi planerade att skaffa barn. Jag hade blivit ganska bra på att besvara de här frågorna utan att låta mig påverkas av dem – jag visste att de inte var menade att såra mig.
Men just den här söndagen var det extra jobbigt att besvara de där frågorna. Vi hade precis fått reda på, efter att ha varit hoppfulla, att jag ännu en gång inte hade blivit gravid.
Jag kände mig nedslagen när jag gick in till sakramentsmötet och det var jobbigt att besvara de typiska lära känna-frågorna. Under sakramentet spanade jag i församlingen efter unga par utan barn som min man och jag kunde relatera till. Vi såg inga.
Men det var under Söndagsskolan som jag verkligen tappade modet. Lektionen – som var avsedd att handla om moderns gudomliga roll – kom snabbt ur spår och blev ett klagoforum. Hjärtat sjönk och tårarna rann nerför ansiktet när jag hörde kvinnorna klaga på välsignelser som jag skulle ha gett vad som helst för att få.
Jag störtade iväg och ut ur kyrkan. Först ville jag inte komma tillbaka. Jag ville inte uppleva den där känslan av isolering igen. Men den kvällen, när jag hade pratat med min man, var vi överens om att vi skulle fortsätta gå i kyrkan, inte bara för att Herren har bett oss göra det utan också för att vi båda visste att den glädje som kommer av att förnya förbund och att känna Anden i kyrkan överträffar bedrövelsen jag kände den dagen.
Vi kan alla känna oss utanför ibland
Det var fyra år sedan jag hade den upplevelsen. Tiden har gått. Och jag har fortfarande inte ett barn i min famn eller en blöjväska i handen, men jag vet nu mer än någonsin att jag hör hemma i kyrkan.
Medan jag försöker hantera min egen sorg har jag blivit mer uppmärksam på andra runt omkring mig. Jag spanar fortfarande i församlingen, men nu försöker jag lägga märke till personer som kanske kommer till kyrkan och känner sig utanför. Och jag har lärt mig att vi alla kan känna oss utanför ibland.
I kyrkan finns det änkor och änklingar, frånskilda och ensamstående, personer med familjemedlemmar som har fallit ifrån evangeliet, personer med kroniska sjukdomar eller ekonomiska problem, medlemmar som upplever en dragning till personer av samma kön, medlemmar som arbetar på att övervinna missbruk eller tvivel, nyomvända, nyinflyttade, par med barnen utflugna, och listan fortsätter.
Vi kan alla känna att våra prövningar och omständigheter hindrar oss från att höra hemma där, men sanningen är den att det är just våra unika liv och våra personliga motgångar som gör att vi hör hemma i Kristi kyrka.
Vi hör hemma hos Frälsaren
Ändamålet med att bli medlem i kyrkan är att följa honom. Vi hör hemma hos Frälsaren, och därför hör vi hemma i hans kyrka. Han har sagt till oss: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila” (Matt. 11:28).
Frälsaren uppmanar oss att komma till honom – oavsett våra omständigheter. Vi kommer till kyrkan för att förnya våra förbund, stärka vår tro, känna frid och göra det som han gjorde så fullkomligt i sitt liv – hjälpa andra som känner sig utanför.
Det kanske finns perioder när jag är den enda i Hjälpföreningen som inte har barn. Och tillfällen när andra fortfarande frågar varför vi inte har några barn. Sådana tillfällen kan vara jobbiga, men trots alla svåra upplevelser finns det många fler som är glädjande.
Möjligheten att känna Anden i kyrkan och att visa min kärlek till Frälsaren kommer alltid att överträffa känslan av ensamhet. Jag vet att det finns frid i Kristus. Jag vet att det finns läkedom i att besöka kyrkan. Jag vet att vi får välsignelser när vi fortsätter kämpa. Våra prövningar kan skilja sig från alla andras i kyrkan, men det vi upplever kan hjälpa oss bli mer medkännande mot andra som känner sig utanför. Och som resultat kan dessa upplevelser förena oss.
Jag vet att jag genom att bära mitt vittnesbörd och öppna mitt hjärta kan hjälpa andra förstå att de – och varje annan individ – hör hemma i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.