”Och du kan också få veta det”
Första presidentskapets julandakt
Söndagen den 5 december 2021
Mina kära bröder och systrar, jularna i mitt barndomshem var starkt influerade av traditionerna i mina föräldrars hemländer. Min mor hade emigrerat till USA från Sverige och min far från Finland.1 Under julförberedelserna dekorerade vi vår julgran med handgjort pynt, och mor bakade och bakade och bakade. Vad jag vet var hon släkt med syster Craigs mormor Lundgren. Vårt julaftonsfirande började med ett fantastiskt smörgåsbord av traditionella delikatesser som mor hade tillrett: köttbullar, risgrynsgröt och mängder av bröd, mjuka kakor och småkakor. Julaftonsfirandet avslutades med att jultomten – Santa Claus – kom. Han hade med sig julklappar till alla barnen. Men innan jultomten kom samlade mor alltid min bror, mina systrar och mig för att lyssna när far läste julberättelsen i Nya testamentet.
Far var en tystlåten man – en fåordig man både på sitt modersmål och på den engelska han lärde sig som vuxen. Han var taktlöst ärlig och aldrig generös med beröm. Han var inte fantasirik och överdrev aldrig. På julafton läste han ur Lukas 2. Han läste om hur Josef och Maria färdades till Betlehem, ängelns besök hos herdarna, Jesu födelse och hur Maria begrundade allt som hade hänt i sitt hjärta. Men min far slutade inte där i vers 19 – han fortsatte med berättelsen om hur Maria och Josef tog Jesusbarnet till templet i Jerusalem för att frambära ett offer i enlighet med Moses lag.
Far läste:
”I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. …
Av den helige Ande hade han fått en uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Smorde.
Ledd av Anden kom [Simeon] till templet, och när [Maria och Josef] bar in barnet Jesus …
tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade:
’Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat,
för mina ögon har sett din frälsning
som du har berett inför alla folk.’”2
Där gjorde far alltid en paus. Sedan bar han sitt vittnesbörd. Alltid på samma kortfattade sätt förkunnade han med tung brytning: ”Jag kanske inte kan hålla det lilla Jesusbarnet i famnen, men jag vet, precis som Simeon visste, att det barnet var Guds Son, min Frälsare och Återlösare. Han är verklig, och han lever.” Efter detta uttalande såg han på var och en av oss med sina genomträngande blå ögon och sa med en empatisk nickning: ”Och du kan också få veta det.”
Far och mor visste vem barnet i Betlehem var och vad han skulle växa upp till att åstadkomma. Den kunskapen förändrade dem. Deras önskan var inte bara att vi barn skulle tro på deras ord3 utan att vi skulle få veta för egen del så att vi också kunde förändras. Manad av mina föräldrars vittnesbörd gick jag in på förbundsstigen med en önskan om att ”också få veta det”.
När jag var elva år bodde min familj och jag i Göteborg. Missionspresidenten uppmanade alla ungdomar att läsa Mormons bok. Jag var tekniskt sett inte inkluderad i denna inbjudan, men min bror var diakon då och han antog utmaningen. Jag ville alltid vara som min bror och göra det han gjorde, så jag antog den också. Mina föräldrar hade gett mina syskon och mig egna skrifter, och jag började läsa varje kväll.
Några månader senare uppmanade president Gösta Malm, rådgivare i missionspresidentskapet4, ungdomarna som höll på att läsa Mormons bok att fråga Gud om den är sann. Jag bestämde mig för att göra just det. Den kvällen väntade jag tills min bror hade somnat. Jag gick upp ur sängen, knäböjde på det kalla golvet och började be. Jag kände snart som att någon sa till mig: ”Jag har sagt hela tiden att den är sann.” Och med det kom en obeskrivlig frid över mig. Jag fick veta för egen del, genom den Helige Andens kraft, att Mormons bok är sann.5
Precis som det utlovas i inledningen till Mormons bok fick jag också veta ”genom [den Helige Andens] kraft … att Jesus Kristus är världens Frälsare, att Joseph Smith är hans uppenbarare och profet i dessa sista dagar samt att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är Herrens rike, än en gång grundat på jorden som förberedelse för Messias andra ankomst”.6 Den kunskapen, tillsammans med efterföljande vittnen, förändrade mig, precis som den hade gjort med mina föräldrar.
Den här kunskapen – att Jesus Kristus är Guds Son, och att han blev korsfäst för världens synder – är en andlig gåva.7 Denna gåva är inte knuten till ett visst prästadömsämbete eller ett visst kön, utan den är tillgänglig för alla som är värdiga den. Vi ombes inte att ta med oss gåvor som guld, rökelse och myrra för att kvalificera oss för denna vackra andliga gåva. Vi ombes att ge oss själva.8 Profeten Amaleki i Mormons bok vädjade till folket och sa: ”Och nu … vill jag att ni ska komma till Kristus, som är Israels Helige, och ta del av hans frälsning och hans återlösnings kraft. Ja, kom till honom, och frambär hela er själ som ett offer åt honom. … Då ska ni, så sant Herren lever, bli frälsta.”9
När jag blev äldre såg jag mina föräldrar tjäna andra. Jag såg dem hålla förbund som de hade ingått med Gud. Jag såg dem flitigt utföra hem- och besöksundervisning och sträva efter att hjälpa dem de tjänade. Jag såg dem delta i templets förrättningar och ta emot ämbeten i kyrkan. Och varje år, på julafton, vittnade far med Simeon om Frälsaren Jesus Kristus. Under årens lopp gav min far sin inbjudan att ”också få veta det” även till ingifta och barnbarn.
Årtionden efter min barndomsupplevelse med Mormons bok kallades jag till generalauktoritetssjuttio och fick i uppdrag att hålla tal på generalkonferensen. Mina systrar såg till att min 92-årige far kunde se konferensen – och särskilt mitt tal. Efter generalkonferensen åkte jag hem till honom. Jag frågade: ”Pappa, såg du konferensen?” Han svarade: ”Ja.” Jag frågade: ”Hörde du mig tala?” Han svarade: ”Ja.” Med viss irritation utbrast jag: ”Men pappa, vad tyckte du?” Han svarade: ”Ja, det var okej. Jag blev nästan stolt.”
Efter en lång stund sa han: ”Dale, jag har något jag behöver berätta för dig.” Jag insåg då att medan jag fiskade efter en komplimang funderade min far på något som var långt viktigare än att berömma mig. Han fortsatte: ”I går kväll hade jag en dröm. Jag drömde att jag dog och fick se Frälsaren. Han tog mig i sin famn och sa till mig att mina synder var förlåtna. Och det kändes så bra.” Det var allt han sa högt. Men hans ansiktsuttryck talade sitt tydliga språk – han kände Jesus Kristus. Han visste att barnet i Betlehem, som hade vuxit ”i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor”10, var hans frälsning, att Guds Son hade vuxit upp och sonat hans synder. Och min far visste det långt före sin dröm. Drömmen var helt enkelt en öm barmhärtighet – en gåva – från en kärleksfull himmelsk Fader till en gammal man som dog två månader senare. Av alla julklappar jag någonsin fått värdesätter jag mest vittnesbördets och trons gåva som min far och mor visade exempel på.
Be din himmelske Fader den här julen om den andliga gåvan att veta att världens Frälsare verkligen lever. Julens högtid är en vacker och naturlig tid att studera hans liv och sträva efter att efterlikna hans sinnelag och egenskaper. När du gör det kan du få veta att Jesus är Kristus, Guds Son, och att han sonade för dina synder. Denna kunskap är bättre och varaktigare än någon annan gåva som jultomten skulle kunna ge dig, för den kan förändra dig. Du får då veta att Frälsaren älskar att återställa det som du inte kan återställa, läka sår som du inte kan läka, laga det som är hopplöst trasigt, kompensera för orättvisor du kan ha upplevt, och för alltid bota till och med krossade hjärtan.
Precis som min jordiske far vet jag att jag inte kan hålla det lilla Jesusbarnet i famnen, men jag vet, precis som Simeon visste, att det barnet var Guds Son, min Frälsare och din Frälsare, min Återlösare och din Återlösare. Han är verklig, och han lever. Och du kan också få veta det. I Jesu Kristi namn, amen.