Är han biskop?
Författaren bor i Illinois, USA.
Eftersom jag hade varit mindre aktiv för många år sedan kunde en medlem som kände mig då inte fatta att jag hade kallats att bli biskop.
Illustration Mark Smith © 2016
Under ett möte för prästadömets verkställande kommitté rapporterade våra heltidsmissionärer att de hade träffat en medlem vars matrikelkort inte fanns i församlingen. Jag kände genast igen namnet och sa att hon och jag hade varit i samma församling för många år sedan.
En av missionärerna sa: ”Ja, hon nämnde det och verkade mycket förvånad över att du var biskop.”
Jag frågade dem: ”Vad sa hon?”
De sa att hon hade sett mycket förvånad ut och sagt: ”Är han biskop?”
Jag kunde inte låta bli att skratta och förklarade att den här systern kände mig när jag var en helt annan person för 30 år sedan.
När jag begrundade den här händelsen senare, tänkte jag på hur mycket mitt liv hade förändrats under de drygt 30 år som min familj och jag varit medlemmar. Jag har känt många av medlemmarna i vår församling i 20 år och har verkat som grenspresident och biskop, men ingen av de här medlemmarna kände mig för 30 år sedan. Fastän jag ibland berättar om händelser i mitt förflutna för att undervisa om omvändelse och Jesu Kristi försoning, vet de flesta i församlingen inte vilken otrolig resa mitt liv i kyrkan har varit.
Min familj och jag introducerades till kyrkan i maj 1979, och jag visste genast att det var här vi hörde hemma. Vi döptes i juni, och först var vi aktiva allihop. Men det dröjde inte länge förrän jag slutade komma och återgick till gamla vanor. Jag tvivlade egentligen aldrig på om evangeliet eller återställelsen var sanna, men jag trodde inte att jag hade vad som krävdes för att vara en bra medlem i kyrkan.
Min hustru, som aldrig hade vacklat i sin tro, ansökte om skilsmässa 1982 på grund av mitt alkoholmissbruk. Då bodde min familj i Oklahoma, men jag hade flyttat tillbaka till min hemstat Illinois. Jag hade nått en punkt när jag höll på att förlora det enda som verkligen betydde något för mig: min familj.
Jag började be på mina knän morgon och kväll till en Gud som jag inte längre var säker på existerade. Och även om han gjorde det trodde jag att han hade glömt bort mig för länge sedan. Ändå bad jag envist i tre månader. Tidigt en morgon när jag var försjunken i bön kom en känsla av stor lättnad över mig, och jag visste att Gud levde, att han kände mig och att han älskade mig. Jag visste också att jag aldrig mer skulle röra en droppe alkohol.
Samma kväll ringde min fru och berättade att hon tänkte skicka skilsmässopapperen för min underskrift. Men efter ett tag sa hon plötsligt: ”Det är något som är mycket annorlunda med dig. Jag tror inte att du kommer att dricka igen, och jag tänker riva sönder de här papperen. Vi återförenades, och två år senare födde hon vår tredje son.
Man kan tro att jag blev fullt aktiv i kyrkan igen, men jag är envis. Jag kom tillbaka för en tid och kallades som lärare i äldstekvorumet. Men jag började snart känna mig otillräcklig som lärare och blev inaktiv igen.
1991 flyttade vi till en liten gren. Flera månader före vår yngste sons åttonde födelsedag frågade min fru, som var Primärs president, honom vem han ville skulle utföra hans dop. Naturligtvis ville han att hans pappa skulle utföra förrättningen. Min fru sa till honom att det förmodligen inte skulle hända. Han accepterade inte det svaret utan satte igång att försöka aktivera sin pappa. Han var outtröttlig och inom kort kallades jag som scoutledare, och senare döpte och konfirmerade jag min son.
De åtta månaderna efter att jag blivit aktiv var händelserika. Vi beseglades som familj i templet i Chicago, och jag kallades återigen att verka som lärare i äldstekvorumet, men den här gången slutade jag inte. Sedan kallades jag som rådgivare i grenspresidentskapet, och fem månader senare som grenspresident. Omkring en månad efter den kallelsen, minns jag att jag tänkte: ”Är jag grenspresident?”
Jag har sagt till många kämpande medlemmar under årens lopp att om jag kan gå framåt i evangeliet så kan alla göra det. Det handlar bara om att förstå Frälsarens och hans försonings verkliga kraft och att ta stegen för att komma till honom.
Jag kommer alltid att vara tacksam för min fru och mina barn och alla trofasta hemlärare, kvorumledare, biskopar och andra underbara medlemmar som var så underbara exempel för mig. Det har varit en förmån att tjäna Herren och medlemmarna under de senaste 20 åren. Mitt liv har välsignats långt mer än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.