Att se Guds familj genom en översiktslins
Jag tror att vi genom trons öga kan zooma ut och se på oss själva och våra familjer med hopp och glädje.
När vår yngsta dotter Berkeley var liten började jag använda läsglasögon, den sorten som zoomar in och förstorar allting. En dag när vi satt tillsammans och läste en bok tittade jag på henne med kärlek men också sorg eftersom hon plötsligt verkade ha vuxit en hel del. Jag tänkte: Vart tog tiden vägen? Hon är så stor!
När jag lyfte på läsglasögonen för att torka bort en tår insåg jag: Men vänta, hon är inte större, det är bara glasögonen! Vilken lättnad!
Ibland kan vi bara se den där förstorade närbilden av dem vi älskar. I kväll uppmanar jag er att zooma ut och se genom en annan lins – en evig lins som fokuserar på helheten, er större berättelse.
Under mänsklighetens tidiga försök att nå rymden hade de obemannade raketerna inga fönster. Men när Apollo 8 for till månen hade astronauterna ett fönster. Medan de flöt omkring i rymden slogs de av det mäktiga i att se vår jord och tog den här spektakulära bilden som fångade hela världens uppmärksamhet. Dessa astronauter upplevde en känsla så kraftfull att den har fått sitt eget namn: översiktseffekten.
NASA.
Att se saker från en ny utkikspunkt förändrar allt. En rymdresenär sa att det ”reducerar saker till en storlek som gör att man tycker allt är hanterbart … Vi klarar det här! Fred på jorden – inga problem. Det ger människor en sådan slags energi … en sådan typ av kraft.”1
Som människor har vi ett jordbundet perspektiv men Gud har den övergripande översikten över universum. Han ser hela skapelsen, oss alla, och är fylld med hopp.
Är det möjligt att börja se så som Gud ser också när vi lever på den här jordens yta – att ha den här känslan av översikt? Jag tror att vi genom trons öga kan zooma ut och se på oss själva och våra familjer med hopp och glädje.
Skrifterna håller med om det. Moroni talar om dem vars tro var så ”oerhört stark” att de ”verkligen såg … med trons öga, och de gladdes”.2
Med blicken fokuserad på Frälsaren kände de glädje och hade kunskap om denna sanning: tack vare Kristus ordnar sig allt. Allt som du och du och du oroar dig för – allt kommer att ordna sig! Och de som ser med trons öga kan känna att det kommer att ordna sig nu.
Jag gick igenom en jobbig period under sista året på high school när jag inte fattade bra beslut. Jag minns att jag såg mamma gråta och undrade om jag hade gjort henne besviken. På den tiden oroade jag mig för att hennes tårar betydde att hon hade förlorat hoppet om mig, och om hon inte hade något hopp om mig kanske det inte fanns någon återvändo.
Men min pappa hade större vana av att zooma ut och se långsiktigt. Han hade av erfarenhet lärt sig att oro är väldigt snarlikt kärlek, men det är inte samma sak.3 Han använde trons öga för att se att allt skulle ordna sig, och hans hoppfulla inställning förändrade mig.
När jag tog examen från high school och läste på BYU skickade pappa brev som påminde mig om vem jag var. Han blev min hejarklack, och alla behöver en hejarklack – någon som inte säger: ”Du springer inte tillräckligt fort.” De påminner dig kärleksfullt att du kan.
Pappa exemplifierade Lehis dröm. Precis som Lehi visste han att man inte springer efter närstående som känner sig vilsna. ”Du stannar där du är och ropar på dem. Du går till trädet, stannar vid trädet, fortsätter äta av frukten och fortsätter med ett leende att vinka till dig dem du älskar och visa genom ditt exempel att man blir lycklig av att äta frukten!”4
Den här visuella bilden har hjälpt mig när jag har varit ledsen och befunnit mig vid trädet, där jag ätit av frukten och gråtit på grund av oro – och, allvarligt talat, hur mycket hjälper det? Låt oss i stället välja hopp – hopp i vår Skapare och i varandra, vilket ger bränsle till vår förmåga att bli bättre än vi är nu.
Kort efter äldste Neal A. Maxwells död frågade en reporter hans son vad han skulle sakna mest. Han sa middagarna i föräldrarnas hem, för han åkte alltid därifrån med känslan av att hans pappa trodde på honom.
Det här var runt den tiden då våra vuxna barn började komma hem på söndagsmiddag med sina makar. Under veckan fann jag mig själv göra mentala listor över sådant jag kunde påminna dem om på söndagen, som: ”Kanske du ska hjälpa till mer med barnen när du är hemma”, eller ”glöm inte att vara en god lyssnare”.
När jag läste broder Maxwells kommentar kastade jag bort listan och tystade den där kritiska rösten, så när jag träffade mina vuxna barn den korta stunden varje vecka fokuserade jag på de många positiva saker de redan gjorde. När vår äldste son Ryan gick bort några år senare minns jag att jag var tacksam för att vår tid tillsammans varit lyckligare och mer positiv.
Innan vi interagerar med en närstående kan vi ställa oss frågan: ”Är det jag tänker göra eller säga till hjälp eller skada?” Våra ord är en av våra superkrafter, och familjemedlemmar är som mänskliga skrivtavlor som står framför oss och säger: ”Skriv vad du tycker om mig!” Dessa budskap, vare sig de är avsiktliga eller oavsiktliga, bör vara hoppfulla och uppmuntrande.5
Vår uppgift är inte att lära någon som går igenom en jobbig period att de är dåliga eller en besvikelse. I sällsynta fall kan vi känna oss manade att tillrättavisa, men låt oss oftare, på uttalade och outtalade sätt, ge våra närstående de budskap de längtar efter att få höra: ”Vår familj känns hel och komplett eftersom du finns hos oss.” ”Du kommer att vara älskad resten av ditt liv – vad som än händer.”
Det vi ibland behöver är empati hellre än råd; någon som lyssnar mer än föreläser; någon som hör och undrar ”hur skulle jag behöva må för att säga vad de just sa?”
Kom ihåg, familjen är ett gudagivet laboratorium där vi kommer underfund med saker och ting, så misstag och felberäkningar är inte bara möjliga, utan troliga. Och skulle det inte vara intressant om vi, i slutet av våra liv, kunde se att dessa relationer, till och med de prövande stunderna, var just de som hjälpte oss att bli mer som vår Frälsare? Varje jobbig interaktion är en möjlighet att lära sig älska på ett djupare plan – ett gudalikt plan.6
Låt oss zooma ut för att se familjerelationer som det perfekta medlet till att ge oss de lärdomar vi kom hit för att lära oss när vi vänder oss till Frälsaren.
Låt oss medge att i en fallen värld går det inte att vara perfekt som make eller maka, förälder, son eller dotter, barnbarn, mentor eller vän – men det finns miljoner sätt att vara bra sådana.7 Låt oss stanna kvar vid trädet, ta del av Guds kärlek och dela med oss av den. Genom att lyfta människor omkring oss tar vi oss uppåt tillsammans.
Tyvärr är minnet av att äta frukten inte tillräckligt; vi behöver ta del av den igen och igen på sätt som flyttar vår lins och kopplar oss samman med den himmelska översikten – genom att öppna skrifterna, som är fyllda med ljus, för att driva bort mörkret; stå kvar på våra knän till dess vår lättvindiga bön blir mäktig. Det är då hjärtan uppmjukas och vi börjar se som Gud ser.
I dessa sista dagar är kanske vårt största arbete det vi gör med dem vi älskar – goda människor som lever i en ogudaktig värld. Vårt hopp förändrar deras sätt att se på sig själva och vilka de egentligen är. Och genom kärlekens lins ser de vilka de kommer att bli.
Men motståndaren vill inte att vi eller dem vi älskar ska återvända hem tillsammans. Och eftersom vi lever på en planet som är bunden av tid och ett begränsat antal år,8 försöker han upprätthålla en mycket påtaglig känsla av panik hos oss. Det är svårt att se när vi har zoomat in, att vår riktning är viktigare än vår hastighet.
Kom ihåg: ”Om du vill gå fort, gå ensam. Om du vill gå långt, gå tillsammans.”9 Tack och lov är den Gud vi dyrkar inte bunden av tid. Han ser vilka våra närstående verkligen är, vilka vi verkligen är.10 Så han har tålamod med oss och hoppas att vi ska ha tålamod med varandra.
Jag erkänner att det finns stunder när jorden, vårt tillfälliga hem, känns som en sorgens ö – stunder när jag har ett trons öga och ett öga som gråter.11 Känner ni igen den känslan?
Jag hade den i tisdags.
Kan vi i stället välja vår profets inställning när han utlovar underverk i våra familjer? Om vi gör det kommer vår glädje att växa, även om turbulensen ökar. Han lovar att en översiktseffekt kan upplevas nu, oavsett våra omständigheter.12
Att ha trons öga nu är ett återtagande, eller ett eko, av den tro vi hade innan vi kom till den här planeten. Den ser bortom stundens osäkerhet och låter oss ”med glädje göra allt det som står i vår makt. Och sedan … stå stilla.”13
Finns det något svårt i ditt liv just nu, något du oroar dig för inte kan lösas? Utan trons öga kan det kännas som att Gud har förlorat sin översikt, och kan det stämma?
Eller är du kanske ännu räddare att du ska gå igenom den här svåra tiden ensam, men det skulle innebära att Gud har övergett dig, och kan det stämma?
Jag vittnar om att Frälsaren har förmågan, tack vare sin försoning, att vända vilken mardröm som helst som du går igenom till en välsignelse. Han har gett oss ett löfte ”med ett oåterkalleligt förbund” att när vi strävar efter att älska och följa honom ska ”alla [våra] lidanden … samverka till [vårt] bästa”.14 Alla.
Och eftersom vi är förbundets barn kan vi be om denna hoppfulla känsla nu!
Våra familjer är inte fullkomliga, men vi kan fullkomna vår kärlek till varandra tills den blir en konstant, oföränderlig, vad-som-än-händer-kärlek, den slags kärlek som stöttar förändring och ger rum för tillväxt och återkomst.
Det är Frälsarens verk att föra dem vi älskar tillbaka. Det är hans verk och hans tidsplan. Det är vårt verk att erbjuda hopp och kärlek för dem att komma hem till. ”Vi har varken [Guds] myndighet att fördöma eller hans kraft att återlösa, men vi har blivit bemyndigade att utöva hans kärlek.”15 President Nelson har också lärt att andra behöver vår kärlek mer än vår kritik. ”De behöver få uppleva hur Jesu Kristi rena kärlek återspeglas i [våra] ord och handlingar.”16
Kärlek är det som förändrar hjärtan. Det är det allra renaste motivet, och andra kan känna det. Låt oss hålla fast vid dessa profetiska ord som gavs för 50 år sedan: ”Inget hem har misslyckats förrän det upphör med att försöka.”17 Nog är det så att de som ger kärlek mest och längst vinner!
I jordiska familjer gör vi helt enkelt det som Gud har gjort med oss – pekar ut vägen och hoppas att dem vi älskar ska gå i den riktningen, i vetskap om att vägen de färdas på är deras val.
Och när de går över till andra sidan slöjan och närmar sig den kärleksfulla dragningskraften från deras himmelska hem,18 tror jag att det känns välbekant, på grund av hur älskade de var här.
Låt oss använda den där översiktslinsen och se de människor vi älskar och lever med som gemensamma kamrater på denna vackra planet.
Du och jag? Vi klarar det här! Vi kan hålla fast och fortsätta hoppas! Vi kan stå vid trädet och ta del av frukten med ett leende på läpparna och låta Kristi ljus i våra ögon bli något andra kan räkna med i sina mörkaste stunder. När de kan se ljus i våra ansikten kommer de att dras till det. Vi kan sedan hjälpa dem att rikta sin uppmärksamhet till kärlekens och ljusets ursprungskälla, ”den klara morgonstjärnan” Jesus Kristus.19
Jag bär mitt vittnesbörd om att detta – allt detta – kommer att bli så mycket bättre än vi någonsin kan föreställa oss! Må vi med trons öga på Jesus Kristus se att allt kommer att ordna sig till slut och känna att det ordnar sig nu. I Jesu Kristi namn, amen.