Äldre missionärer: Behövda, välsignade och älskade
Att verka som missionärspar kan vara flexiblare, billigare och trevligare än du tror.
”Kan ni komma och hjälpa till?”
Det var en fråga som Gerald och Lorna Malmrose från Washington i USA hade besvarat tidigare. De sa ja när deras tidigare biskop, som nu var missionspresident, frågade om de kunde tjäna med honom i Västindien. De sa ja igen när deras stavspresident kallade dem att utföra en servicemission vid kyrkans huvudkontor i Salt Lake City, där de skulle arbeta med datorer och personalfrågor.
När deras tidigare biskop och missionspresident Reid Robinson ringde igen, den här gången som president för missionärsskolan i Accra, Ghana, frågade han om paret Malmrose kunde hjälpa till ännu en gång.
”Vi visste att vi kunde lita på Herren”, säger äldste Malmrose. ”Så vi bestämde oss för att lita på honom igen.” De tackade ja, fyllde i rekommendationsblanketterna, tog emot kallelsen och befann sig snart i Ghana.
Tjäna som ett par
Paret Malmrose’ upplevelser visar några principer om äldre missionärspar som kanske inte alla förstår:
-
Det finns två slags missioner. 1) Kyrkans president kallar äldre par att verka, antingen hemifrån eller borta från hemmet. 2) En stavspresident kallar servicemissionärs-par att uppfylla lokala eller regionala behov på deltid, mellan 8 och 32 timmar i veckan. De bor och tjänar vanligtvis hemma, men kan också tjäna borta från hemmet.
-
Missionspresidenter uppmanas att hitta par som kan uppfylla behov i missionen, och paret kan ange sina preferenser. ”Vi säger inte att par kan välja och vraka bland egna missionsuppdrag”, förklarar äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum. ”En kallelse är fortfarande en kallelse. … Men vi pratar med våra äldre par om hur de föredrar att tjäna, och vi beaktar detta noga för att kunna låta dem tjäna var och hur de vill tjäna.”1
-
Missionspresidenterna rådgör med paren om hur man bäst kan använda deras färdigheter och förmågor. ”För att få den mest meningsfulla upplevelsen som seniorpar”, säger president Robison, ”behöver de få chansen att både arbeta inom områden som de känner starkt för och där deras kunskapsnivå gör att de känner att de har något att erbjuda”.
President Robison visste till exempel att äldste Malmrose talar franska, vilket är till hjälp eftersom många afrikaner talar franska. ”Jag hade tänkt att han skulle ägna sig åt resor och att arbeta med visum”, säger president Robison. ”Men när han kom hit insåg jag att det inte var det som han verkligen var intresserad av. Så jag frågade om han ville använda sina datakunskaper. Han har besparat oss massor med tid.” Äldste Malmrose hjälper också missionärer, särskilt fransktalande missionärer, att förbereda namn och utföra tempeltjänst för sina släktingar. Syster Malmrose, som är legitimerad sjukvårdare, fick i uppdrag att arbeta med missionens läkare och sjuksköterska.
Herren banar vägen
Liksom paret Malmrose upptäcker andra par att när de litar på Herren så banar han vägen. Det var vad som hände Alvin och Corazon Rieta från Kawit, Cavite, i Filippinerna.
”Två år före vårt beslut att verka som missionärer började vi göra stora förändringar i vårt familjeföretag”, förklarar äldste Rieta. ”Vår son och dotter hade gått ut college och kunde ta över efter oss, men vi undrade vem som skulle lösa affärsproblem och hur våra kunder skulle reagera på våra planer.”
Syster Rieta var också bekymrad över att lämna sin åldriga mor. ”Jag var rädd att vi skulle förlora henne medan vi var borta”, säger hon. ”Jag kände mig också oförmögen att undervisa om evangeliet.”
De rådgjorde med biskopen och med ett par som nyligen hade verkat i Davao. ”De vittnade alla kraftfullt om att Herren vägleder varje par så att de vet hur de ska ta hand om sina affärer hemma, sin familj, och pengarna till missionen”, säger syster Rieta.
”När vi sökte vägledning”, säger äldste Rieta, ”beaktades våra rädslor. Vårt företag hade framgång trots utmaningar, våra kunder uttryckte glädje och stöd, och vår familj blev mer sammansvetsad när de tog hand om vår sjuka mor. Vi började förstå att Herren verkligen skulle hjälpa oss.”
Paret Rieta verkar nu med att stödja medlemmar och ledare i Filippinernamissionen Cagayan de Oro.
Mycket ni kan göra
Vissa par bekymrar sig över fysiska begränsningar, men inte Keith och Jennilyn Mauerman från Utah. För många år sedan, fyra månader efter att de hade vigts i Los Angeles-templet, blev Keith inkallad och skickades ut i strid. Som chef för en grupp fallskärmsjägare gick han framför de andra militärerna när en landmina exploderade. Han förlorade båda benen. När han kom hem igen rusade Jennilyn till hans sida.
”Jag visste att jag inte behövde oroa mig”, säger Keith, ”för vi har ett evigt äktenskap. Min fru har stöttat mig hela tiden. Hon stöttar mig fortfarande varje dag.”
När syster Mauerman gick i pension bestämde de sig för att verka som missionärer. Men skulle det skapa problem att äldste Mauermans båda ben var amputerade? ”Det finns alltid sådant som jag inte kan göra”, säger han, ”men det finns så mycket som jag kan göra, så jag visste att det skulle finnas en plats för oss”.
När de fyllde i sina rekommendationsblanketter, kryssade han i rutan som frågade om han hade varit i det militära. Snart fick de ett telefonsamtal från kyrkans avdelning för militärfrågor. ”Jag hade ett id-kort som lät oss komma in på militärbaser, så de bad om vår tillåtelse att rekommendera oss för att verka på en sådan.”
Paret Mauerman kallades att verka på en militärbas i North Carolina. Äldste Mauerman minns: ”På skylten vid inkörsporten står det ’Fort Bragg, hem för de luftburna’. När vakten hälsade oss med de luftburnas motto ’Hela vägen!’ var det första gången jag hade hört det på många år. Jag kände mig hemma fastän jag aldrig hade varit på Fort Bragg tidigare. Vår missionskallelse var en fullträff och jag vet att Herren bryr sig om mig.”
”Vi undervisade om oberoende och återhämtning och hur man stärker äktenskapet”, säger syster Mauerman. ”Först ville vi inte berätta om vår situation, men vi upptäckte att det hade stor betydelse när vi gjorde det. Militärerna och deras fruar såg på oss och sa: ’Om ni kan göra det så kan vi det också.’”
Paret Mauerman hade en så positiv upplevelse i North Carolina att de bad om att få verka igen. I dag reser de drygt sex mil från hemmet i Orem till Salt Lake City två gånger i veckan för att tjäna på kontoret för kyrkans avdelning för militära frågor. De undervisar också äldre missionärspar på missionärsskolan i Provo, där de märker att nästan vare grupp har någon som måste övervinna hinder för att kunna tjäna.
Universella språk
Randy och Lou Ellen Romrell från Utah hade kallats till Brasilienmissionen Cuiabá, men de var bekymrade. Äldste Romrell hade verkat som ung missionär i Brasilien, men han hade glömt mycket av portugisiskan. Och syster Romrell kunde ingen portugisiska. Men med studier och hårt arbete kom äldste Romrells kunskaper i portugisiska tillbaka och syster Romrells kunskaper ökade. En ukulele var också till hjälp.
”Jag tänkte egentligen inte ta med den”, säger syster Romrell, ”men äldste Romrell kände sig inspirerad att göra det, och det har varit härligt att se vad den har gjort. När vi undervisar undersökare och arbetar på att aktivera och bygga vänskap, är det roligt att använda den och få andra att sjunga psalmer. Vi lär oss språket och psalmerna för med sig en stark ande.”
Hennes kunskaper i portugisiska är fortfarande bristfälliga, men musik kan hon. ”Musik för människor samman”, säger hon. ”Jag kanske inte förstår allt de säger under ett besök, men när vi sjunger så känner vi gemenskap.” När paret Romrell inbjöds att tala i skolorna om den amerikanska tacksägelsedagen, sjöng de psalmer om tacksamhet – ackompanjerade av ukulelen. Och syster Romrell använder också ett mer konventionellt instrument, pianot, för att ackompanjera psalmer i kyrkan.
Och portugisiskan? ”Även om jag inte kan tala språket flytande så hjälper det att bara lära sig några ord”, säger hon. ”Kan man säga hej och hälsa på andra kommer man långt. Låt dem veta att du håller på att lära dig språket. Gör det enkelt för dig och lita på Anden.” Och Anden är naturligtvis ett språk som alla kan ta del av.
Tjäna hemma
Paul och Mar Jean Lewis från Utah hade redan tjänat som missionärer tillsammans tre gånger (i templet i Palmyra, New York; i templet i Hongkong, och med seminariet och institutet i Kroatien, Serbien och Slovenien). De förberedde sig för att verka ytterligare en gång när deras stavspresident frågade: ”Skulle ni vara villiga att tjäna här i vår egen stav, och stötta missionen vi tillhör?”
”Vi var nya här, så det var en underbar möjlighet”, säger syster Lewis. ”Vi tjänar tillsammans med de unga äldsterna och systrarna, har ett nära samarbete med missionspresidenten, är med på distrikts- och zonmöten och arbetar med församlingarnas missionsledare.” De besöker också undersökare och personer som är mindre aktiva.
”Vi har träffat underbara personer som vi aldrig skulle ha lärt känna annars”, säger syster Lewis, ”även några som har irrat sig bort från vägen. Att se dem komma tillbaka, ta emot förrättningar och besöka templet är en underbar välsignelse.”
”Många par, när de tänker på en mission, är bekymrade över vad de ska göra med sitt hem och bilen eller vad de kommer att gå miste om med familjen”, säger äldste Lewis. ”Vi har kunnat bo i vårt eget hus och köra vår egen bil. Vi uppmanas att vara med på familjeaktiviteter så länge som de inte inkräktar på våra missionsansvar. Och vi var till och med här när ett barnbarn föddes.”
Välsignelser för familjen
Å andra sidan säger Jill och Kent Sorensen, som tillhör samma stav, att ett av de bästa sätten att stärka deras familj har varit att tjäna borta från hemmet. Syster Sorensen säger: ”Några av de främsta ursäkterna som par ger för att inte verka som missionärer är barnbarn, gifta barn med svårigheter, döttrar som väntar barn, gamla föräldrar, och så vidare. Familjen är en prioritering, och man saknar dem varje dag. Men när man går ut som missionär sänder man en mäktigt budskap om att missionsarbete också är viktigt.”
Dessutom, tillägger äldste Sorensen, ”finns det så många sätt att hålla kontakten nu att man kan se hur de har det hela tiden.”
Paret Sorensens missionshistoria började för tre år sedan när deras biskop bad dem att ordna månatliga brasaftnar för par som övervägde att verka som missionärer. ”Efter att ha pratat om det hela tiden”, säger syster Sorensen, ”var vi ju tvungna att själva göra det!” De kallades att verka på Cooköarna, där Jills farföräldrar hade verkat för 50 år sedan.
I dag har de bland annat som uppgift att undervisa om Bibeln i skolorna.
”Vi talar om att Kristus är klippan”, säger äldste Sorensen. ”Vi ger eleverna en liten sten och uppmanar dem att hålla bergfast hårt i Kristus. Vart vi än kommer nu, säger alla ’bergfast!’ när de ser oss.”
Kom och hjälp till
Om ni överväger en heltidsmission eller en servicemission för kyrkan, skulle alla de här paren fråga er samma sak som president Robison frågade Gerald och Lorna Malmrose: ”Kan ni komma och hjälpa till?” Och de skulle säga att oavsett hur ni hjälper till så är det här löftet säkert: Ni behövs, ni kan bidra och ni blir välsignade och älskade.