Vilken är ritningen för Kristi kyrka?
Äldste Tad R. Callister
i presidentskapet för de sjuttio
KUV:s brasafton för unga vuxna • 12 januari 2014 • Brigham Young-universitetet
Det är en glädje att dela den här kvällen med er, som är blivande ledare och föräldrar i den här kyrkan. Tack vare er tror jag att den här kyrkans framtid är säker och ljus. Därför vill jag tala om den kyrka som ni en dag kommer att presidera över.
I första kapitlet i Läran och förbunden gör Herren det här djärva och betydelsefulla uttalandet: ”[Det här är] den enda sanna och levande kyrkan på hela jordens yta ” (se L&F 1:30). Vad innebär det? Det betyder inte att andra kyrkor inte har en del sanning, för det har de. Det betyder inte att andra kyrkor inte gör gott, för de gör mycket gott. Vad det betyder är att det här är den enda kyrka som har all sanning som uppenbarats hittills i den här utdelningen – den enda kyrka som har de förrättningar som behövs för upphöjelse och den enda kyrka som har Guds prästadöme till att utföra de här förrättningarna med gudomlig giltighet. Vad har vi som stödjer den här förkunnelsen?
För en del år sedan behövde min fru och jag ett större hem för får växande familj, så vi fann en tomt att bygga på. Vi lade ner en del tid i arbetet på en ritning som bäst skulle passa vår växande familjs behov. Min fru ritade dit en vikvägg mellan vårt allrum och vardagsrummet så att vi kunde öppna upp för större släkt- och ungdomsaktiviteter. Vi hade extra utrymme över garaget där vi satte ett rum där våra barn kunde ägna sig åt sunda aktiviteter. Ett litet rum byggdes till bakom garaget där vi kunde lagra mat och annat. De här och andra element infogades i en byggnadsritning. Hemmet byggdes sedan efter de här planerna.
Medan huset byggdes ingav vi då och då till byggaren förändringar som reviderade byggritningen. När hemmet slutligen var färdigt, stämde det exakt med vår ritning, som vi reviderat då och då. Om man tog vår ritning och jämförde den med alla hem i världen, hur många hem skulle stämma exakt? Bara ett – vårt hem. Här och där kunde det väl finnas likheter – ett rum i samma storlek, några liknande fönster – men grund för grund, rum för rum, tak för tak, skulle det bara finnas ett hem som exakt stämde med ritningen – vårt hem.
På liknande sätt byggde Kristus ett hem som skulle vara det bästa för hans barns andliga behov. Det kallades hans kyrka. Den andliga ritningen till den här kyrkan finner vi i Nya testamentet. Ibland har Frälsaren gjort en ”ändringsorder ” till ritningen. En sådan ändringsorder kom i form av en uppenbarelse. Så till exempel befallde Frälsaren från början sina apostlar att predika evangeliet till Israels hus men inte till hedningarna (se Matt. 10:5–6). Efter sin himmelsfärd gav emellertid Frälsaren Petrus en andlig ändringsorder – en uppenbarelse genom en syn – om att evangeliet nu skulle predikas också för hedningarna (se Apg. 10). Den här upplevelsen lärde Petrus minst två viktiga principer i styrandet av Kristi kyrka: ett, ritningen kunde ändras, men bara genom uppenbarelse från Kristus och två, sådan uppenbarelse kommer till profeten som är Guds talesman på jorden. Med andra ord skulle Guds kyrka styras genom gudomlig uppenbarelse och ordning.
Om någon ville finna Kristi kyrka i dag, borde han jämföra den andliga ritning som finns i Nya testamentet med alla kristna kyrkor i världen tills han fann en kyrka som stämde med ritningen – organisation för organisation, lära för lära, förrättning för förrättning, frukt för frukt och uppenbarelse för uppenbarelse. Därvid skulle han kanske finna några kyrkor med vissa likheter – en lära eller två som överlappade, en förrättning som är densamma, några ämbeten med samma namn – men han finner bara en enda kyrka, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som motsvarar ritningen i varje väsentligt avseende. Nu vill jag pröva det påståendet.
Låt oss se på ritningens första sida och se på Kristi kyrkas ”organisation ” som uppenbaras där.
För det första var Kristi kyrka grundad på apostlar och profeter. När Paulus skrev till några nya medlemmar i kyrkan sade han att de nu var ”uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv ” (Ef. 2:20, kursivering tillagd).
Apostlarna förstod vikten av att hålla de tolv apostlarnas kvorum intakt. När en apostel, till exempel Judas, dött och en del av grunden försvagats, samlades de andra elva apostlarna och valde en efterträdare så att grunden skulle vara hel igen (se Apg. 1:22–25).
Det mönstret visade vikten av att bibehålla ett kvorum av tolv apostlar. Så viktiga var apostlarna för kyrkan att Paulus förkunnade hur länge vi behöver dem: ”Tills vi alla når fram till enheten i tron ” (Ef. 4:13). Och sedan förklarade han varför: För att vi inte skulle ”föras bort av varje vindkast i läran ” (Ef. 4:14). Följaktligen var apostlarna viktiga för att hålla läran ren.
Tänker att jag skulle berätta en berättelse för någon i ena änden av raden framför mig, som sedan skulle berätta den för den som satt bredvid, och så vidare till den vidarebefordrats längs raderna till slutet av sektionen. Vad skulle hända med den berättelsen? Den skulle förändras. Den förändras alltid, det är den mänskliga naturen. Så var det med den lära som predikades av apostlarna när de gick ut till de olika städerna och byarna. När läran gick från en person till en annan började den förändras. Så länge apostlarna fanns kvar, kunde de rätta till lärosatser genom brev eller personliga predikningar. Men när apostlarna var borta, fanns inte längre något styrsystem, inte längre någon korrigerande hand, och snart blev läran förvrängd eller förlorad.
Av det här och andra skäl avslöjar ritningen att apostlarna och profeterna utgjorde grunden för Kristi kyrka. Känner du till någon ändringsorder i Nya testamentet, någon uppenbarelse som reviderade ritningen och anger att apostlarna inte längre behövs? Det gör inte jag. I så fall borde alltså Kristi sanna kyrka i dag ha apostlar och profeter som sin grund.
För att hjälpa Frälsaren och hans apostlar predika evangeliet för hela världen valde Frälsaren andra män, som kallas sjuttio, att bereda vägen. Vi läser om de sjuttio i Lukas, kapitel 10. Känner du till någon kyrka i dag som följer den ritningen – som har ämbetet sjuttio?
Nya testamentets ritning avslöjar andra ämbetsmän som ingick i Kristi kyrkas organisation: biskopar (se 1 Tim. 3; Tit. 1:7); äldster (se Apg. 14:23; Tit. 1:5); diakoner (se Fil. 1:1); evangelister (se Ef. 4:11), som vi kallar patriarker1 samt herdar (se Ef. 4:11), det är sådana män som biskopar och stavspresidenter som presiderar över en hjord.2.
Kyrkans sjätte trosartikel syftar på den här ritningen: ”Vi tror på samma organisation som i den ursprungliga kyrkan, nämligen apostlar, profeter, herdar, lärare, evangelister och så vidare ” (Trosart. 6, kursivering tillagd). Vi tror med andra ord att Jesu Kristi nuvarande kyrka borde ha samma organisation som fanns i Kristi ursprungliga kyrka, med ändringar endast genom uppenbarelse. Därför finns alla de här ämbetena i vår kyrka i dag.
Hur utvaldes Kristi apostlar och andra ämbetsmän? Gick Frälsaren till tidens bästa teologiska skolor och valde eleverna med de bästa betygen? Det gjorde han inte. I stället berättar ritningen att han valde Petrus, en fiskare, och Matteus, en skatteindrivare, och senare Paulus, en tältmakare. Alla valdes bland de vanliga medlemmarna – det var ett prästerskap av lekmän. I dag har kyrkan ett kvorum av tolv apostlar som likaså valts bland de vanliga medlemmarna. En kan vara lärare, en annan ingenjör, en annan advokat och så vidare.
Ingav Kristi apostlar och andra ämbetsmän ansökan om sin tjänst? Det gjorde de inte. Ritningen berättar hur Kristus valde ut sina ämbetsmän: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er, och ordinerat er ” (se KJV Joh. 15:16, kursivering tillagd). När Kristus ordinerade sina apostlar, vad gav han dem? Matteus och Lukas ger svaret: ”Han gav dem makt ” (Matt. 10:1; se även Luk. 9:1) – prästadömets makt att handla i hans namn och utföra hans verk. Det är därför som ritningen säger oss att ”[Människosonen] ... gav sina tjänare uppdrag ” (se Mark. 13:34). Varför? Så att de kunde handla i hans namn med hans godkännande. Varje man som bär Guds prästadöme i den här kyrkan kan spåra sitt prästadömes myndighet tillbaka till Jesus Kristus, källan till all myndighet och makt, så att han likaså har rätt till Kristi godkännande – hans auktorisation – som krävs enligt ritningen.
Vad hette den kyrka som organiserades av Kristus? Om vi döps i Kristi namn, om vi ber i Kristi namn, om vi blir frälsta i Kristi namn och om han är sin kyrkas grundare och främsta hörnsten, vad skulle man vänta sig är namnet på hans kyrka? Jesu Kristi Kyrka. Frälsaren talade till folket i Mormons boks tid och undervisade om de underliggande skälen till att kyrkan borde bära hans namn: ”Och hur kan det vara min kyrka om den inte kallas efter mitt namn? Ty om en kyrka kallas efter Moses namn, så är det Moses kyrka. Och om den kallas efter en människas namn, så är det en människas kyrka. Men om den kallas efter mitt namn så är det min kyrka, om så är att den är byggd på mitt evangelium ” (3 Nephi 27:8, kursivering tillagd).
Det var därför som Paulus tillrättavisade några av kyrkans tidiga medlemmar – för att de kallade sig efter vissa lärjungar i stället för efter Kristi namn. Paulus skrev därför:
”Var och en på sitt håll säger: 'Jag håller mig till Paulus' eller 'Jag håller mig till Apollos' eller 'Jag håller mig till Kefas' eller 'Jag håller mig till Kristus'.
Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? ” (Se 1 Kor. 1:12–13).
Med andra ord: Vi tar inte på oss något annat namn än Jesus Kristus.
Alltså lär oss ritningen att Kristi kyrka borde bära hans namn. Det har alltid verkat märkligt för mig att reformationen funnits i över 300 år före Joseph Smiths tid, och ingen kom på att benämna sin kyrka efter Jesus Kristus. Efter Joseph Smiths tid har förstås andra följt efter, men på något förunderligt sätt bevarade Herren användningen av sitt namn fram till Joseph Smiths tid och upprättandet av Kristi kyrka.
Låt oss nu slå upp andra sidan på ritningen. Vilka var Kristi kyrkas ”lärdomar ”? Låt oss studera några av dem:
Är Gud bara en ande eller har han också en kropp av kött och ben? Vad lär oss ritningen?
Efter sin uppståndelse uppenbarade sig Kristus för sina lärjungar som felaktigt trodde att han var en ande (se Luk. 24:37). För att rätta dem sade han: ”Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har ” (Luk. 24:39, kursivering tillagd).
För att ta bort varje tvivel om att hans uppståndna kropp var verklig, frågade han sina lärjungar: ”Har ni något att äta här? ” (Luk. 24:41). Sedan står det i skriften:
”Då räckte de honom en bit stekt fisk,
som han tog och åt inför deras ögon ” (Luk. 24:42–43).
Med den förhärligade, uppståndna kroppen uppsteg Kristus till himlen (se Apg. 1:9),3 där han sitter på Gud Faderns högra sida och, som skrifterna förkunnar, ”uppenbarar hans väsen ” (Hebr. 1:3). Det är just denna sanning som Joseph Smith lärde som en del av återupprättandet av Kristi kyrka: ”Fadern har en kropp av kött och ben, lika påtaglig som en människas, och likaså Sonen ” (L&F 130:22).
Är Gud och Jesus samma varelse så som en stor del av den kristna världen påstår, eller två skilda varelser? Vad säger ritningen?
Antalet tillfällen där Bibeln talar om Faderns och Sonens åtskilda identiteter och roller är förbluffande. I Getsemane, då han visste att han ännu måste lida ohygglig smärta, utropade Frälsaren: ”Ske inte min vilja utan din ” (Luk. 22:42). Det här är den största handling av underkastelse som världen någonsin känt. Men vilken underkastelse vore det om det inte fanns någon annan som han kunde underkasta sig – om han och Fadern var en och samma person? Varför ber eller ropar Frälsaren till Fadern : ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? ” (Mark. 15:34). Hur kunde han bli övergiven om det inte fanns någon annan som kunde överge honom? Hur kunde Stefanus se Jesus stående på Guds högra sida om de inte är två personer? (se Apg. 7:55–56)?
När Joseph Smith kom från lunden hade han för egen del förstått sanningen. Han hade sett Gud Fadern och hans Son, Jesus Kristus, stående sida vid sida. Han hade hört Fadern kalla den andre sin ”älskade Son ” (Joseph Smith—Historien 1:17). Den härliga dagen skingrade himlarna den konstgjorda myten om Guds natur och uppenbarade och bekräftade de enkla sanningar som från början lärts i ”ritningen ”: att Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus är ett i fråga om mål och vilja men är åtskilda i fråga om identitet.
Vad säger ritningen om dem som aldrig haft en rimlig chans att höra Jesu Kristi evangelium medan de var på jorden? Är de fördömda? Är vi utan uppenbarad kunskap om deras andliga tillstånd?
Det här är en enormt stor fråga som berör miljarder liv. Visst har Gud talat om det här. Ja, det har han verkligen. Ritningen innehåller svaret.
Petrus skrev: ”Ty avsikten med att evangeliet predikades också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever ” (1 Petr. 4:6). Den läran gick förlorad i avfallet som följde på Kristi apostlars död, men återställdes genom profeten Joseph Smith.
Finns det tre himlar eller en himmel? I många år har den kristna världen lärt att det finns en himmel och ett helvete, men vad står det i originalritningen?
Paulus sade: ”Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan ” (1 Kor. 15:41). Paulus bekräftade sedan sanningen om himlens tre nivåer när han berättade om syner till en man som blev ”uppryckt ända till tredje himlen ” (2 Kor. 12:2). Kunde det finnas en tredje himmel om det inte fanns en andra eller en första himmel? Återigen stämmer den lära som återställdes genom profeten Joseph Smith helt överens med den ursprungliga ritningen.
Fortsätter äktenskapet i evighet eller tar det slut i och med döden? Vad säger ritningen?
I enlighet med den makt som gavs till apostlarna att vad de än binder på jorden ska vara bundet i himlen (se Matt. 18:18), förkunnade Paulus: ”I Herren är det så att kvinnan inte är till utan mannen eller mannen utan kvinnan ” (1 Kor. 11:11). Det innebär att idealet är att man och kvinna är sammanbundna för evigt i Guds närvaro. Petrus bekräftade den här sanningen. Om män och hustrur sade han att de ska vara ”medarvingar till livets nåd ” (1 Petr. 3:7) – inte åtskilda, inte var för sig utan tillsammans på vägen som arvingar till evigt liv. Det är den lära som lärs i ritningen, och det är den lära som framförs i Kristi kyrka i dag.
På ritningens tredje sida står det: ”Förrättningar i Kristi kyrka. ” Ritningen är här mycket detaljerad. Till exempel: Välsignar vi eller döper vi spädbarn och små barn? Vad lär oss ritningen?
Frälsaren gav ett tydligt exempel för oss. Om de små barnen säger skriften: ” ”Och han [Jesus] tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem ” (Mark 10:16, kursivering tillagd). Matteus bekräftar när det gäller små barn att Frälsaren ”lade händerna på dem ” (Matt. 19:15). Ritningen lär att spädbarn och små barn välsignas, inte döps. Ja, det finns ingen redogörelse om barndop någonstans i hela Nya testamentet. Varför? För att det inte var en förrättning i Kristi kyrka. Den som i dag söker efter Kristi kyrka bör leta efter en kyrka som välsignar små barn, inte döper dem.
Är dopet nödvändigt för frälsning? Vad lär oss ritningen?
Sedan Kristus gett oss exemplet genom att döpas, förkunnade han otvetydigt: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike ” (Joh. 3:5, kursivering tillagd). Paulus undervisade på ett liknande sätt: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva ” (Apg. 2:38, kursivering tillagd). Det som lärs i ritningen är exakt det som framförs i Kristi kyrka i dag.
Ska dopet ske genom att man bestänker, häller eller nedsänker? Av ritningen framgår minst fyra bevis på att dopet ska ske med nedsänkning:
För det första: Frälsaren, vårt föredöme, ”steg genast upp ur vattnet ” (Matt. 3:16), vilket visar att han först måste ha gått ner i vattnet.
För det andra: Johannes Döparen ”döpte i Ainon nära Salim – där fanns det gott om vatten ” (Joh. 3:23, kursivering tillagd). Varför skulle han ta sig till en plats där det var ”gott om vatten ” om det för dopet räckt med att stänka eller hälla vatten?
För det tredje säger Paulus att dopet symboliserar Kristi död, begravning och uppståndelse (se Rom. 6:3–5). När den nyomvände står i dopets vatten är han den gamla människan, på väg att dö. När hans sänks ned i vattnet blir hans synder ”begravda ” och förlåtna genom vattnets symboliskt renande kraft. När han sedan kommer upp ur vattnet är han den nya eller uppståndna människan i Jesus Kristus. All den symbolik som underligger dopet stämmer med dop genom nedsänkning men går förlorad – helt och hållet förlorad – om man stänker eller häller vatten.
Och för det fjärde: Det grekiska ord som används, baptizo, betyder i översättning att doppa eller sänka i vatten.
Will Durrant, en bemärkt historiker, visste vad ritningen avslöjar och skrev därför: ”Omkring nionde seklet hade de tidiga kristnas dopsätt med total nedsänkning gradvis ersatts med ... bestänkning, såsom varande mindre hälsofarligt i nordligt klimat. ”4
Det bör inte förvåna att Joseph Smith fick en uppenbarelse om hur dopet skulle utföras, som helt stämmer med den ritning som Kristus gav (se L&F 20:73–74).
Var dop för de döda en förrättning i Kristi ursprungliga kyrka? Det var det.
Medlemmarna i kyrkan i Korint deltog i en förrättning som kallas dop för de döda. Men dessa människor tvivlade på att uppståndelsen var verklig. Paulus ansåg att det de gjorde inte stämde med det de trodde på och använde deras deltagande i den korrekta förrättningen dop för de döda för att visa att läran om uppståndelsen var sann: ”Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull? ” (1 Kor. 15:29).
När man en gång gått över bron till att erkänna att dopet är nödvändigt för frälsning (vilket det är), så leds man logiskt till att tro på dop för de döda – det är oundvikligt. Hur besvarar man annars den svåra frågan: ”Hur går det med dem som dött utan tillfälle att döpas? ” De som ställs inför den frågan har fyra möjligheter att välja mellan:
För det första: Män och kvinnor som inte döpts blir fördömda och kommer till helvetet. Men ett sådant svar är oförenligt med skriftens sanning att ”Gud inte gör skillnad på människor ” (Apg. 10:34) och att Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta ” (1 Tim. 2:4).
För det andra kanske Gud inte menar riktigt vad han säger – kanske är dopet inte nödvändigt för frälsning. Men det stämmer inte, för Gud menar alltid vad han säger: ”Vad jag, Herren, har talat, det har jag talat, och jag ursäktar mig inte ” (L&F 1:38; se även Mosiah 2:24).
För det tredje tror vissa att ett nytt villkor, kallat ”dop genom önskan ” kan ersätta dopet genom vatten. Med andra ord: Om någon önskar följa Jesus men inte haft tillfälle att döpas i dödligheten, så blir hans rättfärdiga önskan en antaglig ersättning för dop i vatten. Problemet med det argumentet är att det inte har något stöd i skrifterna. Skriften säger inte ”den som inte blir född av en önskan ” utan ”den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike ” (Joh. 3:5, kursivering tillagd).
Den fjärde möjligheten är att Gud verkligen menade vad han sade när han befallde att alla människor skulle döpas, och därför ordnade han ett sätt för alla människor att döpas även om ingen möjlighet yppat sig i jordelivet. Det är dop för de döda. Det är den möjlighet som stämmer med ritningen.
Vad säger ritningen om hur gåvan – inte ett tillfälligt besök utan en bestående gåva – av den Helige Anden ges efter att någon döpts? Faller den automatiskt över någon efter dopet? Kommer den som en vindfläkt, eller är det en gudomlig förrättning, ett av Gud givet sätt som måste följas för att man ska få den här gåvan? Ritningen ger svaret.
Efter det att Filippus döpt några nyomvända i Samarien, kom Petrus och Johannes dit. Skriften avslöjar sedan hur den förrättning ska utföras: ”[Petrus och Johannes] lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande ” (Apg. 8:17, kursivering tillagd).
Samma procedur följdes efter att Paulus döpt några nyomvända i Efesus:
”När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn.
Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem ” (Apg. 19:5–6, kursivering tillagd).
Än en gång stämmer ritningen och Kristi återställda kyrka helt överens.
Nästa sida av ritningen kanske lyder: ”Kristi kyrkas frukter. ” Frälsaren sade hur man prövar sanningen: ”Ni [skall] känna igen dem på deras frukt ” (Matt. 7:20). Vilka var Kristi kyrkas frukter som de syns i ritningen?
Ett: De tidiga heliga försökte leva hälsosamt. Paulus lärde att våra fysiska kroppar är ”tempel ” som inrymmer våra andar och därför ska behandlas som heliga: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? ” (1 Kor. 3:16; se även 1 Kor. 6:19). Därför hade medlemmar i Kristi kyrka vissa hälsolagar som de lydde, till exempel ett begränsat drickande av vin enligt Ef. 5 och 1 Tim. 3. I enlighet med den gudomliga lagen att behandla våra kroppar som tempel, fick Joseph Smith en hälsolag från Herren till medlemmarna i Kristi återställda kyrka, som kallas Visdomsordet. Som resultat av den här hälsolagen har upprepade studier visat att medlemmar i Kristi kyrka är bland de friskaste folken på jorden. Det här är en av frukterna av att leva efter Kristi hälsolag.
En andra frukt av Kristi kyrka var underverk och Andens gåvor. De finns nedskrivna sida efter sida i Nya testamentet. De var bevis på att Guds kraft existerade i Kristi kyrka (se Hebr. 2:4). Men olyckligtvis minskade underverken i och med avfallet – historikerna medger villigt detta och reformatorerna tillstod det. Paul Johnson, en bemärkt historiker, skrev: ”Det har medgetts allra minst sedan kejsartiden [Konstantins tid] att 'undrens tid' var förbi i den meningen att kristna ledare inte längre kunde sprida evangeliet som apostlarna, med hjälp av övernaturliga krafter ”5.
Varför kom den tid när det inte längre fanns underverk och Andens gåvor? Eftersom det träd som bar frukten, nämligen Kristi kyrka, inte längre fanns på jorden och människornas tro minskade. John Wesley noterade den här frånvaron av Andens gåvor från kyrkan på hans tid: ”Det förefaller inte som om dessa den Helige Andens utomordentliga gåvor var vanliga i kyrkan i mer än två eller tre århundraden. ”6
Nog sagt: Jag kan vittna, liksom många av er, om att detta är en dag av underverk och Andens gåvor i Kristi återställda kyrka, alldeles som det var i hans ursprungliga kyrka.
Det finns en tredje frukt – ritningen på Kristi kyrka frambär många berättelser om änglar och visioner. En del människor ser i dag skeptiskt på en kyrka som hävdar att det finns änglar och syner, men glömmer då att änglar och syner var viktiga delar i den ursprungliga kyrkan: ängeln tillkännagav för Maria att Kristus skulle födas; änglarna kom till Petrus, Jakob och Johannes på förklaringsberget; ängeln som löste Petrus och Johannes ur fängelset; ängeln som talade till Kornelius; ängeln som varnade Paulus om det förestående skeppsbrottet; ängeln som kom till Johannes uppenbararen, Stefanus syn av Fadern och Sonen, Johannes syn om de sista dagarna och mycket mer. Frågan borde inte vara : ”Hur kan Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga vara den sanna kyrkan när den påstår sig ha änglabesök och syner? ” Snarare borde frågan vara: ”Hur kan någon kyrka av i dag påstå sig vara Kristi sanna kyrka om den inte har änglar och syner – så som var fallet med Kristi ursprungliga kyrka, så som det uppenbaras i hans ritning? ”
Det finns många andra frukter som passar in på Kristi ursprungliga kyrka:
Det var en missionärskyrka – apostlarna befalldes: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! ” (Matt. 28:19). I dag har vi över 80 000 missionärer som uppfyller den befallningen och som bär frukt medan de gör det.
Det var en moralisk kyrka – ritningen lär oss att de tidiga heliga i Kristi kyrka befalldes att klä sig lämpligt och avstå från föräktenskapliga relationer. Hur många kyrkor är det som inte bara lär de här moralnormerna men också lever därefter?
Kristi ursprungliga kyrka satte familjen i centrum. Männen befalldes att älska och vara trogna sina hustrur (se Ef. 5:23–25), barn befalldes att lyda sina föräldrar (se Ef. 6:1) och biskopar befalldes att ta väl hand om sina egna hem (se 1 Tim. 3:4–5). Idag ses vår kyrka, liksom Kristi ursprungliga kyrka som en familjecentrerad kyrka. Kristi kyrkas frukter finns noggrant nedtecknade i Bibeln, och överensstämmer med Kristi återställda kyrka i dag.
Kristus grundade sin kyrka på jorden, men ritningens sista sida visar att den har en länk till himlen – nämligen ”gudomlig uppenbarelse ”. Utan den länken skulle kyrkan bara vara en mänsklig organisation styrd av förnuftet. Profeten Amos förkunnade: ”Ty Herren, HERREN gör ingenting utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna ” (Am. 3:7). Paulus bekräftade att uppenbarelse var en integrerad del av kyrkan och var avsedd att vara fortlöpande, för han förkunnade: ”Jag kommer då till syner och uppenbarelser från Herren ” (2 Kor. 12:1; se även Apg. 1:2).
Enligt den fundamentala läran är Kristi kyrka idag länkad till himlen via fortlöpande uppenbarelse. Kyrkans trosförkunnelse om detta, som kallas nionde trosartikeln, lyder så här: ”Vi tror allt vad Gud har uppenbarat och allt vad han nu uppenbarar, och vi tror att han ännu kommer att uppenbara många stora och viktiga ting angående sitt rike. ”
Om man skulle jämföra ritningen för Kristi ursprungliga kyrka med varje kyrka i världen i dag, finner man att punkt för punkt, organisation för organisation, lärosats för lärosats, förrättning för förrättning, frukt för frukt och uppenbarelse för uppenbarelse, så är det bara en som stämmer – Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Om man förkastar den kyrkan efter att ha studerat ritningen, är troligen varje annan kyrka omöjlig för honom eftersom han vet för mycket. Han blir som Petrus, som Frälsaren frågade: ”Inte vill väl också ni gå bort? ” (Joh. 6:67). Petrus gav ett svar som borde vara inristat i varje hjärta och förvarat i varje hem: ”Till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord ” (Joh. 6:68).
Om någon vänder sig från kyrkan, vart ska han gå för att lära de återställda sanningarna om Guds natur som uppenbarades i den heliga lunden, predikande av evangeliet för de döda, de tre härlighetsgraderna och eviga familjer? Vart ska han gå för att få del av de förrättningar som kan frälsa och upphöja honom? Vart ska han gå för att få hustru och barn beseglade till sig för evigheten? Vart ska han gå när han vill ha en prästadömets välsignelse till att trösta eller bota en familjemedlem? Vart ska han gå för att finna en Guds profet? Han får söka förgäves efter de här lärdomarna och förrättningarna och de här krafterna och profeterna. De är unika för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Man kan inte ha den lära och de förrättningar som återgavs genom profeten Joseph Smith utan att acceptera Joseph Smith och den underliggande berättelsen som är grunden. De är oskiljaktiga. De går hand i hand. Man kan inte kalla frukten god men trädet dåligt. Frälsaren lärde den sanningen för länge sedan: ”Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt ” (Matt. 7:18). Om alltså den läras frukt som vi talat om i kväll är god, så är trädet den kommer från – Joseph Smith och den medföljande berättelsen om de här uppenbarade sanningarna – också goda. Man kan inte ha den ena utan den andra.
I ett generalkonferenstal talade äldste B. H. Roberts om det som Joseph Smith åstadkommit, och sade sedan, som om han talade till Josephs kritiker: ”Mät er med honom! Mät er med honom, säger jag, eller var tysta med handen för munnen när man nämner hans namn. ”7
De historiska eller sociala fel man tycker sig hitta, de påstådda vetenskapliga konflikterna – de är bisaker. Fokus ligger på läran, förrättningarna, prästadömets kraft och andra frukter i vår kyrka, av vilka många har nämnts här i kväll. Men någon kanske svarar: ”Jag tror på allt detta, men hur besvarar jag kritikerna och deras detaljerade frågor? ”
En advokat vet att sedan en åklagare tagit fram sina nyckelvittnen, så är den anklagades sak ställd i det värsta tänkbara ljus. Någon som är snabb att döma kanske säger att den anklagade är skyldig, men sedan uppkommer ett intressant fenomen i rättssalen. Försvaret påbörjar sitt korsförhör med samma vittne, och följande händer ofta: Vittnets bestämda ståndpunkt börjar vackla under korsförhörets tryck. Vittnesmålet som verkade så obestridligt företer nu vissa inkonsekvenser, kanske till och med gapande hål i hågkomsten av händelserna. Vittnets historia som verkade bergfast börjar spricka i sömmarna med varje ny fråga som ställs. Vittnet kunde handskas med de lätta frågor som ställdes av hans åklagare, men när oppositionens hårdare frågor kommer, kunde han inte stå emot deras intensitet och djuplodande natur. När korsförhöret är klart, är vittnet till stor del diskrediterat. Åskådaren som tidigare var redo att ”hänga ” den anklagade ser nu med andra ögon mannen som fullständig oskyldig.
På samma sätt kastar enögda kritiker frågor mot kyrkan som är avsedda att ställa kyrkan i sämsta tänkbara ljus. Men frågor kan gå åt båda hållen..8 Åklagarens vittnen är inte immuna mot korsförhör, och det är inte heller kyrkans hårdaste kritiker. Jag har aldrig träffat några kritiker som kunde ge tillfredsställande svar på ett ”korsförhör ” med följande frågor:
För det första: Varifrån fick Joseph Smith kunskap till att återställa lärosatser och förrättningar ur Bibeln såsom läran om föruttillvaron, Guds sanna natur, evangeliets predikande för de döda, dop för de döda, och många andra saker som nämnts i kväll, när sådana lärosatser och förrättningar inte lärdes av andra kyrkor på hans tid? Varför var Joseph Smith den ende som upptäckte och återställde dem? Även om man ser honom som ett teologiskt geni, fanns det då inga andra genier under de 1 800 år som följde på Frälsarens verksamhet, som kunde gjort likadant?
För det andra: Om den här kyrkan inte är Kristi kyrka, varför har den här kyrkan samma frukter som Kristi ursprungliga kyrka, nämligen underverk och Andens gåvor, aktuella uppenbarelser från apostlar och profeter, änglar och syner, ett friskt folk, ett moraliskt folk, ett missionärssinnat folk och ett folk som är intensivt familjeinriktat? Angav inte Frälsaren hur man prövar sanningen? – ”Ni skall känna igen dem på deras frukt ” (Matt. 7:20).
Det finns ju många fler frågor som kunde ställas i ett korsförhör. Men det finns vissa frågor som övertrumfar och övergår alla andra – de utgör själva frågeställningens kärna. Nog sagt, vissa frågor är helt enkelt viktigare än andra när man talar om sanningen. Om du kommer till vetskap om att Joseph Smith återställde Bibelns lära och förrättningar som nämns ovan, om du kommer till vetskap om att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har samma frukter som Kristi ursprungliga kyrka, eller om du kommit till tro på Mormons boks gudomliga ursprung, då vet du att Joseph Smith är en profet. Och om Joseph Smith är en profet så är denna kyrka den enda sanna och levande kyrkan på hela jordens yta. Och då förbleknar alla andra frågor vid en jämförelse. Det är som ett utslag från Högsta Domstolen. Alla beslut i lägre domstolar åt motsatt håll blir oväsentliga. Likaså blir alla kritikernas frågor, hur djuplodande, förbryllande eller underhållande de än är, oväsentliga i sanningens ekvation. Varför? Eftersom du redan besvarat nyckelfrågorna – de avgörande frågorna, de högre frågorna – som är grundpelarna för kunskapen om sanningen.
Nog sagt: Jag kan leva med vissa mänskliga felsteg även bland Guds profeter – det är vad man kan vänta sig av dödliga varelser. Jag kan leva med påstådda vetenskapliga fynd som motsäger Mormons bok. Tiden rättar till sådant. Och jag kan leva med vissa skenbara historiska anomalier. De är småsaker i sanningens historiska landskap. Men jag kan inte leva utan de doktrinära sanningar och förrättningar som återställdes av Joseph Smith, jag kan inte leva utan Guds prästadöme till att välsigna min familj och jag kan inte leva utan vetskapen att min hustru och mina barn är beseglade till mig för evigt. Det är det val vi står inför – några obesvarade frågor å ena sidan mot en mängd doktrinär vetskap och Guds makt å den andra. För egen del, och jag hoppas för er del, är valet lätt och förnuftsenligt.
Jag vittnar om att den kyrka som ni en dag ska presidera över bär Kristi namn därför att den har hans godkända organisation, hans lära, hans förrättningar, hans makt, hans frukter och hans fortgående uppenbarelser. Allt detta finns med i hans gudomliga ritning. Må vi ha andliga ögon till att se sambandet mellan den ritningen och Kristi återställda kyrka i dag, ty den är ett av Guds övertygande vittnesbörd till oss. Om detta vittnar och ber jag i Jesu Kristi namn, amen.
© 2014 by Intellectual Reserve, Inc. Med ensamrätt. Engelskt original godkänt: 9/13. Godkänt för översättning: 9/13. Originalets titel: What Is the Blueprint of Christ’s Church? Swedish. PD50051805 180