Äldre missionärers pensionärsögonblick

President Russell M. Nelson

President för de tolv apostlarnas kvorum

Ett av de bästa sätten på vilka äldre par kan skapa härliga minnen är att verka på mission tillsammans.

När våra vänner som är 60 eller 70 år gamla glömmer något, kan man ofta skämtsamt kalla minnesluckan för ett pensionärsögonblick. Men jag skulle vilja ta upp ett annat slags pensionärsögonblick – ett ögonblick så underbart att minnet av det varar för evigt. Det är ögonblicket då ett äldre par inser att de gör precis det som Herren vill att de ska göra. I sådana minnesvärda ögonblick inser de att:

De har en livstid av upplevelser att dela med sig av, och talanger, förmågor och kunskap om evangeliet som kan vara till hjälp för andra.
De är ett gott föredöme för sina barn och barnbarn.
När de tjänar knyter de varaktiga vänskapsband.
Deras äktenskap växer sig starkare varje dag.
Det är ljuvligt att tjäna i hans namn.

Ögonblick på gång

Mina äldre gifta vänner, sådana ögonblick bör vara på gång för många av er. Fundera över det som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum berättar om det som ett äldre par som verkade i Chile kunde åstadkomma. En förälder till en av de unga äldsterna dog. Missionspresidenten var så långt borta att han inte kunde ta sig till missionären så snabbt.

”Men det fanns ett rart [äldre] missionärspar som verkade i området”, berättar äldste Holland. ”De kom och satt med missionären och tog ömt hand om och tröstade honom tills missionspresidenten personligen kunde ta kontakt. Vi hade fina unga missionärer i våra missioner, men ingen ung missionär hade kunnat göra det som paret gjorde för den äldsten.”¹

I det ögonblicket hade de helt enkelt förmågan att förmedla medkänsla i nödens stund. De bekymrade sig inte om att tala något annat språk än den kristuslika kärlekens språk. De bekymrade sig inte om att de gick miste om ett barnbarns födelsedag eller namngivning, hur viktiga sådana händelser än må vara. Det viktiga för dem var att vara där Herren kunde använda dem till att hjälpa ett av hans barn. Och tack vare deras villighet kunde han låta dem representera honom.

Tjänande är sällan bekvämt

Sanningen är den att ingen äldre missionär tycker att det är bekvämt att resa hemifrån. Det var det inte heller för Joseph Smith, Brigham Young, John Taylor eller Wilford Woodruff. Även de hade barn och barnbarn, och de älskade sina familjer precis som vi gör. Men de älskade också Herren och ville tjäna honom. En dag får vi kanske träffa dessa kämpar som hjälpte till att upprätta den här tidsutdelningen. När vi gör det gläds vi åt att vi inte sökte oss till skuggorna när vi borde ha tjänat.

Somliga kanske föredrar att tjäna men ändå bo kvar hemma. Efter att en stroke gjort Aase Schumacher Nelson (ej släkt) rullstolsbunden, var hon rädd att hennes livslånga önskan att verka som missionär med sin man Don inte skulle uppfyllas. Då pratade en granne med dem om sin servicemission i ett biskopens förrådshus. Uppmuntrade av det samtalet pratade de med en samordnare på anläggningen, fyllde i sina rekommendationsblanketter och kallades att tjäna två dagar i veckan i ett förrådshus nära deras hem.

”Det är lätt att bara luta sig tillbaka och tänka: ’Å, jag behövs inte längre’”, säger Aase Nelson. ”Men nu känner jag att jag visst behövs. Och det är ett vittnesbörd för mig.”

Ni behövs verkligen

Om ni känner er frestade att tro att ni inte behövs, så låt mig försäkra er om motsatsen. Det finns inte en missionspresident i kyrkan som inte skulle vilja ha ännu fler par som verkar i hans mission. Äldre missionärer stärker de yngre äldsterna och systrarna. Det stöd de ger hjälper andra att tjäna bättre i sina egna ansvar. Och kan ni föreställa er vad det innebär för en ledare som bara har varit medlem i några år att ha tillgång till erfarna medlemmar i kyrkan? Äldre par är ofta bokstavligen talat svaret på biskopars och grenspresidenters böner.

Vi uppmuntrar missionspresidenter att använda sig av par för att uppfylla behoven i deras missioner. Biskopar bör vända sig till par som kan tjäna. På lds.org finns det långa listor över möjligheter för äldre par. Men framför allt kan par knäböja och fråga vår himmelske Fader om tiden är inne för dem att verka tillsammans som missionärer. Av alla villkor är en önskan att tjäna det kanske viktigaste (se L&F 4:3).

I min lovprisning av äldre missionärer inser jag att det finns många som skulle vilja tjäna, men som inte kan göra det. Begränsningar som kommer av ålder eller sviktande hälsa förtjänar en realistisk bedömning, liksom viktiga behov hos familjemedlemmar. När en önskan brinner inombords och sådana begränsningar ändå finns, kan andra vara era armar och ben och ni kan bidra med behövliga medel.

Ni äldre par, oavsett vilka ni är eller var ni är – jag ber er att be om den här möjligheten att skapa fina pensionärsögonblick tillsammans som missionärer. Vår himmelske Fader hjälper er att få veta vad ni kan göra.