Vi är hans barn
Vi har samma gudomliga ursprung och samma gränslösa potential genom Jesu Kristi nåd.
Minns ni profeten Samuels upplevelse när Herren sände honom till Ishais hus för att smörja Israels nye kung? Samuel fick syn på Eliab, Ishais förstfödde. Eliab tycks ha varit lång och sett ut som en ledare. Samuel såg det och drog en förhastad slutsats. Det visade sig vara fel slutsats, och Herren undervisade Samuel: ”Se inte på hans yttre och hans resliga gestalt … för … en människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.”1
Minns ni lärjungen Ananias upplevelse när Herren sände honom att välsigna Saulus? Saulus rykte hade föregått honom och Ananias hade hört om Saulus och hans grymma, obevekliga förföljelse av de heliga. Ananias hörde och drog den förhastade slutsatsen att han kanske inte skulle betjäna Saulus. Det visade sig vara fel slutsats, och Herren undervisade Ananias: ”Han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn.”2
Vad var problemet med Samuel och Ananias i de här två fallen? De såg med sina ögon och hörde med sina öron och till följd av det dömde de andra på grundval av utseende och hörsägen.
När de skriftlärda och fariseerna såg kvinnan som blivit gripen för äktenskapsbrott, vad var det då de såg? En fördärvad kvinna, en synderska som förtjänade döden. När Jesus såg henne, vad såg han då? En kvinna som tillfälligt hade gett efter för köttets svaghet men som kunde förbättras genom omvändelse och hans försoning. När folk såg officeren vars tjänare låg förlamad i sjukdom, vad såg de då? Kanske såg de en inkräktare, en utlänning, någon att förakta. När Jesus såg honom, vad såg han då? En man som oroade sig för en hushållsmedlems välbefinnande, och som sökte Herren i uppriktighet och tro. När folk såg kvinnan med blödningar, vad såg de då? Kanske en oren kvinna, en utstött person att undvika. När Jesus såg henne, vad såg han då? En sjuk kvinna, ensam och utanför till följd av omständigheter hon inte kunde kontrollera, som hoppades bli botad och känna tillhörighet igen.
I vart och ett av fallen såg Herren dessa individer för vilka de var och betjänade dem därför var och en. Som Nephi och hans bror Jakob förkunnade:
”Han inbjuder dem alla att komma till honom … svart eller vit, träl eller fri, man eller kvinna. Och han kommer ihåg hedningen, och alla är lika inför Gud.”3
”I hans ögon är den ena varelsen lika dyrbar som den andra.”4
Må vi på samma sätt inte låta våra ögon, öron eller rädslor förleda oss utan öppna vårt hjärta och sinne och frikostigt betjäna andra liksom han gjorde.
För några år sedan fick min fru Isabelle ett ovanligt uppdrag som stödsyster. Hon blev ombedd att besöka en äldre änka i vår församling, en syster med hälsoproblem och vars ensamhet hade gjort henne bitter. Hennes gardiner var fördragna och hennes lägenhet var kvav – hon ville inte ha besök och klargjorde att ”det finns inget jag kan göra för någon”. Oförskräckt svarade Isabelle: ”Jo, det finns det! Du kan göra något för oss genom att låta oss komma och besöka dig.” Och det gjorde Isabelle, troget.
En tid senare opererades denna goda syster i foten och hennes bandage behövde bytas varje dag, något hon inte klarade av själv. Isabelle åkte då dagligen hem till henne, tvättade hennes fötter och bytte hennes bandage. Hon såg aldrig något fult; hon kände aldrig stanken. Hon såg bara en vacker Guds dotter som behövde kärlek och ömsint vård.
Med åren har jag och ett otal andra välsignats av Isabelles gåva att se som Herren ser. Vare sig du är stavspresident eller församlingens mötesvärd, vare sig du är kung av England eller bor i ett skjul, vare sig du talar hennes språk eller ett annat, vare sig du håller alla buden eller har svårt för några, serverar hon dig sin godaste mat på sitt bästa porslin. Ekonomisk ställning, hudfärg, kulturell bakgrund, nationalitet, grad av rättfärdighet, social ställning eller andra skiljemärken eller stämplar har ingen betydelse för henne. Hon ser med hjärtat – ser ett Guds barn i var och en.
President Russell M. Nelson har sagt:
”Motståndaren gläder sig åt stämplar, för de delar upp oss och begränsar vårt sätt att tänka om oss själva och varandra. Det är så sorgligt när vi ger större heder åt stämplar än vi ger åt varandra.
Stämplar kan leda till fördömande och fientlighet. Alla övergrepp eller fördomar mot varandra på grund av nationalitet, ras, sexuell läggning, kön, utbildningsgrad, kultur eller andra betydande kännetecken är stötande för vår Skapare!”5
Fransk är inte den jag är – det är var jag föddes. Vit är inte den jag är – det är min hudfärg, eller brist på sådan. Professor är inte den jag är, det är vad jag gjorde för att försörja min familj. Generalauktoritetssjuttio är inte den jag är, det är var jag tjänar i riket just nu.
”Först av allt”, som president Nelson påmint oss, ”är jag ett Guds barn.”6 Och det är ni också, liksom alla andra människor omkring oss. Min bön är att vi ska få en större uppskattning för den här underbara sanningen. Den förändrar allt!
Vi må ha vuxit upp i olika kulturer; vi må komma från olika socioekonomiska omständigheter; vårt jordiska arv såsom vår nationalitet, hudfärg, matpreferenser, politisk inriktning och så vidare kan variera mycket. Men vi är hans barn, allihop, utan undantag. Vi har samma gudomliga ursprung och samma gränslösa potential genom Jesu Kristi nåd.
C. S. Lewis uttryckte det så här: ”Det är en allvarlig sak att leva i ett samhälle av möjliga gudar och gudinnor, att hålla i minnet att den tråkigaste och mest ointressanta människa man pratar med en dag kan bli … en varelse som man, om man skådat den nu, skulle vara starkt frestad att falla ner och tillbedja … Det finns inga vanliga människor. Du har aldrig pratat med en vanlig, enkel dödlig. Nationer, kulturer, konst, civilisationer – de är dödliga, och deras liv är som en myggas i jämförelse med vårt. Däremot är det odödliga varelser som vi skojar med, jobbar med, gifter oss med, snäser av och utnyttjar.”7
Vår familj har haft förmånen att bo i olika länder och kulturer; våra barn har välsignats med äktenskap inom andra etniciteter. Jag har kommit att inse att Jesu Kristi evangelium är den stora utjämningsfaktorn. När vi verkligen tar till oss det ”[vittnar] Anden själv … med vår ande att vi är Guds barn”.8 Den här fantastiska sanningen befriar oss, och alla etiketter och distinktioner som annars kan plåga oss, och våra relationer till varandra blir helt enkelt ”uppslukade i Kristus”.9 Och snart står det klart att vi, liksom andra, ”inte längre [är] gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj”.10
Jag hörde nyligen att grenspresidenten i en av våra multikulturella enheter kallar detta, precis som äldste Gerrit W. Gong har gjort, förbundsgemenskap.11 Vilken vacker tanke! Vi tillhör en grupp människor som alla försöker ha fokus på Frälsaren och våra förbund i livet och leva efter evangeliet med glädje. Därav följer att vi i stället för att se på varandra genom jordelivets skeva lins, låter evangeliet lyfta vår blick så att vi ser varandra genom våra heliga förbunds felfria, oföränderliga lins. På så sätt börjar vi eliminera våra egna naturliga fördomar och förutfattade meningar om andra, vilket i sin tur hjälper dem att minimera sina fördomar om oss,12 i en underbar positiv spiral. Ja, vi följer vår käre profets uppmaning: ”Mina kära syskon, vårt sätt att behandla varandra betyder så mycket! Vårt sätt att tala till och om andra hemma, i kyrkan, på jobbet och på nätet har verkligen betydelse. I dag ber jag oss att bemöta andra på ett högre, heligare sätt.”13
Denna eftermiddag, i samma anda som den uppmaningen, instämmer jag med våra underbara primärbarn:
Om någon inte går såsom vi,
många går bara snabbt förbi,
men jag gör ej så!
Om någon inte pratar som vi,
kan han kanske retad bli,
men jag gör ej så!
Jag pratar och jag går med dig
och visar att jag älskar dig.
Jesus svek ej någon som
i nöd och sorg till honom kom.
Jag följer hans spår.14
Jag vittnar om att han som vi kallar vår Fader i himlen verkligen är vår Far, att han älskar oss, att han känner vart och ett av sina barn ingående, att han verkligen bryr sig om vart och ett av dem och att vi alla verkligen är lika inför honom. Jag vittnar om att vårt sätt att behandla andra är en direkt återspegling av vår förståelse av och uppskattning för hans sons och vår Frälsare Jesu Kristi yttersta offer och försoning. Min bön är att vi, liksom han, ska älska andra för att det är det rätta att göra, och inte för att de gör rätt saker eller passar in i ”rätt” mall. I Jesu Kristi namn, amen.