Hur min fars sista ord inspirerade till min omvändelse
Författaren bor i Namibia.
Profeternas, missionärernas och min fars ord hjälpte mig att utveckla min tro på Jesus Kristus.
Jag flyttade till en stor stad i Namibia inför mitt första år på universitet. Där bodde jag med min storebror som är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
En söndag bjöd han med mig till kyrkan och jag beslutade mig för att följa med. Jag märkte att alla jag träffade i byggnaden verkade så glada.
Min bror presenterade mig för missionärerna och vi bestämde tid för ett möte. Ärligt talat var jag inte så uppmärksam under deras lektioner. Äldsterna uppmuntrade mig alltid att be om det de undervisade om så att jag kunde veta om det var sant, men jag brydde mig inte om att göra det.
Till slut ledsnade jag på lektionerna. Jag läste inte skrifterna och försökte inte förändra saker i mitt liv, så jag började undvika äldsterna.
Men jag gick fortfarande till kyrkan med min bror ibland. Och om äldsterna någon gång kom fram till mig så hittade jag på ursäkter för varför jag inte träffade dem längre.
Ett avskedsbudskap
Några år senare blev min pappa plötsligt sjuk, utan några tecken på förbättring. Strax innan han gick bort gav han ett budskap till mina syskon och mig. Genom att citera Matteus 6:33 rådde han oss att först söka Guds rike och sa till oss att om vi var rättfärdiga och följde Jesus Kristus så skulle allt i våra liv falla på plats.
Tyvärr lät jag inte hans avskedsbudskap sjunka in förrän långt efter hans död.
Innan pappa dog hade jag försökt tro på Jesus Kristus och hans evangelium, men efter att ha förlorat pappa fick min växande tro sig en törn.
Att förlora pappa var så smärtsamt. Det kändes som om allt ljus hade försvunnit från mitt liv. Jag vände mig till alkohol för att lindra min sorg och smärta. Jag slutade göra allt som jag hade trott på, och jag kände att jag gled längre och längre bort.
Men en dag, när jag befann mig på den mörkaste plats jag någonsin upplevt, dök pappas sista ord upp i mitt huvud:
”Sök först Guds rike.”
”Vad gör jag med mitt liv?” tänkte jag. Pappa hade legat på sin dödsbädd men hade ändå vittnat om sin tro på Jesus Kristus. ”Varför kan jag inte göra detsamma?”
Att tänka på min pappa fick mig också att minnas den frid och lycka jag såg i medlemmarnas ögon varje gång jag gick till kyrkan med min bror. Jag ville ha samma frid och lycka.
Jag visste att det äntligen var dags att få ett vittnesbörd på riktigt.
Ett oväntat svar
Jag började träffa missionärerna igen. De svarade på många av mina frågor och jag började läsa skrifterna de uppmanade mig att läsa. Jag började be mer och sträva efter att lära mig mer om Jesu Kristi evangelium. När de uppmanade mig att be om det jag lärde mig så accepterade jag uppmaningen.
När jag var ensam knäböjde jag och bad den uppriktigaste bön jag någonsin hade bett och frågade om kyrkan var sann. När jag funderade över min bön kände jag plötsligt Anden så starkt. En stilla, mild – men genomträngande – röst viskade i mitt sinne: ”Eben, kom, följ mig. Jag är vägen, sanningen och livet.”
Jag var chockad.
När jag berättade för missionärerna om det senare förklarade jag att jag trodde att rösten jag hade hört kanske var mitt eget sinne som försökt trösta mig. De försäkrade mig om att det inte var det – det var den Helige Anden som ledde mig till sanningen.
Det var otroligt att lära sig att vår himmelske Fader var medveten om mig och att jag kunde få ett sådant svar. Men jag kände fortfarande att jag behövde mer bekräftelse om evangeliets sanning.
Ett steg i tro
När generalkonferensen närmade sig uppmanade missionärerna mig att skriva ner eventuella frågor jag hade och att lyssna noga efter svar.
President Russell M. Nelsons tal lugnade alla mina tvivel. När han uppmanade oss ”att gå in på förbundsstigen och stanna kvar där”,1 kände jag det som om vår himmelske Fader sa till mig att döpa mig.
Så efter konferensen sa jag till äldsterna att jag var redo. Jag hade tvivlat på mig själv, min värdighet och min förmåga att förändras och bli som Jesus Kristus, men när jag pratade med min biskop insåg jag vad jag behövde göra. När jag kom ihåg profetens, Andens och min fars ord tog jag ett stort steg i tro och döptes av min storebror. Jag började äntligen, med glädje, att leva efter evangeliet fullt ut.
Evangeliet ger mig de svar och den tröst jag behöver i livet. Att förstå frälsningsplanen ger mig hopp om att jag en dag kommer att träffa min pappa igen. Varje sakramentsmöte känns som den där första söndagen med min bror – jag känner fortfarande samma frid och glädje.
När jag förbereder mig för att verka som missionär ser jag fram emot att dela evangeliet och mitt vittnesbörd med världen. Jag är redo att sprida evangeliets ljus – samma ljus det gav mig när jag behövde det som mest.