Chock, sorg och Guds plan
Författaren bor i Albanien.
Under den mest förödande upplevelsen i mitt liv kände jag att min himmelske Fader var med mig under hela min resa.
Illustration David Curtis
Det var tidigt en morgon 2008 när mamma väckte mig för att jag skulle gå till skolan. Jag var så glad den morgonen, men jag visste inte att det skulle bli den värsta dagen i mitt liv eller sista gången jag var med henne. Jag gick inte på alla lektioner den dagen, för en vän till vår familj behövde hämta mig och tala om att mamma hade begått självmord. Jag var bara 12 år.
Jag tänkte: ”Hur kan jag leva utan mamma?” Hon var min bästa vän.
Jag grät i månader. Jag tyckte inte om att gå i skolan, för de andra barnen behandlade mig annorlunda och tyckte synd om mig. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag visste bara att jag behövde vara stark för alla andra.
En dag, fem eller sex månader efter mammas död, var jag ensam på mitt rum vid fönstret och grät. Jag försökte förstå varför jag var här. Plötsligt hörde jag en röst inom mig: ”Du är min dotter. Jag ska inte låta dig lida.” Jag visste att det var Gud. Men det förvånade mig för jag trodde inte på honom längre, särskilt eftersom jag kände att det var Gud som hade tagit mamma ifrån mig. Fastän jag inte visste vad han menade så kände jag mig trygg.
Tre år senare åkte jag till Rom för att hälsa på min morbror. Han pratade hela tiden om en kyrka som han gick till. En söndag tog han med mig dit. Jag ska alltid komma ihåg när jag gick in genom kyrkans dörrar för första gången och kände min himmelske Faders kärlek. Jag kände mig hemma.
Jag började gå i kyrkan varje söndag och till varje aktivitet under veckan. Jag tyckte om att vara med ungdomarna i kyrkan. De gjorde mig gladare. De tänkte och trodde på samma saker som jag. Efter tre månader var mitt sommarlov slut och jag var tvungen att åka tillbaka till Albanien.
När jag kom hem berättade jag för pappa om känslorna jag hade haft och hur glad jag hade varit hela tiden. Han tyckte inte om det. Han sa att han inte tänkte låta mig fortsätta gå i kyrkan eller lära mig mer om den. Så jag var tvungen att vara tålmodig i tre år tills jag fyllde 18 år. Då fick jag bestämma själv och bli döpt.
Under tiden välsignades jag med så många personer som berättade om vad de hade lärt sig varje söndag i kyrkan. En av dem var Stephanie. Hon hade bott i Italien när min farbror blev medlem i kyrkan, men hon hade återvänt hem till USA. Min morbror tyckte det vore bra för oss att skriva till varandra, så jag lade till henne som vän på Facebook.
Fastän vi inte hade träffat varandra ska jag alltid vara tacksam mot henne för att hon hjälpte mig bygga upp min tro och lära mig mer om Jesu Kristi evangelium. Hon skrev till mig nästan varje söndag och berättade om allt hon hade lärt sig i kyrkan, och sedan besvarade hon mina frågor. Hon var en jättebra vän till mig.
Slutligen, efter att ha väntat tålmodigt i flera år, blev jag döpt bara två dagar efter min artonde födelsedag. Och snart får jag dela glädjen jag kände den dagen med mamma, för jag ska döpas för henne. Jag vet att hon blir stolt över det liv som jag har valt.
Jag känner mig välsignad av min himmelske Fader för han var med mig under hela min resa på så många sätt. Jag behövde bara vänta och vara tålmodig för han hade en plan för mig. Han är den som gav mig styrka att gå igenom alla de motgångar jag mötte. Han var alltid där och hjälpte mig vara gladare.