För era efterkommandes skull
Var inte den svaga länken i den vackra kedjan av tro ni startade, eller fick som ett arv. Var den starka.
För några år sedan när jag tjänade i området Sydamerika Nordväst och bodde i Peru fick jag en underbar upplevelse som jag vill dela med er.
Detta hände när jag var på väg hem efter en vecka fullspäckad av uppdrag. När jag äntligen gått igenom passkontrollen på flygplatsen hittade jag en vänlig taxichaufför som väntade på mig från taxibolaget vi brukade använda. Han tog mig till sin bil och jag satte mig i baksätet, redo att koppla av och ha en lugn resa hem. Efter ett par kvarter fick chauffören ett telefonsamtal från sin chef som sa att jag hade tagit fel taxi. En annan bil var reserverad åt mig och chefen bad honom att ta mig tillbaka till flygplatsen om jag ville byta bil. Jag sa att det inte var nödvändigt, och vi kunde fortsätta åka. Efter ett par minuters tystnad tittade han på mig i backspegeln och frågade: ”Du är mormon, eller hur?”
Tja, efter den inbjudande frågan visste jag att min tysta stund var över. Jag kunde inte låta bli att undersöka vart hans fråga skulle ta oss.
Jag fick veta att han hette Omar, hans fru hette Maria Teresa, och de hade två barn: Carolina, 14 år och Rodrigo, 10 år. Omar hade varit medlem i kyrkan sedan han var barn. Hans familj hade varit aktiv, men vid någon tidpunkt hade hans föräldrar slutat gå i kyrkan. Omar blev helt inaktiv när han var 15 år. Nu var han 40 år.
I den stunden insåg jag att jag inte hade tagit fel taxi. Det var ingen slump! Jag berättade vem jag var och att jag satt i hans taxi för att Herren ville kalla honom tillbaka till sin fålla.
Vi pratade sedan om när han och hans familj varit aktiva medlemmar i kyrkan. Han hade goda minnen av fina hemaftonsstunder och ett par primärsånger. Sedan sjöng han mjukt några ord ur ”Jag är Guds lilla barn”.1
Efter att ha fått hans adress, telefonnummer och tillstånd att ge detta till hans biskop, sa jag att jag skulle ordna så att jag kunde vara i hans kapell den första dagen då han kom tillbaka till kyrkan. Vi avslutade resan från flygplatsen hem till mig, samt vår lilla resa i hans förflutna, och skildes åt.
Ett par veckor senare ringde hans biskop upp och sa att Omar skulle komma till kyrkan en viss söndag. Jag sa att jag skulle komma dit. Den söndagen var Omar där med sin son. Hans fru och dotter var inte intresserade än. Ett par månader senare ringde hans biskop upp igen, den här gången för att berätta att Omar skulle döpa sin fru och sina två barn, och han bjöd mig att komma dit. Här är bilden från söndagen då de blev konfirmerade som medlemmar i kyrkan.
Samma söndag sa jag till Omar och hans familj att om de var förberedda om ett år så skulle det vara en ära för mig att få utföra deras besegling i Lima tempel i Peru. Här är en bild av det minnesvärda tillfället för oss alla, som togs ett år senare.
Varför berättar jag om den här upplevelsen för er? Jag gör det av två anledningar.
För det första vill jag vända mig till de goda medlemmar som av någon anledning har fallit ifrån Jesu Kristi återställda evangelium. För det andra vill jag vända mig till de medlemmar som kommer till kyrkan i dag som kanske inte är så trogna sina förbund som de skulle kunna vara. I båda fallen påverkas generationer efter dem, och välsignelser och löften som reserverats för deras efterkommande är i farozonen.
Låt oss börja med det första scenariot: goda medlemmar som har lämnat förbundsstigen, som i fallet med min peruanska vän Omar. När jag frågade honom varför han bestämde sig för att återvända sa han att det var för att han och hans fru kände att deras barn skulle bli lyckligare med Jesu Kristi evangelium. Han kände att det var dags att återvända till kyrkan för barnens skull.
Det är så sorgligt när vi träffar på inaktiva medlemmar eller icke-medlemmar som en gång hade evangeliet i familjen och sedan förlorade det på grund av sina föräldrars eller förfäders beslut att ta en paus från kyrkan. Det beslutet kan komma att påverka deras efterkommande för evigt!
Deras barn och barnbarn har blivit hindrade från att få åtnjuta beskyddet och välsignelserna av Jesu Kristi evangelium. Ännu mer hjärtskärande är att de har förlorat de löften om en evig familj som en gång fanns. En enda persons beslut har påverkat en hel kedja av efterkommande. Ett arv av tro har brutits.
Men, som vi vet kan sådant som brutits bli helt igen genom Jesus Kristus. Därför ber jag er att tänka på den här uppmaningen från president Russell M. Nelson: ”Om du har klivit av stigen ber jag dig nu hoppfullt och av hela mitt hjärta att komma tillbaka. Oavsett dina frågor, oavsett dina utmaningar, så finns det en plats för dig i denna Herrens kyrka. Du och ännu ofödda generationer välsignas av det du gör nu för att återvända till förbundsstigen.”2
Låt oss nu tala om det andra scenariot: medlemmar som i dag går i kyrkan men som kanske inte är så trogna sina förbund som de skulle kunna vara. Precis som gårdagens val påverkar dagens verklighet, kommer våra val i dag att påverka vår framtid och våra familjemedlemmars framtid.
President Dallin H. Oaks har lärt oss:
”Jesu Kristi återställda evangelium uppmuntrar oss att tänka på framtiden. Det undervisar om framtiden för att vägleda våra handlingar i dag.
Men vi känner alla människor som bara tänker på nuet: använd det i dag, njut av det i dag och bekymra dig inte om framtiden …
När vi fattar dagens beslut bör vi alltid ställa frågan: ’Vad leder det här till?’”3 Leder våra beslut i dag till glädje nu och i evigheten, eller leder de oss till sorg och tårar?
Somliga kanske tänker: ”Vi behöver inte gå i kyrkan varje söndag”, eller ”Vi ska betala tionde när det går lite bättre för oss”, eller ”Jag tänker inte stödja kyrkans ledare i den här frågan”.
”Men”, säger de, ”vi vet att kyrkan är sann och vi tänker aldrig lämna Jesu Kristi evangelium.”
De som tänker så inser inte vilken negativ effekt ett sådant ”ljumt” medlemskap får på deras liv och deras efterkommandes liv. Föräldrarna håller sig kanske aktiva, men risken att de förlorar sina barn är stor – både i det här livet och i evigheten.
Beträffande dem som inte får ärva celestial härlighet med sina familjer säger Herren: ”Det är dessa som inte är tappra i vittnesbördet om Jesus. Därför får de inte kronan över vår Guds rike.”4 Är detta vad vi önskar för oss och för våra barn? Borde vi inte vara mer tappra och mindre ljumma både för vår egen skull och för våra efterkommandes?
President M. Russell Ballard tog också upp ett liknande bekymmer:
”För en del förblir Kristi uppmaning att tro och stanna kvar svår att följa … En del lärjungar kämpar med att förstå en viss riktlinje eller lärosats i kyrkan. Andra har problem med vår historia eller ofullkomligheter hos en del medlemmar och ledare, tidigare eller nutida …
Beslutet att ’inte längre följa’ med medlemmar i kyrkan och Herrens utvalda ledare får långsiktiga effekter som inte alltid syns genast.”5
Vilket sorgligt arv att föra vidare – och till vilken nytta? Vad det än må vara räcker det inte för att ignorera den negativa andliga effekt detta skapar för generationer framöver.
Mina kära bröder och systrar, om ni befinner er i en av dessa två situationer som jag nämnt i mitt tal, ber jag er att omvärdera ert agerande. Ni vet att det finns en plan för oss i det här livet. Ni vet att familjen kan vara evig. Varför riskera er egen? Var inte den svaga länken i den vackra kedjan av tro ni startade, eller fick som ett arv. Var den starka. Det är er tur att göra det, och Herren kan hjälpa er.
Ur djupet av mitt hjärta ber jag er att tänka på detta, se framåt och utvärdera ”Vad leder det här till?” och, vid behov, vara tillräckligt tappra för att byta kurs för era efterkommandes skull. I Jesu Kristi namn, amen.