Sista dagars heliga berättar
Skjut inte!
Anonym
Bob och jag satt i vår polisbil och väntade på ett livstecken längre ner på gatan. Vi hade påbörjat spaningen två timmar tidigare efter att ha upptäckt bilen som nämndes i ett radiolarm.
”Väpnat rån på gång”, löd larmet. ”Två män, båda beväpnade. De sågs nyss i en orange bil. Vittnen säger att männen är brutala och benägna att skjuta.”
En serie väpnade rån hade nyligen inträffat i området, men trots våra bästa ansträngningar hade rånarna flytt upprepade gånger. De här tankarna försvann snabbt när jag såg två personer komma ut ur ett hus på den mörka gatan och hoppa in i den orangefärgade bilen. De var nu på väg mot oss.
”Begär förstärkning”, sa jag. ”De misstänkta är på väg norrut härifrån.”
Vår förstärkning, två vardagsklädda poliser i en civil polisbil, svängde in framför bilen och Bob och jag följde efter. När våra tre bilar kom ut på en bro, stannade förstärkningsteamet plötsligt tvärsöver bron framför den orangefärgade bilen och vi parkerade bakom den för att stänga in de misstänkta. Bilen stannade nästan omedelbart och de båda personerna hukade sig.
”Kliv ur bilen med händerna över huvudet!” beordrade jag efter att ha stigit ur min bil. Inget hände.
Beväpnad och redo att skjuta befallde jag igen: ”Kliv ur bilen med händerna över huvudet. Gör det nu!”
Plötsligt reste föraren sig upp och vände sig mot mig. Jag kunde se ett metallföremål glimma till i händerna.
Min polisträning och sunda förnuftet sa att jag skulle avfyra min pistol för att rädda mitt liv. Men trots stundens allvar hörde jag en röst. Den var lugn men myndig och kraftfull: ”Skjut inte!”
Jag trodde att jag skulle bli skjuten i vilken sekund som helst, men väntade på att någon i bilen skulle börja skjuta först. I stället lyfte föraren händerna, höll upp vad som såg ut som en pistol över huvudet, och slog ner händerna i knät.
”Stilla!” sa jag när jag rusade fram till bilen. ”Rör dig inte!”
I det ögonblicket kändes det som en teveserie – tills jag insåg att de hårdnackade brottslingarna i bilen faktiskt var två rädda unga tjejer. Det jag trodde var en pistol var bara spännet på ett bilbälte.
Tjejerna, fick vi snart veta, hade lånat ut bilen till sina pojkvänner. De hade ingen aning om vilket slags män de var.
”Jag trodde det var över för din del, Cal!” sa Bob till mig senare. ”Jag började nästan skjuta. Jag vet inte varför jag inte gjorde det.”
De båda poliserna i den civila polisbilen sa samma sak, fast det var bara jag som hade hört rösten. Jag vet att det bara var himlens kraft som kunde ha räddat de båda tjejerna från döden, och hindrat fyra poliser från att göra ett tragiskt misstag. Den upplevelsen övertygade mig om att vår himmelske Fader alltid kan och kommer att ingripa till vår fördel.