Hjälpa eleverna ta ansvar för sina egna vittnesbörd
Konferens för lärare i KUV, juni 2024
Välkomna till den här historiska sammankomsten för religionslärare i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. I flera år har vi samlat alla KUV:s religionslärare en gång om året till en fokuserad andaktsstund som tidigare kallades En kväll med en generalauktoritet. I kväll fortsätter vi den traditionen och samlas för att lyssna till äldste Dale G. Renlund under vår avslutande sammankomst. Vi har också historiskt sett varit värdar för KUV-konferensen på plats vid Brigham Young University, men för det här årets evenemang samlas hela kyrkans utbildningsverksamhet för första gången för att lära av varandra, dela insikter och samtala om insatser för att undervisa mer effektivt, och vi sammanlänkar religionslärare från kyrkans seminarier och religionsinstitut, BYU, BYU-Idaho, BYU-Hawaii, BYU-Pathway och Ensign College. Totalt undervisar dessa religionslärare ungefär en halv miljon unga vuxna i hela kyrkan, utöver alla elever som är inskrivna i seminariet.
För att förstå varför vi gör en sådan ansträngning måste vi se till syftet med religionsutbildningen i KUV. Jag har ofta talat om de utmärkande roller som varje KUV-skola har i verksamheten. Jag har till exempel kallat BYU ”ambassadören” på grund av dess ansvar att representera verksamheten och kyrkan som sammankallande organisation, värd och lärosäte. Tänk sedan på BYU-Idaho, som jag kallar ”utbildaren” på grund av dess unika fokus på undervisning; BYU-Hawaii som vår ”slutsten” i Asien/Oceanien, med dess hängivna och bestämda betoning på kyrkans målområde, och Ensign College är ”tillhandahållaren av en tillämpad läroplan”, med fokus på yrkesfärdigheter på nybörjarnivå. Och BYU-Pathway är ”tillhandahållaren av åtkomst” som når fler studenter än något av våra campus genom högkvalitativa onlineutbildningar som man har råd med. Självklart når seminariet och institutet ut till elever som inte går på kyrkans universitet och är det andliga ankaret för unga vuxna, oavsett var de får sin utbildning.
Trots dessa olika roller förenas var och en av dessa institutioner på minst två sätt. Det första är själva uppdraget kyrkans utbildningsverksamhet har att utveckla lärjungar till Jesus Kristus som kan vara ledare i sina hem, i kyrkan och i samhället. Oavsett vilka just era olika institutionella roller är, har varje KUV-institution ett gemensamt uppdrag vad gäller lärjungeskapets ledarskap. För den här gruppen har vi också mer specifikt ett annat gemensamt ansvar inom KUV som religionslärare. I juni 2019 godkände kyrkans utbildningsråd ett styrande dokument som ofta omnämns som ”Strengthening Religious Education” och som beskriver den religiösa utbildningens roll inom kyrkans utbildningsverksamhet. Dessa instruktioner ges med tydlighet och vägledning direkt från kyrkans utbildningsråd. I dokumentets inledande stycke står det: ”Religionsundervisningen har en unik och omhuldad plats i var och en av institutionernas uppdrag. Den utgör själva kärnan i syftet med varje institution.” Riktlinjerna i dokumentet klargör vidare att det centrala målet för religionsutbildningen är följande: ”Syftet med religionsutbildningen är att undervisa om Jesu Kristi återställda evangelium utifrån skrifterna och nutida profeter på ett sätt som hjälper varje elev att utveckla tro på och ett vittnesbörd om vår himmelske Fader, Jesus Kristus, det återställda evangeliet och levande profeter och att bli livslånga lärjungar – utbildningen ska stärka våra elevers förmåga att hitta svar, undanröja tvivel och agera med tro.” Huvudsyftet med religionsutbildningen inom Kyrkans utbildningsverksamhet är centralt för det vi gör här i dag. Om vi inte gör detta med ett medvetet fokus blir det svårt att rättfärdiga de betydande investeringar som kyrkan gör i var och en av dessa institutioner.
Så en del av anledningen till att vi samlats i dag är att vi har ett gemensamt uppdrag i KUV och ett gemensamt uppdrag som religionslärare att utveckla vittnesbörd och att hjälpa eleverna bli lärjungar och finna svar på sina frågor och sin tro. Jag vill också tacka Chad Webb för hans ledarskap. Broder Webb leder kyrkans seminarier och institut. Men de senaste två åren har han också varit ordförande i kommittén för religionsundervisning med representanter från hela kyrkans utbildningsverksamhet. Det är till stor del på grund av den kommittén vi samlats i dag som KUV-lärare. Jag vill också nämna stödet från var och en av våra rektorer i KUV: rektor Reese, rektor Meredith, rektor Kauwe, rektor Kusche, rektor Ashton och broder Webb. Dessa ledare har uppdraget att vara ”ledande moraliska och andliga ämbetsmän” i sina institutioner. Detta uppdrag initierades vid rektor Kauwes installation och har upprepats vid varje KUV-installation sedan dess. Jag ska visa några bilder från dessa installationer. Ni kan se rektor Kauwes installation. Uppdraget gavs av president Holland, och det upprepades för rektor Ashton, sedan igen för rektor Reese och nu senast för rektor Meredith. Det är därför ingen slump att dessa rektorer är med oss här i dag. De är utomordentliga ledare och jag vill uttrycka min uppskattning för deras ledarskap och engagemang i att hjälpa oss starta denna öppningsceremoni för religionslärarnas konferens.
Jag vill nu ge lite bakgrund till mitt budskap i dag. I mitt installationstal till våra religionslärare – i mitt årliga tal till våra religionslärare under de senaste två åren – har jag bett er fokusera på det vi kallar profetiska betoningar för unga vuxna. Vi har också försökt betona att de ämnen som nämns här säkert kommer att ändras. Det är inget magiskt med dessa fem teman, utan de bör uppdateras allteftersom vi får fortlöpande vägledning från profeter och apostlar, särskilt det som ges till våra unga vuxna. Förhoppningen är inte att ni ska lära er just de här budskapen utantill, utan att vi ska lära oss hur man lyssnar på levande profeter och hjälpa våra elever lära sig att tillämpa deras budskap.
I den andan vill jag fokusera på en av de senaste profetiska betoningarna som jag har tänkt på. President Russell M. Nelson har uppmanat unga vuxna att ta ansvar för sina vittnesbörd. Tänk på att om ni vill följa profeten måste ni vara uppmärksamma på två saker. Lägg för det första särskilt märke till när han upprepar ett budskap, och var för det andra särskilt uppmärksamma på när han vädjar till oss. Ni ser båda mönstren i president Nelsons budskap om att ta ansvar för sitt vittnesbörd, som först introducerades under en andakt för unga vuxna i maj 2022 när han sa: ”Jag vädjar till dig att ta ansvar för ditt vittnesbörd. Kämpa för det. Ta hand om det. Vårda det. Ge det näring så att det växer. Ge det sanning. Förorena det inte med icke troende mäns och kvinnors falska filosofier för att sedan undra varför ditt vittnesbörd försvagas … När du ger ditt vittnesbörd högsta prioritet bör du vara uppmärksam på att underverk kommer att ske i ditt liv.”
Senare det året gav president Nelson en nästan identisk uppmaning, då till hela kyrkan under generalkonferensen i oktober 2022: ”Med det syftet i åtanke ger jag hela kyrkans medlemskap samma uppmaning som jag gav våra unga vuxna i maj i år. Jag uppmanade dem då – och jag vädjar till er nu – att ta ansvar för ert eget vittnesbörd om Jesus Kristus och hans evangelium. Kämpa för det. Ge det näring så att det växer. Ge det sanning. Förorena det inte med icke troende mäns och kvinnors falska filosofier. När ni ger ert vittnesbörd högsta prioritet bör ni vara uppmärksamma på att underverk kommer att ske i ert liv.”
Med president Nelsons upprepade vädjan om att ta ansvar för ens eget vittnesbörd vill jag berätta lite om min egen väg mot ett vittnesbörd. Det här är något personligt, och även om det är nerskrivet är det min förhoppning att ni ska känna att vi sitter tillsammans i en mindre formell miljö. Vi har alla vår egen personliga resa mot tro. Även våra elever. I dag ska jag berätta om en del av min egen. Min resa mot ett vittnesbörd började på ett ovanligt sätt. Jag växte upp i ett samhälle med få medlemmar i Scottsdale i Arizona. Under en friidrottstävling på high school höll jag på att förbereda mig för ett lopp när jag tittade ut över banan och såg broder Butler, min ledare i Unga män. Det var märkligt att han var där. Vi hade inte mycket gemensamt. Han gick inte ofta på friidrottstävlingar. I det ögonblicken sa Anden till mig: ”Clark, den här kyrkan är sann för det finns inte en chans att han skulle vara här annars. Det måste finnas något djupare i hans tro som motiverar honom att stötta dig.” Det var allt. Det här hände inte medan jag studerade skrifterna eller mitt under ett vittnesbördsmöte. Det kom helt enkelt från frukten av någons hängivna tjänande. Jag minns känslan i dag lika tydligt som dagen det hände.
Ett eller två år senare kallades jag till Japanmissionen Kobe. Jag minns första dagen på MTC. Det var så spännande att träffa kamrater, presenteras för lärare, och känna hur kraft samlades in från hela världen. Men nästa morgon när väckarklockan ringde klockan sex kunde jag knappt vakna, och fick plötsligt en känsla av panik. Jag tänkte: Hur i hela världen ska jag klara av det här? Jag vet inte om jag kan vakna så här tidigt varje dag i två år, än mindre lära mig ett så svårt språk som japanska. Plötsligt kändes det inte som om detta att min ledare i Unga män hade kommit till min friidrottstävling skulle räcka för att ge mig kraft i två år. Jag behövde få en djupare visshet, och det vittnesbördet behövde vara grundat i själva evangeliet. Jag började på allvar läsa Mormons bok varje morgon. Väckarklockan ringde klockan sex och jag satte mig vid skrivbordet i MTC med lysrörsbelysning och en stol, och läste och studerade Mormons bok. När jag kom till slutet läste jag löftet om Mormons bok i Moroni 10:3–5. Jag kände till det skriftstället från min tid som seminarieelev. Jag knäböjde i bön för att be om en bekräftelse på min tro. Men när jag frågade Herren kom det först ingenting. Jag var så besviken. Jag satte mig på stolen igen och insåg att jag bara hade två sidor kvar av Mormons bok. Jag ville åtminstone läsa klart. Med tre verser kvar i Moroni 10, Moroni 10:32, läste jag det här: ”Ja, kom till Kristus och bli fullkomnade i honom och avstå från all ogudaktighet. Och om ni avstår från all ogudaktighet och älskar Gud av all er förmåga, allt ert sinne och all er styrka, då, då i hans nåd, då är hans –” jag kan inte läsa det här. Jag gråter. Förlåt. ”Då är hans nåd tillräcklig för er så att ni genom hans nåd kan bli fullkomliga i Kristus.” När jag läste den versen kom ett ljus och en klarhet över mig. Jag kunde inte förneka det. Det var upplyftande och varmt, och uppfyllde mig helt och hållet. I det ögonblicket visste jag att Mormons bok var sann och att dess syfte är att vittna om att Jesus är Kristus.
Jag reste till Japan med detta mäktiga vittnesbörd. Jag fortsatte få lågmälda bekräftelser på mitt vittnesbörd, men ingen så mäktig som den där morgonen på MTC. En regnig kväll när vi var på väg att lägga oss hörde vi någon knacka på dörren. Vi tittade på varandra. Vår lägenhet låg bakom missionshemmet. Lite förvånad över att någon kom till vår lägenhet så sent på kvällen gick jag och öppnade och såg min missionspresident stå där på tröskeln under ett paraply i regnet. Han sa: ”Gilbert Chōrō, äldste Gilbert, klä på dig. Vi ska besöka äldste Matsuo.” Äldste Matsuos pappa var döende i cancer. Jag antog direkt vad som hade hänt. Men när jag satte mig i missionsbilen vände sig president Matsumori mot mig och sa att missionärens mamma hade dött i en bilolycka den dagen. Sedan sa han: ”Be att vi ska kunna visa empati och förstå vad som kan trösta den här missionären.” Jag kände mig så överväldigad och otillräcklig. Jag minns än hur vindrutetorkarna åkte fram och tillbaka medan vi körde under tystnad. Plötsligt påminde Anden mig om Alma 7:12: ”Och han ska ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter.” Jag visste att Jesu Kristi försoning gjorde det möjligt för oss att övervinna synden. Jag visste att Kristus skulle hjälpa oss att uppstå och leva igen. Men den kvällen på motorvägen i Osaka lärde jag mig att Jesus Kristus också kan trösta oss i våra svårigheter, i våra lidanden, när livet inte är rättvist. Jag visste inte vad den unge missionären stod inför, men tack vare försoningens under fanns det någon som gjorde det. Den kvällen, ett år in i min mission, vittnade Anden åter kraftfullt för mig om att Mormons bok är sann och att dess syfte är att vittna om att Jesus är Kristus.
Jag åkte hem från min mission och gifte mig med Christine i Salt Lake-templet. Vi flyttade till Kalifornien och så småningom till Boston. Jag fortsatte få lågmälda bekräftelser på mitt vittnesbörd, men ingen så mäktig som den där morgonen på MTC eller den där kvällen på motorvägen i Osaka. Så en söndag fick jag en mäktig men oväntad bekräftelse från Anden. Jag läste ett avsnitt i skrifterna som de flesta inte vänder sig till för att stärka sitt vittnesbörd. Det var i Alma 30, under en lektion i kyrkan, i vad jag kallar Korihors lära, där Korihor förnekar Kristus, försöker frikänna människan från ansvar för sina val och förkunnar att vi endast kan frälsas genom vår egen intelligens. Han stöder sig mot vad vi i dag skulle kalla moralisk relativism. Korihor förringar också aggressivt andras tro som deras fäders dåraktiga traditioner. Medan söndagsskolläraren gick igenom lektionen började jag tänka att om Joseph Smith hade skapat Mormons bok på egen hand så var Korihor en udda figur att ta med. Joseph levde i en tid av religiös iver då folk trodde på Jesus Kristus. Han hade troligen aldrig träffat någon som förespråkade en sådan aggressiv antikristlära som Korihors, eller, vill jag tillägga, Nehors och Sherems, som alla finns i Mormons bok. Men vi vet att Mormons bok skrevs för vår tid. Jag känner igen de här argumenten från just de människor jag så ofta träffade i den akademiska världen i Cambridge. När jag funderade över den här motsägelsen mitt under en söndagsskolelektion, med ett redan starkt vittnesbörd om Mormons bok, sa Anden till mig: ”Clark, Mormons bok är sann och dess syfte är att vittna om att Jesus är Kristus.”
De här upplevelserna har fortsatt under hela mitt liv. Vid ett tillfälle bad jag i templet för mina innerstadsungdomar i Boston. När jag läste Mosiah 3:17 sa Anden till mig att det enda sättet varpå jag kunde hjälpa de här unga männen ur deras situation var genom Jesus Kristus. Vid ett tillfälle studerade jag Alma 36 och lärde mig om kiasmen som löper genom hela kapitlet, med Alma den yngres återlösning som mitt- och höjdpunkt. Märkligt nog verkade det som att varje gång jag fick en bekräftelse på Mormons bok fick jag också en bekräftelse om Jesus Kristus. Detta hände igen på kvinnornas möte på generalkonferensen i oktober 2018. President Nelson uppmanade då systrarna i kyrkan att läsa Mormons bok innan året var slut, med en extra uppmaning att markera alla citat av Frälsaren, alla vershänvisningar till Frälsaren i Mormons bok. Eftersom jag ville stötta min hustru och mina sex döttrar följde jag också den uppmaningen. Jag hade precis fått ett exemplar av Mormons bok. Det var ett helt nytt exemplar av Mormons bok. Jag markerade alla hänvisningar till Frälsaren i det. Sida efter sida med röd penna fanns hänvisningar till Jesus Kristus. Vid 48 års ålder, med ett djupt vittnesbörd om Mormons bok och om Frälsaren, fick jag den hösten återigen ett vittnesbörd från Anden, varje morgon när jag läste bokens sidor: ”Clark, den här boken är sann och dess syfte är att vittna om att Jesus är Kristus.”
För att återgå till president Nelsons budskap och det jag citerade tidigare: ”Jag vädjar till dig att ta ansvar för ditt vittnesbörd. Kämpa för det. Ta hand om det. Vårda det. Ge det näring så att det växer. Ge det sanning. Förorena det inte med icke troende mäns och kvinnors falska filosofier för att sedan undra varför ditt vittnesbörd försvagas … När du ger ditt vittnesbörd högsta prioritet bör du vara uppmärksam på att underverk kommer att ske i ditt liv.” Jag vittnar om dessa underverk. Jag har välsignats på så många sätt för att jag under hela mitt liv har prioriterat mitt vittnesbörd.
Bröder och systrar, som religionslärare måste vi hjälpa våra elever att ta ansvar för sina vittnesbörd. Jag vill fokusera på fem sätt varpå vi kan lära våra elever att ta ansvar för sina vittnesbörd. För det första: lär dem att använda sin handlingsfrihet. För det andra: lär dem att vara ett ljus för andra, särskilt för dem som har det svårt. För det tredje: ställ frågor i tro. För det fjärde: sök i källor fyllda av sanning. För det femte: förlita dig på Anden.
För det första måste vi lära eleverna att de bygger sitt vittnesbörd genom att välja att använda handlingsfriheten. C. S. Lewis sa ofta att ”den längsta vägen runt är den kortaste vägen hem”. Det krävs arbete för att fördjupa tro och lärjungeskap. Det är en avsiktlig handling. Alma lär att det kräver vår fulla uppmärksamhet att bygga ett vittnesbörd: ”Men se, om ni vaknar upp och väcker era själsförmågor så att ni kan pröva mina ord och utöva en smula tro, ja, även om ni inte kan göra mera än önska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av mina ord.”
Den andra principen vi kan undervisa om för att hjälpa eleverna ta ansvar för sina vittnesbörd är att vara ett ljus för andra, särskilt för dem som har det svårt. Den här generationen bryr sig mycket om sina jämnåriga och dem som möter utmaningar. President Nelson lär oss att inte döma andra som har det svårt.
”Om vänner och familj skulle lämna kyrkan, fortsätt att älska dem. Det är inte upp till dig att fördöma någon annans val och du förtjänar heller inte att kritiseras för att du förblir trofast.
Lyssna nu på mig när jag säger: Bli inte förledd av dem vars tvivel får näring av saker du inte kan se i deras liv.”
Skepticism och tvivel kan vara smittsamt, men det kan tro och hopp också. President Nelson fortsatte:
”Mest av allt, låt dina skeptiska vänner se hur mycket du älskar Herren och hans evangelium. Överraska deras tvivlande hjärtan med ditt troende hjärta!
När du tar ansvar för ditt vittnesbörd och får det att växa kommer du att bli ett mäktigare redskap i Herrens händer.”
Det är på denna sista punkt, att lära våra elever bli ett redskap och en resurs för Herren, som jag tror att vi har en så fin möjlighet att hjälpa unga vuxna med deras vittnesbörd. Lär dem att vara ett ljus. Lär dem att vara en vän. Lär dem att vara en tillgång för andra. Och vad gäller dem som inte har hittat sin tro än, lär dem skrida till verket genom att tjäna andra. Många vittnesbörd kommer av handlingen att tjäna andra. Vittnesbördet jag fick i Bostons tempel i Massachusetts, om att Kristus var svaret för mina ungdomar, kom för att jag hade gjort allt jag kunde för att hjälpa dem. Lär eleverna att vara ett ljus, så växer deras vittnesbörd.
Vi lär förstås att det är okej att ha frågor. Äldste Renlund ska i kväll tala lite mer om det här. President Nelson har sagt: ”Om du har frågor – och det hoppas jag att du har – sök svar med en innerlig önskan att tro.” Men som president Jeffrey R. Holland har sagt: ”Ibland beter vi oss som om ett uppriktigt uttryck för tvivel är en högre manifestation av moraliskt mod än vad ett uppriktigt uttryck för tro är. Det är det inte!” När fadern till det sjuka barnet vädjade till Frälsaren: ”Jag tror. Hjälp min otro!” utgick han från den tro han hade. Han insåg som tonåring – eller jag insåg som tonåring – när jag tog upp ett trosdilemma med min far, att jag trodde jag var så smart och hade kommit på något som han aldrig hade tänkt på. Som 15-åring var jag smartare än min pappa, som alltid vann varenda diskussion. Och nu hade jag en svår fråga till honom. I stället för att svara på min fråga sa han bara: ”Clark, förut ställde jag mig också den frågan. Och i mitt liv har jag haft två högar med frågor: en hög med sådant jag vet och en hög med sådant som verkar svårt att förstå. Med tiden märkte jag att högen med sådant jag vet bara fortsätter att växa, och högen med sådant jag inte vet fortsätter att minska.”
Om du går framåt i tro lovar jag dig att det kommer att hända. Det betyder inte att vi inte ska ta itu med frågor och funderingar som andra har, men vi hjälper dem att gå framåt i tro. Det här är vad jag tror att äldste Larry Corbridge sa i sin andakt på BYU när han sa till studenterna här på campus att de ska fokusera på primära frågor och låta sekundära frågor lösas med tiden. President Nelson påminner oss ofta om att byggandet av ett vittnesbörd också bör innefatta att vända sig till källor fyllda av sanningar. ”Ge [ditt vittnesbörd] sanning. Förorena det inte med icke troende mäns och kvinnors falska filosofier för att sedan undra varför ditt vittnesbörd försvagas.” En del unga vuxna känner att deras enda sätt att få en slitstark tro är att vända sig till kyrkans kritiker och fiender. På något sätt skulle det göra ett vittnesbörd mer starkt. Under sådana omständigheter bör vi hjälpa eleverna att titta efter redbara avsikter. Korihor, Nehor och Sherem försökte inte bygga upp sina efterföljare utan försökte helt enkelt bekräfta sina egna felaktiga val och förespråka sina egna själviska motiv. Lär era elever att ”en del källor kan till och med vara avsedda att skapa misstro, rädsla och tvivel”. Hjälp dem att se till levande profeter, skrifterna och kyrkans tillförlitliga ledare.
En av de viktigaste sanningsfyllda källorna vi kan vända oss till är den Helige Anden. Lär eleverna att förstå hur det känns för dem när den Helige Anden är närvarande och att uppfatta hur den drar sig undan när sanning förvrängs. Jag hade en danande upplevelse med det här ämnet under en frågestund på BYU-Hawaii med president Henry B. Eyring och rektor Keoni Kauwe. En elev frågade oss var i sina liv de kunde behöva den Helige Anden. President Eyring citerade president Nelson: ”I kommande dagar blir det inte möjligt att överleva andligt utan den Helige Andens ledande, tröstande och ständiga inflytande”, och bad mig sedan svara på elevens fråga. Det här var en fråga som jag hade besvarat hundratals gånger som rektor för BYU–Idaho. Jag svarade att eleverna behöver Anden när de fattar beslut om vad de ska studera, vem de ska dejta, var de ska bo, vilket jobb de ska ha och många andra beslut som unga vuxna ställs inför. President Eyring bad sedan eleven att på nytt läsa citatet av president Nelson. Den här gången skulle han stanna upp vid ordet överleva. President Eyring förtydligade att profeten hade använt ordet överleva medvetet. Han förklarade att eleverna lever i en tid när motståndaren är så skicklig på att förvränga sanningar att om de inte hade den Helige Anden skulle de vilseledas i fråga om den mest grundläggande av evangeliets sanningar. I sitt tal ”Tänk celestialt!” sa president Nelson: ”Det finns ingen ände på motståndarens bedrägligheter. Se till att vara förberedd. Förlita dig aldrig på dem som inte tror. Sök vägledning av röster som du kan lita på – av profeter, siare och uppenbarare och av viskningar från den Helige Anden.”
Bröder och systrar, låt oss lära våra elever att ta ansvar för sina vittnesbörd. Lär dem att arbeta för det, äga det, ta hand om det, ge det näring så att det växer. Låt oss i denna avsikt lära dem att utöva sin handlingsfrihet, att vara ett ljus för andra, att ställa frågor i tro, att vända sig till sanningsfyllda källor och lära sig lita på den Helige Anden. Riktlinjerna i ”Strengthening Religious Education” ålägger oss att göra detta med övertygelse. Era ansträngningar fungerar. Tro inte på de externa narrativen. Rekordmånga unga vuxna kommer till institutet. Rekordmånga unga vuxna går i kyrkans skolor. En våg av tro väller fram i hela kyrkan även i dessa svåra tider. Våra elever lär sig att ta ansvar för sina vittnesbörd och de kommer närmare Jesus Kristus. Jag har ett vittnesbörd om vår Frälsare. Jag vet att Mormons bok är sann. Och jag vittnar om att dess syfte är att vittna om att Jesus är Kristus. Låt oss uppmana våra elever att hitta just dessa sanningar. I Jesu Kristi namn, amen.