Hur stor blir då inte er glädje
Nu ber jag er att ta era kunskaper och era vittnesbörd som vuxit sig starka genom åren och gå på mission.
Mina kära bröder och systrar, mina tankar i dag handlar om Israels insamling, det som president Russell M. Nelson kallar ”det viktigaste som sker på jorden i dag. Inget annat kan jämföras i fråga om omfattning, inget kan jämföras i fråga om betydelse, inget annat kan jämföras i fråga om majestät.”1
Insamlingen utgör det yttersta erkännandet av att ”själarna är mycket värdefulla i Guds ögon”.2 Så enkelt är det. Vi samlar in Guds barn i dessa sista dagar så att de kan få ”välsignelser utgjutna över sina huvuden”3 och få löftena om ”evighetens rikedomar”.4 Och för att samla in Israel behöver vi missionärer – många fler än de som tjänar nu.5 I dag talar jag till de många erfarna äldre medlemmarna i kyrkan som kan tjäna som missionärer. Herren behöver er. Vi behöver er i New York och Chicago, Australien och Afrika, Thailand och Mexiko och överallt däremellan.
Följ med mig tillbaka till år 2015. Jag var nyligen kallad som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Ett av de underbara ansvar vi har som apostlar är att tilldela missionärer deras arbetsfält. Jag hade som sjuttio deltagit i processen,6 men nu, som apostel, kände jag uppgiftens fulla tyngd. Jag började med att under bön placera ett stort antal unga äldster och systrar, en i taget, i missioner runt om i världen. Sedan tog jag mig an äldre par. Det fanns tio på listan. Inte särskilt många. Förvånat frågade jag min medarbetare från missionärsavdelningen: ”Hur många behöver vi den här veckan för att tillgodose efterfrågan?”
Han svarade: ”300.”
Det här ögonblicket av insikt har dröjt kvar hos mig: tio par för att fylla behovet av 300.
President Russell M. Nelson har uppmuntrat par att ”knäböja och fråga vår himmelske Fader om tiden är inne för dem att verka som missionärer”.7 Av alla kvalifikationer, sa han, ”är en önskan att tjäna nog den allra viktigaste”.8
Som det står i skrifterna: ”Om ni därför har en önskan att tjäna Gud, är ni kallade till verket.”9 Det verket handlar helt och hållet om skördelagen. Vi läser i Johannes: ”Den som sår och den som skördar får glädja sig tillsammans.”10
Jag har sett skördelagen uppfyllas i min egen familj.
För några år sedan besökte jag familjemedlemmar när biskopen bad mig att avsluta sakramentsmötet.11 När jag gick ner från podiet kom en kvinna fram till mig med sina sju barn och presenterade sig som syster Rebecca Guzman.
Hon frågade: ”Äldste Rasband, känner du Rulon och Verda Rasband?”
Jag log stort och svarade: ”De är mina föräldrar.”
Ni förstår vart det här är på väg. Med Rebeccas tillstånd – hon är här i konferenscentret – berättar jag vad som hände hennes familj.12
Mina föräldrar, äldste Rulon och syster Verda Rasband, tjänade som äldre missionärspar i Floridamissionen Fort Lauderdale.13 De proselyterade och genom gudomlig vägledning knackade de på Rebeccas dörr. Hon var bara tonåring och älskade att lyssna på musik av familjen Osmond, särskilt vår vän Donny – som är här med oss i dag.14 Hon hade lyssnat på deras intervjuer i media och fått veta att de var medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Hon kände att något hos dem var annorlunda, och eftersom hon tänkte att det kanske var deras religion ägnade hon två år åt att forska om kyrkans lärdomar i skolbiblioteket. Så när ett vänligt par knackade på hennes familjs dörr och presenterade sig som sista dagars heliga missionärer blev hon paff.
”Mamma sa åt mig att skicka iväg dem”, skrev Rebecca senare, ”men mitt hjärta sa nej. Jag såg dem i ansiktet och jag kände så mycket värme och kärlek. Minnet gör mig fortfarande tårögd och djupt rörd.”15
Rebecca bjöd in dem och mina missionärsföräldrar framförde ett budskap till henne, hennes två yngre systrar och, trots hennes motstånd, till hennes mamma.
Rebecca beskrev det för mig: ”Båda dina föräldrar var fantastiska på att besvara de frågor vi hade. Jag kan fortfarande se deras ansikten som om ett ljus omgav dem. Vi kramade alltid din mamma när hon gick, och hon såg alltid till att hjälpa min mamma känna sig bekväm och respekterad. Din pappas ögon strålade när han undervisade oss om Jesus Kristus. Han försökte inkludera min pappa i samtalen och fick till slut med honom. Min pappa var kock vid en lokal sällskapsklubb och började laga middag åt dina föräldrar, inklusive din pappas favorit key lime pie.”16
När äldste och syster Rasband bad Rebecca och hennes familj att läsa Mormons bok gjorde Rebecca det på fem dagar. Hon ville döpas genast, men de andra medlemmarna i hennes familj var inte redo. Efter fyra månader insisterade Rebecca på att få döpas och bli medlem i kyrkan. Hon minns: ”Varje fiber i min själ visste att det var sant.”17 Den 5 april 1979 döpte missionärerna 19-åriga Rebecca, hennes mamma och hennes två systrar. Min pappa var vittne vid dopet.
När jag träffade Rebecca och hennes familj i kyrkan tog vi ett fotografi av hennes familj tillsammans med mig. Jag tog med det hem till min gamla mamma, och hon höll det nära hjärtat. Sedan sa hon till mig: ”Ronnie, det här är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.”
Mammas ord leder mig till att fråga våra äldre medlemmar: ”Vad gör ni i det här stadiet i era liv?” Det finns så mycket äldre missionärer kan göra som ingen annan kan. Ni är en anmärkningsvärd kraft för det goda, erfarna i kyrkan och redo att uppmuntra och rädda Guds barn.
Vissa av er kanske tänker: ”Men hur kan vi lämna barnbarnen? Vi skulle missa och sakna familjehögtider, födelsedagar, vänner och till och med våra husdjur.” Om jag hade frågat mamma varför hon och pappa gick på mission vet jag att hon skulle ha sagt det här: ”Jag har barnbarn. Jag vill att de ska veta att din pappa och jag tjänade på missionsfältet, vi ville vara ett föredöme för våra efterkommande, och vi blev välsignade, så välsignade.”
När jag har besökt missioner över hela världen har jag sett det anmärkningsvärda tjänande som vår legion av äldre missionärer utför. Det är tydligt att de är glada att få göra ”Herrens vilja” och vara sysselsatta med ”Herrens angelägenheter”.18
För en del av er, och vi hoppas det är tusentals, är missionärstjänst på heltid i ett annat hörn av världen precis rätt plats.19 Andra kan föredra att tjäna en servicemission hemifrån. På grund av hälsoproblem och andra omständigheter finns det de som inte kan tjäna. Vi förstår dessa situationer, och jag hoppas att ni kan hitta sätt att stötta dem som tjänar. Följ profetens råd och be om att få veta vad Herren vill att ni ska göra.
Missionsfält över hela världen vädjar om er hjälp. President Nelson har sagt följande om våra äldre missionärer: ”De är unga i anden, kloka och villiga att arbeta.”20
Ute på fältet har ni ett smörgåsbord av möjligheter: ni kan tjäna på missionskontor eller i tempel, stärka unga missionärer, bygga upp små grenar, verka i FamilySearch-center eller på historiska platser, undervisa på institutet, ge humanitär hjälp, arbeta med unga vuxna, hjälpa till på arbetsförmedlingar eller kyrkans lantbruk. Detaljinformation om hur man kan tjäna, vad som passar er bäst, var ni behövs och hur ni kan förbereda er för att åka finns på kyrkans webbplats för äldre missionärer.21 Ni kan också prata med er biskop eller grenspresident.
Jag har kallat många par att tjäna och sett hur Kristi ljus har fyllt deras anleten.22 När de har kommit hem har de beskrivit att de har kommit närmare Herren och varandra, känt Herrens Ande flöda över dem, och de vet att de har gjort skillnad.23 Vem vill inte uppleva det?
En mission kan bli det finaste kapitlet i ett pars liv. En bra titel kan vara ”Min Herre behöver mig”.24 Ni kanske går på obekant mark, men Andens kraft kommer att göra att ni känner er helt hemma.
Mina föräldrar och tiotusentals återvända missionärspar har burit vittnesbörd om den glädje de funnit i missionsarbetet. Herren har sagt i nutida skrifter: ”Om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skulle då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!”25
Jesaja gav oss en poetisk beskrivning av vad det innebär att tjäna på ”missionsfältet”. Skrifterna säger att ”[fältet] är världen”.26 Denne store forntide profet skrev: ”Med glädje ska ni dra ut, i frid ska ni föras fram. Bergen och höjderna ska brista ut i jubel inför er, markens alla träd ska klappa i händerna.”27 Bergen, höjderna, fälten och träden kan liknas vid missionspresidenter, biskopar, distriktsledare, medlemmar och de som söker efter sanningen men ”inte vet var de ska finna den”.28 De ska vittna om att de äldre missionärerna förändrar landskapet med sina vittnesbörd om vår Frälsare och Återlösare Jesus Kristus.
Som en Jesu Kristi apostel ber jag er att tjäna som missionärer i Israels insamling, och kanske också tjäna igen. Vi behöver er – vi behöver er. Vi är tacksamma mot er äldre medlemmar för de liv ni har levt och de föredömen ni har varit i era hem, församlingar och stavar. Nu ber jag er att ta era kunskaper och era vittnesbörd som vuxit sig starka genom åren och gå på mission. Nästa gång jag ska skicka ut äldre missionärspar ber jag att det finns hundratals av er som väntar på era kallelser.
Jag lovar också att när ni tjänar kommer ni att känna Herrens kärlek, ni kommer att känna honom, han kommer att känna er, och ”hur stor [ska] då inte er glädje vara”.29 Ert hängivna tjänande för Jesus Kristus inspirerar och välsignar er familj, era barnbarn och barnbarnsbarn. ”Barmhärtighet, frid och kärlek [är då] med er i allt rikare mått”30 i åratal framöver. Jag lovar. I Jesu Kristi namn, amen.