En grundval blev lagd
Äldste Donald L. Hallstrom
i presidentskapet för de sjuttio
KUV:s brasafton för unga vuxna • 2 november 2014 • Tabernaklet i Ogden, Utah
Det är en glädje för syster Hallström och mig att vara med er i kväll. När vi tittar på dem av er som vi kan se i kväll, ser vi framför oss unga vuxna runt hela världen, både ensamstående och gifta, som tar del av den här utsändningen. Vi har tillfälle att resa mycket över hela kyrkan. Vi har träffat många av er, och många som liknar er. Vi har träffat unga vuxna som är omvända, och de som arbetar på att bli mer omvända. Vi har mött unga vuxna som gått vilse och sådana som återfunnits, eller riktigare, har funnit sig själva. Vi har mött människor av annan tro, sådana som nyligen döpts och de vars familjer varit medlemmar i generationer. Vi vittnar om alla är Guds barn och alla har möjligheter att få evighetens alla välsignelser.
Å kyrkans ledares vägnar kan jag helhjärtat säga: ”Vi älskar er!” Då jag på nära håll sett profeterna och apostlarna och känner som jag gör kan jag med övertygelse säga att de verkligen bryr sig om kyrkans unga vuxna. Ni är nutiden och framtiden. Vi behöver er.
Det här mötet sänds från Ogdens tabernakel, en vackert renoverad byggnad nära Ogdens majestätiska tempel. Det templet och det här tabernaklet återinvigdes av president Thomas S. Monson för bara sex veckor sedan. Templet är ett av för närvarande 143 i drift i kyrkan, som sprids över hela jorden. Som indikation på hur gammal jag är, eller kanske mer positivt, hur Herren påskyndar sitt verk: När jag föddes fanns det bara åtta tempel.
Med templet som liknelse vill jag i kväll tala om grundvalar. Vid utformning och uppförandet av alla tempel läggs mycket arbete ner på det som inte syns när projektet är klart – grunden. Det här är till exempel en konstnärs bild av Philadelphia-templet i Pennsylvania, som just nu är under uppförande. När den här fantastiska byggnaden står klar blir den 29 meter hög vid taknocken och hela 60 meter till ängeln Moronis topp. Som ni ser blir det magnifikt! Men hur imponerande och ståtlig byggnaden än blir, utsätts den ändå för hårda vindar och skadligt grundvatten. Dessa hårda krafter kan, om de inte hindras, skada och till och med förstöra den ädla byggnaden.
Medvetna om att de här krafterna obarmhärtigt skulle angripa templet, har ingenjörerna bestämt och byggfirman grävt ut tio meter under hela byggnaden. Man grävde ut i Pennsylvanias granit för att skapa en orubblig grund att bygga på. Betongfundamenten förankrades sedan i klippgrunden av granit med klippblock som även kan motstå stormvindar och det mäktiga grundvattnet. Ankarna borrades ner 15 till 50 meter i graniten och spändes fast med en kraft av 20 000 kilo per kvadratcentimeter. Ankarna sitter med fem meters avstånd åt alla håll.
Jag nämner de här detaljerna för att illustrera en sak: Till skillnad från byggnader (som definitionsmässigt ju är tillfälliga), när vi bygger våra egna (förhoppningsvis eviga) liv, ägnar vi ibland beklagligt lite uppmärksamhet åt utformningen och befästandet av våra egna grundvalar. Därför är vi mycket utsatta och lätt omskakade av farliga krafter.
Vi lever i en värld som kan vara förvirrande. Om vi låter det ske, kan den få oss att glömma vilka vi verkligen är. President Thomas S. Monson har sagt:
”Jordelivet är ett prövotillstånd, en tid då vi måste visa att vi är värdiga att återvända till vår himmelske Faders närhet. För att vi ska kunna prövas måste vi möta utmaningar och svårigheter. De kan krossa oss, och vår själs ytskikt kan få sprickor och brytas sönder – det vill säga om vår tros grund, vårt vittnesbörd om sanningen, inte är djupt förankrad inom oss.
Vi kan bara grunda oss på andras tro och vittnesbörd en viss tid. Till sist måste vi ha en egen stark och djup grund, annars kan vi inte stå emot livets stormar, för de kommer.” 1
Jesus Kristus beskrev det så här, han talar om den som hör och följer honom:
”Han liknar en man som byggde ett hus och grävde djupt och lade grunden på klippan. När floden sedan kom, vräkte den sig mot huset, men den kunde inte skaka det, eftersom det var välbyggt.
Men den som lyssnar och inte handlar liknar en man som byggde ett hus på marken utan att lägga någon grund. Floden vräkte sig mot huset som genast rasade, och förödelsen blev stor för det huset” (Luk. 6:48–49).
Jesus Kristus är den klippa som vi måste bygga vår grund på. Herren kallade sig själv ”Israels klippa” och sa med kraft: ”Den som bygger på denna klippa skall aldrig falla” (L&F 50:44).
”Ge ära åt vår store Gud”, sade Mose. Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar” (5 Mos. 32:3–4). David sade: ”Herre, mitt bergfäste, min borg … min sköld … min tillflykt” (2 Sam. 22:2–3). Herren sade till Enok: ”Jag är Messias, Sions Konung, himlens Klippa.” (Mose 7:53) Nephi prisade Herren som ”min frälsnings klippa” och ”min rättfärdighets klippa” (2 Nephi 4:30, 35). Jesaja kallade Herren ”en grundsten … en beprövad sten”(Jes. 28:16). Paulus kallade apostlar och profeter kyrkans grund, ”där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef. 2:20).2
Det här är ingen ny lära. På ett eller annat sätt förstår vi alla det. Vi har lärt det av föräldrar, i Primär, i Unga kvinnor och aronska prästadömets klasser och kvorum, i seminariet, i institutet, av heltidsmissionärer, av vänner, av lokala ledare i kyrkan, i skrifterna och av levande profeter och apostlar. Varför är det då så svårt för många av oss att leva efter det?
Enkelt uttryckt behöver det gå från sinne till hjärta och till vår själ. Det behöver vara mer än något vi ibland tror eller till och med vad vi ibland känner – det måste bli vad vi är. Vår förbindelse med Gud vår Fader och hans eviga plan, och med Jesus Kristus, hans Son och vår klippa, behöver vara så fast att den verkligen blir hörnstenen till vår grundval. Vår identitet blir först att vara en evig varelse – en Guds son eller dotter – och en tacksam mottagare av Jesu Kristi försonings välsignelser. Andra rättfärdiga identiteter kan sedan tryggt byggas på den grunden eftersom vi då vet vad som är evigt och vad som är tillfälligt och hur vi ska prioritera dem. Och andra identiteter med tillhörande vanor (en del högt skattade av världen) kan vi till och med välja bort.
Jag älskar den dyrbara psalmen ”En grundval blev lagd”. Min favoritversion är (inte förvånande) den med Tabernakelkören. Att sitta framför kören under generalkonferenser och hör och känner kraften i orgeln, rösterna, musiken och texten får mig att vilja stå upp och sjunga med dem. Medveten om att jag då skulle bli ledd ut från konferenscentret, avstår jag. Lyssna på den här älskade psalmen som sjöngs för bara fyra veckor sedan under söndagsmorgonens session av generalkonferensen. Njut av orden och lyssna särskilt på sista versen. Det är egentligen vers sju, men den sjungs här som fjärde versen.
Nyligen var jag på ett möte i Salt Lake-templet med första presidentskapet, de tolv apostlarnas kvorum och alla andra generalauktoriteter som placerats i kyrkans huvudkontor. Vi sjöng de vanliga tre verserna och slutade efter tre verser, som vi ofta gör på sakramentsmöten eller andra möten. Men vid det här tillfället sa president Monson: ”Låt oss sjunga sjunde versen”. Med alla de här stora apostlarna, med de levande profeterna och apostlarna, sjöng vi:
Den själ, som till Jesus sin lit haver satt,
skall icke förgätas i mörker och natt
Men han skall befrias trots helvetets makt,
jag aldrig skall svika, jag aldrig skall svika ,
jag aldrig skall svika, jag evigt det sagt!3
Beskriver det här dig? Beskriver det åtminstone vad du arbetar på att bli? Arbetet att bygga och bibehålla en andlig grund är inte lätt. Byggnadsarbetet är ett stort företag och underhållet pågår livet ut.
Er som verkligen jobbar på det berömmer vi uppriktigt och vill veta vad ni gör. Använd sociala media för att berätta vad ni gör genom att använda (hashtag) #cesdevo, och fullborda meningen ”Jag bygger min andliga grundval genom att …” Svaren kommer att variera lika mycket som era olika omständigheter, och det är som det ska. Alltså: Meningen som ska fullbordas är ”Jag bygger min andliga grundval genom att …” Vi vore tacksamma att få höra från er och få veta vad som händer i era liv.
Om du aldrig haft den grundval vi talar om, eller om du försummat den och låtit den spricka eller rasa, är det inte för sent att sätta på hjälmen och börja jobba. Alla verktyg som du behöver finns tillgängliga. Det är samma verktyg som för att underhålla en etablerad grund. Ni vet vilka de är. Bland dem finns ihärdig bön, dagliga evangeliestudier genom skrifterna, aktivt deltagande i kyrkans möten, särskilt att ta sakramentet med uppriktig avsikt, ständigt osjälviskt tjänande och att hängivet hålla buden.
Ett annat viktigt verktyg är levande profeters råd. Det finns femton män på jorden som stöds som profeter, siare och uppenbarare. De innehar prästadömets nycklar. Vi får ofta undervisning av dem. Vi räcker upp handen till stöd för dem flera gånger varje år. Vi ber för dem varje dag. Men detta att vi så lätt har tillgång till deras budskap kan leda till att vi inte riktigt uppskattar dess betydelse.
President Henry B. Eyring varnade: ”Att söka vägen till trygghet genom profeternas råd är naturligt för dem som har stor tro. När en profet talar, kanske de som har svag tro tänker att de bara hör en vis man ge ett gott råd. Och om hans råd känns bekvämt och rimligt, och stämmer med vad de önskar göra, följer de det. Om det inte gör det, anser de antingen att det var ett dåligt råd, eller också att deras omständigheter berättigar dem att göra undantag från rådet.”
President Eyring fortsatte: ”En annan villfarelse är att tro att valet att följa eller inte följa profeternas råd inte är något mer än att besluta om vi ska följa ett gott råd och få fördelarna av det, eller om vi ska stanna där vi är. Men valet att inte följa profetens råd ändrar själva den grundval vi står på. Det blir farligare.”4
För att bygga och underhålla en grund, minns tre principer: vision, åtagande och självdisciplin. Visionen är förmågan att se. I evangeliesammanhang kallar vi det här ”evigt perspektiv”. Som Jakob sa är det att se ”tingen som de verkligen är och … tingen som de verkligen kommer att vara”(Jakobs bok 4:13).
Åtagandet är villighet att avge ett löfte. Det kallar vi ofta ”förbund”. Vi sluter förbund med Gud genom prästadömets förrättningar. Kom ihåg att ”gudaktighetens kraft [är] uppenbar i dess heliga förordningar” (L&F 84:20). Förutom Gud bör vi vara villiga till åtagande gentemot oss själva, mot makar (eller själva bli makar), mot vänner och mot dem vi tjänar tillsammans med.
Självdisciplin kan definieras som förmågan att konsekvent leva enligt den vision vi har och de åtaganden vi gjort. Att utveckla självdisciplin är väsentligt för utveckling eftersom den intimt förbinder lärandet med görandet. Till sist visas styrkan i vår andliga grundval av hur vi lever våra liv, särskilt vid besvikelser och utmaningar.
För många år sedan berättade president Gordon B. Hinckley om Caroline Hemenway, som föddes den 2 januari 1873 i Salt Lake City som det andra av 11 barn:
”Vid tjugotvå års ålder gifte sig Caroline med George Harman. De fick sju barn av vilka ett dog som spädbarn. Sedan dog hennes man vid 39 års ålder och hon var änka.
”Hennes syster Grace hade gift sig med hennes mans bror, David. År 1919, under den fruktansvärda influensaepidemin, blev David allvarligt sjuk och sedan blev hans fru Grace sjuk. Caroline tog hand om dem och deras barn, förutom sina egna. Mitt i all denna prövning födde Grace en son, och dog sedan efter några timmar. Caroline tog barnet hem till sig och tog hand om det och räddade barnets liv. Tre veckor senare dog också hennes egen dotter Annie.
Nu hade Caroline förlorat två egna barn, sin man och sin syster. Påfrestningen blev för stor. Hon bröt samman. I sviterna efter kollapsen fick hon en allvarlig form av diabetes. Men hon saktade inte ner. Hon fortsatte vårda sin systers barn, och hennes svåger, barnets far, kom varje dag och såg till den lille. David Harman och Caroline gifte sig senare, och nu hade de tretton barn i hemmet.
Fem år senare drabbades så David av en katastrof som svårt prövade dem som led med honom. Vid ett tillfälle använde han ett starkt desinficeringsmedel för att preparera säden för sådd. Vätskan hamnade på honom själv, med katastrofala följder. Hud och kött lossnade från benen. Tunga och tänder föll bort. Den frätande lösningen bokstavligen åt honom levande.
Caroline vårdade honom i hans hemska sjukdom, och när han dog lämnades hon med fem egna och åtta av systerns barn samt en gård på 280 tunnland där hon och barnen plöjde, sådde, bevattnade och skördade för att få in till sin försörjning. Hon var då Hjälpföreningens president, ett ämbete som hon hade i arton år.
”Samtidigt som hon tog hand om sin stora familj och räckte andra en hjälpande hand, bakade hon åtta limpor bröd om dagen och tvättade fyrtio omgångar tvätt i veckan. Hon konserverade frukt och grönsaker tonvis och höll tusen värphöns för att få in lite pengar. Självförsörjning var hennes norm. Lättja såg hon som synd. Hon tog hand om sina egna och sträckte sig mot andra i en anda av godhet som inte lät någon hon var medveten om gå hungrig, oklädd eller kall.
Hon gifte sig senare med Eugene Robison, som inte långt därefter drabbades av slaganfall. I fem år fram till hans död, skötte hon honom och såg till alla hans behov.
Till sist, utmattad, med kroppen nedbruten av följderna av diabetes, gick hon bort i en ålder av sextiosju år. De vanor av flit och hårt arbete som hon inpräntade i sina barn belönade hennes arbete genom åren. Hennes syster lilla barn, som hon tog hand om från födseln, tillsammans med alla hans bröder och systrar handlade utifrån en känsla av kärlek och tacksamhet och [gav Brigham Young University] en stor donation som möjliggjorde en vacker byggnad som [bär hennes namn].”5
Att äga en fast grundval är det yttersta skyddet mot världens påfrestningar. Vi bör uppriktigt söka det som lamaniterna som undervisades av Ammon och hans bröder erhöll när det sades om dem att de ”blev omvända till Herren [och] aldrig avföll” (Alma 23:6).
Mary Ann Pratt gifte sig med Parley P. Pratt år 1837. När de flyttat till Missouri med de andra heliga, utstod de fruktansvärd förföljelse. När Parley tillsammans med profeten Joseph tillfångatogs av en pöbelhop i Far West, Missouri och sattes fängelse, låg Mary Ann till sängs svårt sjuk, med ansvaret för vården av två små barn.
Senare besökte Mary Ann sin man i fängelset och var hos honom en tid. Hon skrev: ”Jag delade med honom hans fängelsehåla som var en mörk, smutsig och fuktig plats utan ventilation, med bara en liten öppning på sidan. Här tvangs han sova.”
Sedan Parley släppts från fängelset, var Mary Ann och hennes man missionärer i New York och England och var bland dem som företog ”den sista tröttsamma insamlingen till Utah”, som hon beskrev det. Parley dog slutligen martyrdöden som missionär på en annan plats.
Trots sitt svåra liv förblev Mary Ann Pratt trofast. Hon sa med kraft: ”Jag döptes in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga … då jag övertygats av den första predikan jag hörde. Och jag sade i mitt hjärta: Om det så bara finns tre som håller fast vid sanningen, så är jag en av dem. Och genom alla de förföljelser jag tvingats utstå har jag känt likadant. Mitt hjärta har aldrig vacklat från det beslutet” 6
Ämnet vi talar om i kväll är mycket personligt. Vi kan bli undervisade om det av andra. Vi kan se på andra. Vi kan lära av andras misstag och framgångar. Men ingen kan göra det åt oss. Ingen kan bygga åt oss vår andliga grundval. I detta är vi vår egen entreprenör.
Som Helaman lärde med kraft: ”Och kom ihåg, mina söner, kom ihåg att det är på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son, som ni måste bygga er grundval, så att när djävulen sänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja, när allt hans hagel och hans mäktiga storm piskar er, skall detta inte ha någon makt att dra er ned till eländets och det oändliga lidandets avgrund, tack vare den klippa som ni är byggda på och som är en säker grundval, och om människorna bygger på denna grundval kan de inte falla” (Helaman 5:12).
En av mitt livs underbaraste upplevelser av att bygga en grundval inträffade för över 36 år sedan. Efter våra universitetsstudier flyttade Diane och jag till Honolulu (där jag är född och uppvuxen) för att påbörja nästa del av vårt liv. Det visade sig bli en lång del av livet – 27 år. Endast en kallelse från en profet fick oss att lämna Hawaii.
Hawaii-templet som numera kallas Laies tempel eftersom det finns två tempel på Hawaii, invigdes först av president Heber J. Grant, (lämpligt nog) på tacksägelsedagen den 27 november 1919. Det var det första tempel som byggdes utanför Utah, med undantag av Kirtland och Nauvoo. I nära sextio år betjänade templet de heliga på Hawaii och många andra i hela Stillahavsområdet På 1970-talet behövde templet stängas, byggas ut och renoveras. Därefter skulle templet återinvigas, vilket skedde den 13 juni 1978.
Vid invigningen presiderade kyrkans president, Spencer W. Kimball. Med honom var då hans förste och andre rådgivare, N. Eldon Tanner och Marion G. Romney. Närvarande var också Ezra Taft Benson, president för de tolv apostlarnas kvorum samt andra av de tolv och de sjuttio. Det är inte något man ser i den större kyrkan av i dag – så många av de främsta bröderna tillsammans vid en sammankomst långt från kyrkans huvudkontor. Men den välsignelsen hade vi 1978.
Jag var en ung prästadömsledare då och ombads av invigningskommittén att ansvara för den lokala säkerheten och transporter för president Kimball och hans sällskap. Jag ska inte överdriva mina ansvar. De var att stödja och vara i bakgrunden. Ändå gav mig mitt uppdrag tillfälle att komma nära president Kimball. Under en hel vecka, inklusive tre dagar av tempelinvigning, en högtidlig församling och en stor regionkonferens, såg jag på nära håll kyrkans president. Jag såg honom undervisa, vittna och profetera med myndighet och kraft. Jag såg hans outtröttliga strävan att betjäna ”den enskilde”, då han bad att få träffa personer enskilt som han lade märke till längs vägen. Jag såg honom ständigt som ”ett redskap i Guds händer” (Alma 17:9). Det gjorde djupt intryck på mig!
När veckan var slut, var vi på flygplatsen vid president Kimballs och hans medarbetares avfärd. Jag betonar igen min begränsade, underordnade roll och vill berätta följande: President Kimball kom fram till mig och tackade mig för mina blygsamma insatser. Han var inte så lång, fysiskt, och jag är en stor karl. Hon tog tag i mina kavajslag och drog mig med ett ryck ner till sin nivå. Så kysste han mig på kinden och tackade mig. Efter att ha gått några steg bort, vände president Kimball tillbaka. Han grep tag i mig på samma sätt och drog ner mig igen. Så kysste han mig på andra kinden och sa att han älskade mig. Sedan gick han.
Året innan hade en biografi över Spencer W. Kimball publicerats, skriven av hans son och hans sonson. Jag köpte den och läste den, och jag fann den intressant. Men efter den här mycket personliga upplevelsen med Spencer Woolley Kimball for jag hem från flygplatsen och tog ner den tjocka boken ur bokhyllan. Jag kände en intensiv önskan att läsa den igen. Under flera dagar därefter, när jag inte hade andra plikter, läste och funderade jag. Ni förstår, nu läste jag om någon som jag älskade djupt. Nu läste jag om någon som jag visste älskade mig. Jag läste nu om någon som jag kunde göra vad som helst för, eftersom jag visste att vad han än bad mig om, skulle vara för mitt eget bästa.
Genom den upplevelsens upprymdhet fick jag ännu en upplevelse. Den är alltför personlig att berätta om, men genom den skämdes jag djupt. Jag förstod att jag inte hade samma kärlek till och respekt för dem som betyder allra mest, Gudomens medlemmar, och särskilt Jesus Kristus, Frälsaren och Återlösaren. Det motiverade mig att läsa hans ”biografi”, och be och fasta och begrunda för att få veta att jag nu läste om någon som jag älskade djupt. Jag läste nu om någon som jag visste älskade mig. Jag läste nu om någon som jag kunde göra allt för, eftersom jag visste att vad han än bad mig om, skulle vara för mitt eget bästa.
Mina kära unga vänner, jag vittnar om and den här vetskapen betytt oerhört mycket för mig i mitt liv och i vår familj. Jag vill tillägga att den inte magiskt har gjort oss felfria och den har inte nödvändigtvis gjort livet lätt. Det skulle strida mot Guds plan. Men den har gett en grundval av hopp – ett ”fullkomligt klart hopp” (2 Nephi 31:20). Där har aldrig funnits en tanke på att ge upp eller dra mig undan. Jag önskar samma sak för er del.
Strålande som ni är, i en församling av den här storleken finns det mycket glädje och mycket smärta. Enskilt kan ni känna tyngden av livets tunga bördor. Kanske är det inte som ni önskar i er familj. Kanske kämpar ni med er tro. Kanske kämpar ni med något i det förflutna – något ni gjort eller någon orätt som begåtts mot er. En del av er har fysiska, mentala eller känslomässiga svårigheter som känns för mycket att uthärda. Oavsett omständigheter så lättas era bördor av att ha en fast grundval. Med budskapet ur den ofta sjungna psalmen ”Jag är Guds lilla barn”7 i hjärta och själ och inte bara på läpparna och med ständig förtröstan på Frälsarens Jesu Kristi försoning, kan det finnas frid och tröst även i de svåraste tider.
Idag kan vara en avgörande, ja, historisk dag i vårt liv. Det kan bli dagen när vi fattar beslutet och arbetar målmedvetet för att bygga eller förstärka vår grundval. För en del av oss kan det vara att sluta med en beroendeskapande vana eller dålig handling som förtörnar Gud. För andra kan det vara att prioritera om vårt liv och sätta kärleken till Gud främst. Det är värt vilket pris som helst. Ja, det är själva essensen i vårt livsverk.
Jag vill så personligt och enskilt som det är möjligt till en stor åhörarskara förkunna mitt vittnesbörd om Jesus Kristus, kyrkans hörnsten och vårt livs klippa. Jag vittnar om hans heliga namn. Jag vittnar om hans myndighet och hans mission och, viktigast av allt, hans försoning, som gör det möjligt för oss alla, oavsett omständigheter i det förgångna och det närvarande, att komma till honom (se Moroni 10:32), i Jesu Kristi namn, amen.
© 2014 Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt. Engelskt original godkänt: 1/14. Godkänt för översättning: 1/14. Originalets titel: ”How Firm a Foundation”. Swedish. PD10051036 180