Sista dagars heliga berättar
En andra chans
Kaylee Baldwin, Arizona, USA
Första gången jag träffade honom bar jag på min fiol.
Han hasade sig fram till mig när jag gick in i matsalen med fiolväskan slängande mot benet.
”Fiol”, sa han när han var framme.
”Ja”, sa jag.
Jag hade aldrig riktigt pratat med någon som hade ett funktionshinder och visste inte vad jag borde säga. Han följde efter mig till mitt bord och satte sig ner bredvid mig och pekade på fiolväskan.
”Fiol”, sa han igen.
Jag öppnade väskan och hans ögon lyste. Han började knäppa på fiolsträngarna, men alldeles för hårt. Mitt hjärta började bultade när jag föreställde mig hur en sträng gick av, så jag stängde väskan försiktigt. Han gav mig en stor kram innan han gick.
Jag såg honom ofta efter det.
Varje gång han såg mig lade han armarna runt mina axlar och pussade mig på huvudet.
Under resten av tiden på high school försökte jag alltid undvika honom om jag såg att han kom gående. När han hittade mig och överöste mig med sina kramar och blöta pussar så fann jag mig i det i några sekunder med ett ansträngt leende, och sedan gick jag snabbt iväg utan att säga ett ord.
”Åh nej”, muttrade jag när jag såg honom under min sista orkesterkonsert i high school. Efter konserten slingrade han sig fram till mig där jag stod med mina vänner utanför aulan.
Mina vänner drog sig undan när han kom fram med ett leende och med armarna öppna för att ge en kram.
”William!”
Jag vände mig om och såg en kvinna komma joggande mot oss.
”Förlåt”, sa hon och krokade arm med honom. ”William älskar fioler. Han bönade och bad mig om att ta honom till konserten ikväll. Nu går vi, raring.”
Det var först då som jag insåg att jag inte ens hade vetat vad han hette. Jag hade träffat William två år tidigare, men hade ägnat så mycket tid åt att undvika honom att jag aldrig hade ansträngt mig att lära känna honom. När jag såg William och hans mamma gå därifrån överväldigades jag av skuldkänslor.
Åratal senare, när jag hade gift mig, födde jag en vacker liten pojke med Downs syndrom som vi gav namnet Spencer. Jag tänkte ofta på William när jag tittade på min son, och jag undrade om Spencer skulle få liknande upplevelser. Skulle andra undvika honom därför att han pussades för mycket eller kramades för hårt? Skulle hans kamrater känna sig illa till mods över hans begränsningar?
När Spencer var fyra månader gammal tog jag honom till sjukhuset för ett besök. När jag tog ut honom ur bilen såg jag två personer som kom ut från sjukhuset. Förbluffad insåg jag att det var William och hans mamma.
”William!” ropade jag med bultande hjärta när vi kom närmare.
”Hej!” Han lunkade över parkeringsplatsen med ett stort leende på läpparna. Han räckte fram handen och tog tag i min i en entusiastisk handskakning.
”Hur är det med dig?” frågade jag honom.
”Fiol”, sa han medan ögonen lyste av glädje.
Fiol. Han kom ihåg mig också. ”Ja”, lyckades jag få fram genom ett tårdränkt skratt, ”jag spelade fiol”.
Medan vi pratade sände jag upp en tacksam bön för en kärleksfull himmelsk Faders ömma barmhärtighet. Han visste hur gärna jag ville träffa William igen. Jag är tacksam för att Gud såg mig – en kämpande ung mamma, överväldigad av min sons hälsoproblem och orolig för hans framtid – och gav mig en upplevelse som påminde mig om att han är medveten om oss.