Äldste Ronald A. Rasband: Begåvad ledare, hängiven far
Äldste M. Russell Ballard
i de tolv apostlarnas kvorum
Fotografier med tillstånd av familjen Rasband, utom när annat anges
Ron Rasband tvivlade aldrig på att han skulle gå ut som heltidsmissionär. Den enda frågan som nittonåringen hade när han öppnade sin missionskallelse gällde var han skulle verka.
”Min pappa var missionär i Tyskland. Min äldre bror var missionär i Tyskland. Min blivande svåger var på mission i Tyskland”, minns han. ”Jag trodde jag skulle till Tyskland.”
Men Herren hade andra planer. Ron hade i stället kallats till östra staternas mission med huvudkontor i New York. Besviket tog han med sin kallelse till sitt sovrum, knäböjde vid sängen och bad en bön, öppnade skrifterna på måfå och började läsa:
”Se och ge akt, jag har många människor på denna plats i områdena runtomkring, och en vid dörr skall öppnas i områdena runtomkring i denna östra del av landet.
Därför har jag, Herren, låtit er komma till denna plats, ty jag fann det nödvändigt för att kunna frälsa själar” (L&F 100:3–4; kursivering tillagd).
Omedelbart bekräftade den Helige Anden för Ron att hans kallelse till östra staternas mission inte var något misstag.
”Jag gick från att vara besviken till att få mina första intryck av många genom skrifterna att detta var dit Herren ville att jag skulle gå”, minns han. ”Det var en avgörande andlig upplevelse för mig.”
Hans mission till de östra staterna var den första av flera kallelser i kyrkan som förde honom till platser som han aldrig förväntat sig. Och med varje kallelse – som lärare, biskop, högråd, missionspresident, medlem i de sjuttios kvorum, seniorpresident för de sjuttio och en Herrens Jesu Kristi apostel – har äldste Ronald A. Rasband accepterat Herrens vilja och fortsatt lita till hans ande medan han tjänat Guds barn.
Född av goda föräldrar
I sitt första tal som en Jesu Kristi apostel, uttryckte äldste Rasband tacksamhet från hjärtat för sin härkomst. ”Jag [har] blivit född av goda föräldrar i evangeliet”, sa han, ”och de i sin tur av goda föräldrar, sex generationer bakåt.”1
Hans mor, Verda Anderson Rasband, var en kärleksfull ledare som gav näring åt den unge Rons kärlek till skrifterna. Hans far, Rulon Hawkins Rasband, var en trofast prästadömsbärare och var ett exempel i fråga om hårt arbete.
Ronald A. (Anderson) Rasband föddes den 6 februari 1951 I Salt Lake City, Utah, och var enda barnet som fötts till hans båda föräldrar. Båda hade varit gifta och skilda, och Ron växte upp under beskydd av två äldre bröder och en äldre syster.
”Han var som en mix av våra föräldrar, så vi älskade honom alla”, säger hans syster, Nancy Schindler. ”Ron lät aldrig mamma och pappa sitta bredvid varandra utan att han satt emellan dem.”
Ron var för det mesta en snäll pojke, men medger att han var busig ibland.
”Det var inte sällan som mina [primärlärare] kom till min mamma, Primärs president i staven, och sa: ’Ronnie Rasband är en tuff liten kille’”, säger han. ”Men de gav aldrig upp. De visade mig stor kärlek och inbjöd mig tillbaks till klassen.”2
Rons barndom präglades av kyrkan – församlingens möten, församlingsfester, församlingsmiddagar och församlingens idrottslag. När han inte var sysselsatt i Cottonwoods första församlings möteshus, hade han olika jobb eller scoutaktiviteter och var tillsammans med sina vänner. I hemmet kretsade familjens tid kring skrifterna, lekar och hushållssysslor.
”Min far lärde mig vad arbete är genom sitt exempel”, säger han. ”Min mor lärde mig om arbete genom att låta mig göra det.”
Rons pappa körde brödbil, han steg upp varje dag klockan fyra och kom hem sent på kvällen. Hans mamma stannade hemma och fostrade barnen. Hon bidrog till familjens försörjning genom att tillverka och sälja porslinsdockor.
Rons inbyggda förmåga att leda, delegera och få saker och ting gjorda – som var till nytta både i hans yrkesliv och ansvar inom kyrkan – kom redan tidigt till användning.
”Ron fick i uppdrag att klippa gräsmattan”, minns hans syster. Men Ron hade, liksom Mark Twains Tom Sawyer, en förmåga att övertala sina vänner att hjälpa till.
”Jag tittade ut, och där var hans bästa vän och klippte gräset åt honom”, säger Nancy. ”Veckan därpå klippte en annan av hans vänner. Han bara satt på verandan och skrattade och skämtade med dem medan de gjorde hans jobb.”
Rons föräldrar hade det tufft ekonomiskt, men familjen hade evangeliet. ”Vi hade aldrig gott om pengar”, minns Ron, ”men det påverkade aldrig min glädje.”
Pålitliga vänner och ledare
Under uppväxten hade Ron både goda vänner och pålitliga prästadömsledare – däribland pojkårens stavspresident i 14 år – James E. Faust (1920–2007), som senare verkade i de tolv apostlarnas kvorum och i första presidentskapet. Rons familj hade nära kontakt med president Faust och hans familj. ”Han kallade mig alltid en av hans Cottonwood-pojkar, eftersom han hjälpt till att fostra mig”, säger han.
Ron hade ingen tid för skolidrott när han kom upp i high school eftersom han alltid hade ett jobb, men han hade tid att odla varaktiga vänskapsförhållanden som varat hela livet.
”Jag har alltid beundrat Ron för den han är, men han var inte fullkomlig”, säger barndomsvännen Kraig McCleary. Han tillägger med ett leende: ”Jag har sagt till honom att om han kommer till himlen gör jag det också, för vi gjorde samma saker när vi växte upp.”
Ron gick ut som missionär i början av 1970, men Kraig tänkte skjuta upp missionen till efter höstens jaktsäsong. Då ringde Ron honom från missionsfältet.
”Jag vet inte hur han fick tillstånd att ringa, men han förebrådde mig för att jag inte var mer ivrig att ge mig iväg på mission”, säger broder McCleary. ”Naturligtvis sköt jag inte upp den mer.”
Ron säger att hans mission var en ”fantastisk” upplevelse. ”Herren välsignade mig med många mirakulösa, trosstärkande upplevelser”, säger han. ”Min mission blev något stort i mitt andliga liv.”
Ron gjorde en del av sin mission på Bermuda-öarna. Hans missionspresident, Harold Nephi Wilkinson, skickade bara ”helgjutna missionärer” dit, eftersom han bara kunde besöka dem då och då.
”Vi var helt på egen hand, men presidenten behövde inte oroa sig för oss”, minns Ron. ”Vi fick jobbet gjort.”
”Drömflickan” från Delta Phi
Efter fullgjord mission 1972 skaffade sig Ron ett jobb, skrev in sig vid University of Utah samma höst och gick med i Delta Phi Kappa, en studentförening för hemkomna missionärer. Vid studentföreningens sociala aktiviteter kunde han inte undgå att lägga märke till en attraktiv ung kvinna vid namn Melanie Twitchell. Melanie var en av Delta Phis valda ”drömflickor”, som hjälpte till med föreningens serviceprojekt.
Liksom Ron kom Melanie från en aktiv sista dagars heliga-familj. Varken hennes far, som var yrkesmilitär, eller hennes mor lät familjens täta flyttningar bli till ursäkter för att missa kyrkan.
Melanie blev imponerad av Rons vänlighet, artighet och kunskaper om evangeliet. ”Jag sa till mig själv: ’Han är en så bra ung man att det inte spelar någon roll om jag aldrig får en dejt med honom. Jag vill bara vara hans bästa vän.’”
När deras relation utvecklades, bekräftade Anden hennes uppfattning om Ron och om hans hängivenhet mot Herren. Snart utvecklades deras vänskap till vad Melanie kallar ”en sagoromans, som ur en bok”.
Äldste Rasband säger att hon passade honom perfekt. ”Melanie var fullständigt min like i hängivenhet och härkomst i evangeliet. Vi blev bästa vänner, och det var då jag bad henne gifta sig med mig.”
De gifte sig den 4 september 1973 i Salt Lake-templet. Sedan dess, säger han, har hans ”osjälviska eviga livskamrat … hjälpt till att forma mig som en krukmakares lera, till en mer polerad Jesu Kristi lärjunge. Hennes kärlek och stöd, och stödet från våra fem barn, deras makar och våra 24 barnbarn, håller mig uppe.”3
”Vi åker”
Medan Ron verkade som äldstekvorumets president i sin församling för gifta studerande, blev han bekant med Jon Huntsman Sr, församlingens högråd. Jon imponerades genast av Rons sätt att sköta kvorumet.
”Han hade otroliga ledaregenskaper och var en skicklig organisatör”, minns äldste Huntsman, som verkade som områdessjuttio från 1996 till 2011. ”Jag fann det ovanligt att en ung man som fortfarande studerade kunde sköta ett kvorum på det sättet.”
I flera månader såg Jon hur Ron förverkligade sina idéer när han fullgjorde sina prästadömsplikter. När det blev en plats ledig inom marknadsföring vid Jons företag – som senare blev Huntsman Chemical Corporation – beslöt han att Ron hade den förmåga han ville ha och erbjöd honom jobbet. Han skulle börja påföljande vecka i Ohio.
”Jag sa till Melanie att jag inte tänkte hoppa av skolan och flytta”, minns Ron. ”Jag har kämpat hela livet för att ta examen från college, och jag är äntligen nära målet.”
Melanie påminde Ron om att strävan efter ett bra jobb var orsaken till att han gick i skolan.
”Vad är du orolig för?” frågade hon. ”Jag vet hur man packar och flyttar. Det har jag gjort hela livet. Du ska få ringa din mamma varenda kväll. Vi åker.”
Jons förtroende för Ron visade sig välgrundat. Under Jons mentorskap avancerade Ron snabbt inom det växande företaget. Han blev dess VD och driftschef 1986. Han reste mycket för företaget – både inom och utom landet. Trots ett pressat schema försökte Ron vara hemma under veckosluten. Och när han reste, tog han ibland familjemedlemmar med sig.
”När han var hemma fick han verkligen barnen att känna sig utvalda och älskade”, säger Melanie. Han gick på deras aktiviteter och matcher när det var möjligt. Jenessa MacPherson, en av parets fyra döttrar, säger att pappans plikter i kyrkan ofta hindrade honom från att sitta med familjen under kyrkans möten.
”Vi kivades om vem som skulle få sitta med honom i kyrkan, för det var så ovanligt att ha honom där”, säger hon. ”Jag minns att jag tog hans hand och tänkte för mig själv: ’Om jag kan lära mig bli som han, är jag på rätt spår och blir mer lik Frälsaren.’ Han var alltid min hjälte.”
Parets son Christian har goda minnen av deras gånger som ”far och son”. Vänner kom och gick på grund av att familjen flyttade ofta säger han, ”men pappa var alltid min bästa vän” – fast väldigt tävlingsinriktad.
Vare sig han kastade basketboll med Christian, spelade något spel med sina döttrar eller fiskade med familj och vänner, älskade Ron alltid att vinna.
”När vi växte upp, lät han aldrig någon vinna” säger Christian. ”Vi måste förtjäna att vinna, men det gjorde oss bättre. Och traditionen lever vidare med hans älskade barnbarn.”
Genom åren kunde Rons familj inte undgå att märka hur tjänandet i kyrkans ledarskap ökade hans förmåga att visa kärlek och medkänsla, att uttrycka andliga känslor och inspirera andra att göra sitt bästa. Efter Rons och Melanies dotterson Paxtons födelse hade familjen stort behov av Rons andliga styrka och stöd.
Paxton var född med en ovanlig genetisk defekt och led av en mängd hälsoproblem som prövade familjen fysiskt, känslomässigt och andligt. Äldste Rasband har kallat den resa som åtföljde Paxtons födelse ”ett eldprov som gav oss undervisning förbunden med evigheten”.4
Under Paxtons korta tre år på jorden – när frågorna var många och svaren få – stod äldste Rasband som en andlig stöttepelare och ledde sin familj i att hämta kraft ur Jesu Kristi försoning.
När hans nya kallelse tillkännagavs, blev varken familj eller många vänner förvånade. ”De av oss som känner honom bäst”, säger Christian, ”räckte upp handen högst när han inröstades som apostel.”
”Jag tänker tjäna”
1996, vid 45 års ålder, var Ron mitt uppe i en framgångsrik karriär, när han kallades som missionspresident i New Yorkmissionen New York Nord. Liksom apostlarna fordom ”lämnade [han genast] … näten” (Matt. 4:20).
”Att acceptera kallet tog bara en mikrosekund”, säger äldste Rasband. Han sa till Herren: ”Om du vill att jag ska tjäna, så ska jag tjäna.”
Ron tog med sig en stor lärdom han fått genom sin yrkeserfarenhet: ”Människor är viktigare än något annat.”5 Med den kunskapen och de ledaregenskaper som slipats fram, var han redo att börja tjäna på heltid i Guds rike.
Ron och Melanie fann missionsarbetet i New York både utmanande och upplivande. Ron var snabb att delegera ansvar till missionärerna – han inspirerade deras lojalitet, han undervisade och lyfte dem under tiden.
År 2000, åtta korta månader efter att Ron och Melanie fullgjort sin mission, kallades Ron till de sjuttio, där hans förberedelse, erfarenhet och många talanger har välsignat kyrkan. Som medlem av de sjuttios kvorum verkade han som rådgivare i presidentskapet för området Centraleuropa, med överinseende över arbetet i 39 länder. Fastän han lämnade college för över 40 år sedan, studerar han med allvar och välkomnar pågående mentorskap från sina seniorbröder i överinseendet av områdena Nordamerika Väst och Nordväst, samt tre områden i Utah. Han var verkställande direktör för tempelavdelningen och verkade i de sjuttios presidentskap i nära samarbete med de tolv.
Nyligen sa äldste Rasband: ”Vilken stor ära och förmån det är för mig att vara den minste bland de tolv och lära av dem på alla sätt, vid varje tillfälle.”6
”Det de visste, vet jag”
Överst till vänster: foto Wendy Keeler; till höger: Mormonpredikanter, första missionärerna i Danmark, av Arnold Friberg (baserad på en målning av Christen Dalsgaard, 1856); Dan Jones väcker upp Wales, av Clark Kelley Price
Två målningar pryder väggarna i äldste Rasbands kontor. En föreställer mormonmissionärer som undervisar en familj i Danmark på 1850-talet. Den andra är av en av kyrkans första missionär, Dan Jones, som predikar från kanten på ett brunnskar på brittiska öarna. Målningarna (ovan till höger) påminner äldste Rasband om hans egna förfäder.
”De här tidiga pionjärerna gav allt till Jesu Kristi evangelium och lämnade efter sig ett arv för efterkommande att förvalta”, har han vittnat.7 Det som drev äldste Rasbands förfäder framåt mitt i motstånd och förföljelser är det som allra mest kvalificerar honom för hans nya kall: kunskap och ett fast vittnesbörd om Herren och hans verk.
”Jag har så mycket att lära i mitt nya kall”, har han sagt. ”Jag känner mig mycket ödmjuk inför det. Men det finns en del av mitt kall som jag kan göra. Jag kan bära mitt vittnesbörd ’om Kristi namn i hela världen’ (L&F 107:23). Han lever!”8
Som efterkommande till pionjärer, tillägger han: ”Det de kände, känner jag. Det de visste, vet jag.”9
Och det de hoppades på för sina efterkommande manifesteras i äldste Ronald A. Rasbands liv, lärdomar och tjänande. Han följer deras exempel och hedrar deras minne och går fram som ett av Herrens särskilda vittnen.