Ethans vittnesbörd
Författaren bor i Utah, USA.
Det verkade som om alla utom Ethan hade ett vittnesbörd.
”Lyssna, lyssna till Andens röst som viskar. Lyssna, lyssna till hans stilla röst” (Liahona, apr. 2006, s. LS13).
Ethan satt på samlingsstunden och tittade på när hans bäste vän Sam bar sitt vittnesbörd. Hans vän Sarah satt på förhöjningen och väntade på sin tur. Sam berättade om ett tjänandeprojekt som han hade gjort. Han sa att han hade ett vittnesbörd om tjänande. Sarah bar sitt vittnesbörd om familjen. Ethans lärare bar också sitt vittnesbörd. Han pratade om tempeltjänst. Alla tre vittnade om att kyrkan är sann. Det verkade som om alla utom Ethan hade ett vittnesbörd.
”Vad har jag ett vittnesbörd om?” undrade Ethan.
Han tänkte tillbaka några år till när han och hans vänner döptes. Hans primärlärare syster Calder hade hållit ett tal om den Helige Anden.
”Den Helige Anden kan ge dig en brinnande känsla i hjärtat. Han kan hjälpa dig veta vad som är sant”, sa hon. ”Och det är så man får ett vittnesbörd om det man tror på.”
Ethan försökte göra det som var rätt så att han kunde känna den Helige Anden. Han läste skrifterna och bad. Men han hade aldrig haft den där brinnande känslan som andra pratade om. Betydde det att han inte hade något vittnesbörd?
Ethan hade den frågan i bakhuvudet hela nästa dag. Han tänkte fortfarande på den när han och Sam åkte skateboard efter skolan. Han undrade hur han kunde fråga Sam om det.
”Du Sam”, sa Ethan till slut, ”var du rädd när du bar ditt vittnesbörd i går?”
Sam hoppade av skateboarden och gick bort till gräsmattan. ”Inte särskilt”, sa han och satte sig ner. ”Jag har burit mitt vittnesbörd på en hemafton förut.”
Ethan satte sig bredvid honom och lade skateboarden i knät. ”Men hur visste du att du hade ett vittnesbörd?”
”Jo, jag bad och det kändes bra.”
Ethan nickade sakta och rullade på hjulet med handen. Han ville känna så han med.
Den kvällen när huset var mörkt och tyst knäböjde Ethan vid sängen och bad.
”Käre himmelske Fader”, sa han, ”hjälp mig att få ett vittnesbörd. Hjälp mig veta att kyrkan är sann. Att Joseph Smith var en profet. Och att Mormons bok är sann.”
Mitt i bönen slutade Ethan prata. Han tänkte efter en liten stund. Sedan frågade han sig själv: ”Nå, vet jag något än?”
Då kom en stilla, fridfull känsla över honom. Det var inte en stark brinnande känsla. Men Ethan visste att det var den Helige Anden.
Ethan fick en annan tanke: ”Jag vet att jag vet.” Och när han tänkte på det insåg han att han hade haft den här fridfulla känslan förut.
När han läste Mormons bok kändes det bra och rätt. Nu visste han att den känslan var den Helige Anden som vittnade för honom. När han gick i kyrkan och det kändes bra och rätt att vara där, det var också den Helige Anden. Han hade redan hållit på att få ett vittnesbörd!
Han behövde inte veta allt just nu. Men han visste att den Helige Anden var verklig och kunde hjälpa honom bygga sitt vittnesbörd.
Ethan började be igen. Men den här gången var det för att säga tack.