Väsentlig evangelienäring
Konferens för lärare i KUV, juni 2024
Mina kära syskon, jag är tacksam för detta tillfälle att tala till religionslärare i den här världsomfattande utsändningen. Tack för att ni tar er tid, och tack för allt det ni gör för att Herrens verk ska gå framåt. Jag vill att ni ska veta att er framgång ”främst mäts i hur fast beslutna ni är att hjälpa Guds barn att bli trofasta Jesu Kristi lärjungar”. Er framgång avgörs inte av hur många av era elever som blir trofasta lärjungar till Frälsaren; den beror inte på hur de väljer att ta emot er undervisning, era uppmaningar eller uppriktigt vänliga gester. Ert ansvar är att undervisa tydligt och kraftfullt så att de kan fatta ett välgrundat beslut som blir till välsignelse för dem. Varje person har handlingsfrihet. Därför säger jag till er det som profeten Joseph Smith sa till kyrkans första missionärer i den här utdelningen: ”Om ni gör er plikt kommer det att gå er lika väl som om alla människor skulle ta emot evangeliet.”
År 1916 sa äldste David O. McKay på generalkonferensen: ”Inget större ansvar kan åvila någon människa än att vara lärare för Guds barn.” Detsamma gäller i dag. En lärare som har tro och undervisar om tro är livsviktig i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, särskilt för det uppväxande släktet.
Om en stund ska jag läsa ett citat av president Jeffrey R. Holland, och ni kommer att se sambandet. Men jag har bett några frivilliga om hjälp. Paret Reese och paret Ashton ska komma fram, och var och en av dem får en Twinkie. Som ni vet är en Twinkie en vaniljkaka med gräddfyllning. Jag vill att de öppnar sin Twinkie och börjar äta. De får varsin servett. Och jag ska försöka göra kopplingen här.
President Jeffrey R. Holland betonade vikten av att fokusera på att undervisa om de väsentliga delarna av evangeliet 1998. I sitt tal sa han att vi måste ”ge ny livskraft åt och på nytt sätta i högsätet förstklassig undervisning i kyrkan, hemma, från talarstolen, och i klassrummet …
När kriser uppstår i vårt liv duger helt enkelt inte människofilosofier blandade med ett fåtal skriftställen och poem. Ger vi verkligen våra elever näring på ett sätt som stödjer dem när livets påfrestningar kommer? Eller ger vi dem ett slags teologiskt godis – andligt tomma kalorier?”
Nu när du delvis har ätit upp den, president Reese, hur många gram kostfiber tror du att det fanns i din Twinkie? Inga alls faktiskt.
Syster Reese, hur många milligram kalcium tror du det är i din Twinkie? Inga alls faktiskt.
Och syster Ashton, hur många mikrogram A-vitamin tror du finns i den? Inget alls faktiskt.
Och broder Ashton, hur många milligram C-vitamin finns det? Ja, det finns ett mönster. Det fanns inget C-vitamin alls i den.
När jag var liten älskade jag Twinkies. Om mina föräldrar hade tillåtit det skulle jag inte ha ätit något annat än Twinkies till frukost, lunch och middag. Om mina föräldrar hade låtit mig äta enbart Twinkies, vet ni vad ni då skulle se framför er? Just det – en förstoppad, osteoporosdrabbad blind man med skörbjugg. Det är ingen vacker syn.
Tack till er frivilliga. Jag kom egentligen inte hit för att prata om effekterna av näringsbrist på vår fysiska hälsa. Twinkies smakar kanske gott, men det finns ingen näring i dem. Jag kom snarare hit för att prata om den andliga näring ni erbjuder era elever.
När vi står inför ivriga elever behöver vi nära dem med Guds goda ord och inte med andliga Twinkies som saknar andlig näring. De som föds upp på andliga Twinkies kommer troligtvis inte att bli lärjungar till Jesus Kristus livet ut – individer som har vuxit upp i Herren och tagit emot ”den Helige Andens fullhet”. Eftersom de föds upp på andliga Twinkies är de i stället mer benägna att bli andligt hårdnackade, trolösa och förvillade.
För att motverka andlig näringsbrist behöver våra elever åtminstone fyra näringsberikade metaforiska baslivsmedel. Det första är ett vittnesbörd om vår himmelske Fader och hans plan, Jesus Kristus och hans försoning, samt återställelsen av Jesu Kristi evangeliums fullhet i denna sista tid. För att förse dem med det här måste vi undervisa om återställda sanningar och vittna om dessa sanningar.
Låt mig ge ett exempel på det. För några år sedan ägnade en kinesisk läkare vid namn Grace 18 månader åt att besöka sjukvårdsinrättningar i Salt Lake City. Hon kom för att lära sig mer om hjärttransplantationer. Min familj blev vän med henne och tog med henne på många aktiviteter. En juldag som var en söndag bjöd vi med henne till kyrkan och sakramentsmötet. Vi hoppades att talen skulle handla om Jesus Kristus och ha tonvikt på varför vi firar jul. Jag verkade som stavspresident och satt på förhöjningen under mötet. Min hustru och dotter satt med Grace i församlingen.
Efter sakramentet återgav den första talaren en känd men påhittad berättelse om en fjärde vis man. Den framställdes vackert och väckte känslor. Näste talare baserade sitt tal på en berättelse om tre antropomorfiska träd. Ett av dem ville bli ett vackert skrin men blev i stället en foderlåda för djur, en krubba i vilken ett spädbarn i Betlehem lades. Det andra ville bli ett beundrat segelfartyg. I stället blev det en obetydlig båt som användes av vanliga fiskare på Gennesarets sjö. Under en häftig och farlig storm befallde en man som de andra kallade ”mästare” stormen att tiga, och stormen bedarrade. Det tredje trädet ville formas till något som kunde beundras på avstånd. Det blev i stället träbalkar på vilka en man korsfästes på en kulle som hette Golgata. Alltså, ännu en påhittad men sentimental julberättelse.
Jag var besviken på mötets innehåll och kände att jag inte kunde låta det sluta så för Grace. Fastän det inte fanns mer tid lutade jag mig mot biskopen och frågade: ”Ska du rädda det här mötet eller vill du att jag gör det?” Han sa att han skulle ombesörja det. Han gick fram till talarstolen och tog fem minuter till att förklara vem barnet i Betlehem var och vad han skulle utföra. Biskopen bar ett kraftfullt vittnesbörd om Jesus Kristus som hela mänsklighetens Frälsare. Han annonserade den avslutande psalmen och bönen och satte sig ner.
Under avslutningspsalmen lutade Grace sig mot min fru och sa: ”Ruth, när den där biskopen talade var det något med mötet som förändrades!” Det gjorde det verkligen. Talarna hade menat väl men hade serverat teologiska Twinkies, andligt tomma kalorier, andefattiga uttryck för tro och vittnesbörd som saknade kraften i Guds ord och därför också Andens kraft.
Biskopens uppriktiga vittnesbörd var grundat på de sanningar som skrifterna och Herrens profeter undervisar om – det var det som inbjöd Anden i mötet. Jag konstaterade att det är svårt för Anden att vittna om sanningen i en påhittad berättelse. Vad annat vi än har gjort måste vi alltid ta tillbaka undervisningen till Jesus Kristus och hans försoning, vår himmelske Fader och hans plan och återställelsen av hans evangelium. Visst kan man använda berättelser, även fiktiva, för att fånga elevernas uppmärksamhet. Jag använde ju Twinkies för att få er uppmärksamhet. Men när vi väl har våra elevers uppmärksamhet behöver vi ge den näring som förändrar liv. Jag borde kanske ha följt upp efteråt och serverat morötter, broccoli och hummus, men det gjorde jag inte.
Aposteln Paulus förkunnade att ”var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst”. Paulus ställde sedan en rad frågor som hjälper oss att förstå vikten av att en lärare undervisar om denna viktiga baslära. Han frågade: ”Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända?” Paulus drog denna slutsats: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.” För att era elever ska utveckla tro på Jesus Kristus och hans centrala roll i Faderns plan är det av yttersta vikt att de undervisas om vår himmelske Fader och Jesus Kristus. Temat för den här konferensen säger allt: ”Sök denne Jesus om vilken profeterna och apostlarna har skrivit.”
Den skotske religiöse reformatorn och predikanten Thomas Chalmers skrev om hur han lärde sig den principen. Chalmers levde från år 1780 till 1847. Mot slutet av livet insåg Chalmers att han hade utfört ett oplanerat experiment under sina predikningar. I många år hade han varnat för alla former av omoral och karaktärsbrister. Han hade fokuserat på sin församlings yttre beteenden genom att undervisa om de tio budorden. Resultatet var nedslående. Han insåg att alla hans ord ”hade vägt lätt som fjädrar på församlingsmedlemmarnas moraliska vanor”. Även om han hade övertygat någon att inte stjäla var den personens själ oförändrad – personen såg likadan ut inombords även om han eller hon avstod från dåliga beteenden. Med andra ord kan man förändra ett beteende utan att förändra elevens hjärta.
Sedan började Chalmers predika förlikning med Gud och syndernas förlåtelse genom Kristi blod. Det var först när han undervisade på det sättet som åhörarna förändrade sina liv. Det viktiga han lärde sig är att ”det enda effektiva sättet att predika moral på är att predika Kristus”. Han insåg sitt tidigare misstag – han hade arbetat på att förändra beteenden, inte hjärtan. Nu arbetade han på att förändra hjärtan, och då förändrades beteendet naturligt.
Vetskapen om att Jesus är Kristus, att han är min Frälsare och Återlösare, har förändrat mitt liv och mitt hjärta. Denna kunskap har förändrat mitt beteende så som inget annat hade kunnat göra. Jag vet att jag är förmånstagare till hans oändliga försoningsoffer. Den kunskapen förändrar liv på riktigt.
Det andra näringsberikade andliga baslivsmedlet för elever är en personlig relation med er. Det är för att en personlig relation med er kan underlätta för eleverna att komma närmare Frälsaren. Han kommer alltid att vara den verkliga källan till andlig näring. Men relationen mellan läraren och eleven hjälper eleven att öppna sig för Frälsarens ord. Också många år efter din formella undervisning av eleverna kan er relation fortsätta ha ett positivt inflytande på deras liv. Ni har ett bestående inflytande eftersom ni utifrån djup kärlek och omsorg om elevernas välmående har riktat dem mot Herren och hans lära snarare än mot er själva.
Jag har upplevt detta. En av mina primärlärare, Becky, hade detta slags inflytande på mig. När jag var barn brukade Becky, i stället för att klaga på mina uppenbara felsteg, uppmärksamma det jag gjorde bra, nypa mig i kinden, klappa mig på huvudet och säga: ”Dale, du är en så duktig pojke.” Jag tyckte inte att det var nedlåtande utan såg snarare fram emot dessa tillfällen när de kom. Senare, som ung man och inte längre i Primär, flyttade min familj tillbaka till den församlingen efter flera år i Finland och Sverige. Becky kom fram till mig efter att jag hade delat ut sakramentet, nöp mig i kinden, klappade mig på huvudet och sa: ”Dale, du är en så duktig pojke.” När jag återvände från min mission och talade om mina missionsupplevelser på ett sakramentsmöte, kom Becky fram till mig, nöp mig i kinden, klappade mig på huvudet och sa: ”Dale, du är en så duktig pojke.” Under de årtionden som följde gjorde jag bättre val än jag annars skulle ha gjort – delvis för att Becky hade lett mig mot Frälsaren, och jag ville inte göra henne besviken.
Efter att ha kallats till de tolv kom jag en söndag tillbaka till församlingen jag växte upp i. Becky är i den församlingen ännu. Jag satt vid ena änden av förhöjningen, höll ett kort tal på sakramentsmötet och satte mig ner. Efter avslutningsbönen gick Becky, som då var i 85-årsåldern, till smygattack. Hon rundade körens stolar bakom mig, nöp mig i kinden, klappade mig på huvudet och sa: ”Dale, du är en så duktig pojke.”
Varje elev behöver minst en Becky i sitt liv – lärare som har en livslång relation med dem, någon som har visat dem vägen till Frälsaren, någon som har påverkat deras sätt att tänka och agera, någon som de inte vill svika. När eleverna tar skada av kriser de otvivelaktigt får uppleva, kan ni utgöra en trygg plats för dem att vända sig till för att få kärlek och bekräftelse. Det kan ju finnas de som motstår era försök att lära känna dem, men det behöver inte hindra er från att älska dem. Ni har kanske större inflytande på motsträviga elever än ni tror.
Ett tredje näringsberikat metaforiskt baslivsmedel som alla elever behöver är förmågan att hantera frågor och funderingar de kanske har om kyrkan. För åtta år sedan sa äldste M. Russell Ballard till religionslärare:
”Den tid är borta då en elev ställde en ärlig fråga och en lärare svarade: ’Oroa dig inte för det!’ Den tid är borta då en elev tog upp ett ärligt spörsmål och en lärare bar sitt vittnesbörd för att undvika frågan. Den tid är borta när eleverna var skyddade från de människor som angriper kyrkan …
Innan ni sänder ut era elever i världen ska ni vaccinera dem genom att trofast, eftertänksamt och korrekt tolka evangeliet, skrifterna, vår historia och andra ämnen som ibland missförstås.”
Lärare, ni kan hjälpa eleverna genom att lära dem vad det innebär att förena studier och tro i sitt lärande. Ni kan visa exempel på den här förmågan under lektionerna.
Jesu Kristi evangelium har återställts i vår tid genom uppenbarelse. Vi vet därför hur vi kan återvända till vårt himmelska hem, men vi har kanske ändå frågor och funderingar som vi uppriktigt skulle vilja ha svar på. Eleverna lägger märke till hur ni besvarar svåra frågor; om ni undviker eller ignorerar ärliga frågor väcks fler frågor. Ni behöver vara redo att vägleda andra i deras sökande efter svar och hjälpa dem att bygga tro på Herren och hans gudomliga källor till sanning. Äldste Dieter F. Uchtdorf har sagt: ”Att ställa frågor är inget tecken på svaghet, det föregår tillväxt.” Därför har kyrkan sammanställt en underbar tillförlitlig resurs för personer som söker svar på egna frågor och för andra som försöker hjälpa dem. Vårt mål är att bidra till att stärka tron på Jesus Kristus genom att ge förslag på hur komplexa och ibland svåra ämnen kan hanteras.
Den här resursen finns både på webbplatsen JesuKristiKyrka.org och i appen Evangeliebiblioteket. Om ni inte är bekanta med de här resurserna vill jag visa er var i appen Evangeliebiblioteket ni hittar dem. Öppna appen Evangeliebiblioteket. Från startsidan går ni till biblioteket. Tryck på panelen ”Ämnen och frågor”. Här ser ni en avdelning som heter ”Sök svar på frågor”, en annan avdelning som heter ”Hjälp andra med frågor” och en alfabetisk lista över ett antal ämnen av eventuellt intresse.
Avdelningen ”Sök svar på frågor” innehåller undervisning om principer som kan vägleda våra studier när vi uppriktigt söker svar på våra frågor – exempelvis om tro, lärosatser eller kyrkans historia. Introduktionen till den här delen förklarar att frågor är en viktig del av andlig tillväxt och att sökandet efter svar kan vara en livslång strävan. Principerna i den här delen uppmuntrar oss att fokusera på Jesus Kristus eftersom det är på honom som vi måste bygga vår tros grundval. Vi påminns om att Guds frälsningsplan tillför ett perspektiv till våra frågor. Det hjälper oss att skilja mellan grundläggande sanningar och sådant som inte är lika viktigt. För att få tro till att växa måste vi välja att ha tro. Sedan måste vi agera i tro och hålla fast vid det vi vet. När vi gör det fördjupas vår kunskap om och vår tro på Jesus Kristus.
Ytterligare principer som tas upp i den här delen uppmuntrar oss att ha tålamod med oss själva, andra och med Herrens tidsplan. Vi behöver komma ihåg att uppenbarelse är en process som ofta börjar med frågor, som ofta kommer rad på rad och ibland kan vara en kamp. I sökandet efter svar bör vi söka vägledning från den Helige Anden och förstå det förflutna genom att sätta saker i sitt sammanhang.
Delen ”Hjälp andra med frågor” ger förslag på principer som kan vägleda oss i vår interaktion med andra som har frågor. Under alla omständigheter ska vi tala med respekt, lyssna med empati och visa kristuslik kärlek. Så lyssna och svara med kärlek. Försök att förstå, bekräfta andras upplevelser, och undvik att vara nedlåtande eller dömande. Samtidigt kan vi medge att vi själva är begränsade. Jag ber er komma ihåg att även om vi har evangeliets fullhet har vi inte svaren på alla frågor. En del svar måste vänta på ytterligare uppenbarelse. Vad gäller vissa frågor och frågeställare vet vi helt enkelt inte tillräckligt om Herrens vilja och om fullheten i kyrkans lära för att helt kunna tillfredsställa eleverna. I sådana situationer hjälper det nog inte att försöka övertyga frågeställarna med mer logik eller resonemang.
En fälla som många lärare oavsiktligt fastnar i är att ge orsaker eller förklaringar som Herren inte har gett. När det händer kan resonemanget eller svaret som ges så småningom falla isär och elevens tro kan försvagas. Det är bättre att säga att vi inte vet än att fabricera en anledning eller förklaring. Tro är trots allt ett val, och ibland är det enda svaret att förlita sig på sin tro på Herren Jesus Kristus och tron på evangeliets återställelse och att ha tålamod i sin väntan på svar från Herren när han väljer att uppenbara dem. Vi litar på Herren och försöker vara en trygg och tillförlitlig källa som andra kan söka hjälp hos.
Vi kan uppmuntra eleverna att utveckla ett andligt vittnesbörd om sin himmelske Faders kärlek och att Jesus Kristus har sonat för dem. Kom ihåg att även när eleverna inte tar emot evangeliet i sin helhet kan de fortfarande tro på och vara trofasta mot Jesu Kristi ord. När de har svårt för en aspekt av kyrkan kan de ändå ha ett gediget vittnesbörd om att vår himmelske Fader älskar dem och vill deras bästa och att Jesus Kristus är deras Frälsare.
Ni märker då att många förslag på hur man hjälper andra med deras frågor mest effektivt görs på tu man hand. Jag tror att det är det bästa sättet. Det är kanske inte så klokt för en lärare att låta hela klassen hänge sig åt att besvara en enda persons viktiga fråga. Elevernas frågor ska inte avleda klassen från den planerade studiekursen som är utformad för att bygga upp tron. Kom alltid ihåg att ert mål är att bygga tro i hela klassen, inte låta dig distraheras av några högljudda röster. Som med all undervisning krävs Andens vägledning för hantering av frågor.
Innehållet i den här delen påminner oss också om att ge näring till vår egen tro samtidigt som vi hjälper andra. Syster Tamara W. Runia har sagt att vi inte ska jaga efter närstående som känner sig vilsna. I stället ska vi som Lehi i synen om livets träd stanna där vi är och ropa på dem. Vi går till trädet, stannar där, fortsätter äta av frukten och fortsätter med ett leende att vinka till oss dem vi älskar och visa genom vårt exempel att man blir lycklig av att äta frukten!
Principerna i ”Ämnen och frågor”, speciellt de som tas upp i delarna ”Sök svar på frågor” och ”Hjälp andra med frågor” har hjälpt mig att söka svar på egna frågor på ett sätt som har stärkt min tro på Herren och fördjupat min kunskap om honom och hans verk. Principerna har också hjälpt mig att hjälpa andra navigera sina bekymmer och frågor. Mer innehåll läggs till i framtiden som en hjälp med specifika frågor och ämnen, så gå tillbaka ofta till den här resursen och tänk aldrig ”det där har jag redan läst”. Jag tror säkert att ni också ska tycka att de här delarna och ämnena är till hjälp. Det är min bön att ni och andra genom att använda det här materialet får en fördjupad tro på Frälsaren.
Det fjärde och sista näringsberikade metaforiska andliga baslivsmedlet som jag vill att alla elever ska få är vilken ingrediens som helst som skapar och bibehåller ett mjukt hjärta. Ett mjukt hjärta är ett som är lyhört för Anden. Ett hårt hjärta, motsatsen till ett mjukt hjärta, är andligt dödligt. I skrifterna beskrivs ofta de faror som väntar dem som har ett hårt hjärta. Nephi erfor att ”mörkrets dimmor [som fanns i synen om livets träd] är djävulens frestelser som förblindar ögonen och förhärdar människobarnens hjärtan och leder dem bort på breda vägar så att de förgås och går förlorade”.
Det är svårt för ett styvt eller hårt fysiskt hjärta att fyllas av blod. När hjärtat fylls, när det gör sig redo att dra ihop sig, har ett stelt hjärta svårt att expandera för att släppa in blod. Det kan leda till en typ av hjärtsvikt som är lika allvarlig som hjärtsvikt till följd av en nedsatt pumpförmåga. På samma sätt som ett hårt hjärta har svårt att fyllas av blod har ett andligt hårt hjärta svårt att fyllas av Anden.
I 2 Nephi 33 förklarar Nephi att människor som förhärdar sitt hjärta inte låter den Helige Anden transportera Guds ord in i deras hjärta. Han sa: ”För när en människa talar genom den Helige Andens kraft överför den Helige Andens kraft ordet till människobarnens hjärtan.” Nephi fortsatte: ”Men se, det finns många som förhärdar sina hjärtan mot den Helige Anden så att han inte får någon plats hos dem. Därför förkastar de mycket som är skrivet och anser det vara utan värde.”
Äldste David A. Bednar har påpekat: ”Lägg märke till hur Andens kraft för budskapet till men inte nödvändigtvis in i hjärtat. Till sist är det så att innehållet i ett budskap och den Helige Andens vittnesbörd endast tränger in i hjärtat om mottagaren tillåter det.”
Om våra elever inte har ett mjukt hjärta kan de bli som dem som sa: ”Vi har fått nog och vi behöver inte mer, för vi har nog! För se, så säger Herren Gud: ’Jag ska ge människobarnen rad på rad, bud på bud, lite här och lite där. Och välsignade är de som hörsammar mina bud och lånar ett öra åt mitt råd, för de ska lära visdom. För åt den som tar emot ska jag ge mer. Och från dem som säger: ”Vi har nog”, från dem ska tas även det de har.’”
Med ett hårt hjärta kan våra elever blockera den kanal genom vilken de kan ta emot mer av Guds ord eller svar på sina böner. Liksom vi behöver de vara öppna för Anden så att de kan undervisas om allt de bör göra. Som Alma lärde: ”Och till dem som förhärdar sina hjärtan ges en allt mindre del av ordet till dess de inte vet något om Guds hemligheter. Och därefter tas de tillfånga av djävulen och leds av hans vilja ner till undergång.” Ett mjukt hjärta befrämjar det resultat som Frälsaren lovade. ”Den som håller Guds bud tar emot sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting.” Men ett hårt hjärta kan göra så att ”den onde kommer och tar bort sanning och ljus”.
Kung Benjamin sammanfattade komponenterna i denna näringsrika, metaforiska andliga stapelvara som skapar och bibehåller ett mjukt hjärta. Han förkunnade: ”Jag önskar att ni ska komma ihåg och alltid hålla i minnet Guds storhet och er egen intighet, och hans godhet och tålmodighet mot er, och ödmjuka er intill ödmjukhetens djup och dagligen åkalla Herrens namn och stå fasta i tron på det som ska komma.” Komponenterna är dessa: att vi alltid minns att återlösning endast kommer på grund av Jesus Kristus; att utan honom är vår situation hopplös. Det manar oss att nedstiga i ödmjukhetens djup och motiverar oss att be dagligen, och sedan står vi fasta i vår tro på Jesus Kristus och hans försoning. Den naturliga följden är att vi ”alltid kommer att fröjda oss och vara fyllda av Guds kärlek och alltid behålla våra synders förlåtelse. Och tillväxa i kunskapen om hans härlighet som har skapat oss.”
Ni hjälper eleverna att alltid minnas Guds storhet i ert flitiga arbete med att övertyga dem om att tro på Kristus och att förlikas med Gud för att få veta att det är genom nåd de blir frälsta, sedan de har gjort allt de kan göra. Så ni och jag ”talar om Kristus, vi gläds i Kristus, vi predikar om Kristus så att våra elever ska kunna veta till vilken källa de kan se för att få förlåtelse för sina synder”. Denna kunskap hjälper dem att hålla sig ödmjuka, får dem att åkalla Guds namn dagligen och stå fasta i tron. Det hjälper dem att bevara ett mjukt hjärta, mottagligt för att fyllas av den Helige Anden.
Alla fyra näringsberikade stapelvaror som jag har talat om överlappar varandra och stärker varandras effekter. I dag är en bra dag för en självinventering av vår undervisning. Jag ber er fråga er själva:
-
Fokuserar jag på Jesus Kristus i min undervisning?
-
Undervisar jag med vittnesbörd och kärlek?
-
Strävar jag efter att utveckla livslånga relationer med mina elever?
-
Hjälper jag eleverna att besvara sina frågor utan att de får ännu fler frågor?
-
Visar jag exempel på ett mjukt hjärta genom att uttrycka tacksamhet mot Gud och stå fast i min tro?
-
Vad lär mina elever sig av mitt exempel såväl som av min undervisning?
Bröder och systrar, tack för det ni gör för att hjälpa vår himmelske Faders barn att bli trofasta lärjungar till Jesus Kristus, att behålla mjuka hjärtan, att släppa in Anden i hjärtat, och att ni tydligt visar dem vägen till Jesus Kristus, världens Återlösare. Som vi hörde i sången är vi alla benägna att gå vilse, benägna att lämna den Gud vi älskar. Vi behöver bli påminda om hans godhet så att den godheten, likt en boja, binder våra irrande hjärtan till Gud. Och det är därför Robert Robinson, när han skrev det, sa: ”Här är mitt hjärta. Ta det och försegla det. Försegla det till din boning därovan.” Han ville bli påmind om varför han skulle sjunga sången om den återlösande kärleken när han ibland inte ville sjunga den. Vår uppgift är densamma – att hjälpa våra elever på den vägen.
Gud välsigne er för det ni gör. Gud välsigne er för er godhet, Gud välsigne er för er tro, er trofasthet, era vittnesbörd. Tack för att ni tjänar Mästaren. Tack för att ni är hans vän, för han är vår gode, vise, himmelske vän. Jag vet definitivt att det är sant. I Jesu Kristi namn, amen.