2:3

Änglar och förvåning

Äldste Jeffrey R. Holland

i de tolv apostlarnas kvorum

Utsändning av fortbildningsmöte inom Kyrkans utbildningsverksamhet • 12 juni 2019 • Hörsal i kyrkans kontorsbyggnad

I broder Petersons inledningsbön använde han ordet ”familj” och jag blev berörd då, och jag är berörd nu. Jag är så glad att vara med er under denna årliga händelse som är – för mig – som en familjesammankomst. Jag har inspirerats av varje ord som broder Webb, syster Cordon och äldste Clark har sagt. Och jag ber att jag ska hålla mig i linje med vad dessa tre har sagt.

Som jag sa i hänvisningen till broder Petersons ord är familj bokstavligt talat hur jag känner för er, och jag vill att ni ska tro på det. Jag vet att det är så medlemmarna i kommittén ser på er, och jag gör det också på ett mycket speciellt sätt.

Pat och jag undertecknade vårt första kontrakt med KUV för 54 år sedan i sommar, och jag har haft något slags anknytning till er i princip varje år sedan dess, på ett eller annat sätt. När hon och jag bestämde att vi skulle försöka försörja oss genom Kyrkans seminarier och institut så visste vi inte vilket starkt och permanent band det skulle skapa. Osäkra som vi var, om det inte hade varit för den vänskap och den broders- och systerkärlek som andra lärare, chefer, administratörer och andra gav oss under våra första år, tror jag verkligen inte att vi hade vågat fortsätta. De här banden från vår första tid i programmet är fortfarande bland de finaste vänskapsband vi har, över ett halvsekel senare. Och då har jag ändå inte nämnt de hundratals – eller kanske är det egentligen tusentals – elever som vi har undervisat och älskat längs resan. Jag ber att vi aldrig ska förlora den här familjekänslan i kyrkans utbildningsverksamhet. Det är en av anledningarna till att vi ville tjäna här.

Och med den kärleksförklaringen som inledning vill jag bland annat tala om för er i dag hur mycket alla kyrkans generalauktoriteter och generalämbetsmän älskar er och räknar med er. I våra råd och kommittéer ägnar vi avsevärd tid till detta, vilket vi kan se genom att det finns så många av våra generalämbetsmän här i dag. Vi gör det här tillsammans. Jag vet inte hur mycket tid vi ägnar åt det, men jag skulle gissa (de kan rätta mig efteråt) att det rör sig om 30 till 35 procent av vår tid som generalauktoriteter/generalämbetsmän, på ett eller annat sätt. Vi pratar om kyrkans ungdomar – de åldersgrupper, allmänt sett, som ni arbetar med, som ni är anställda att undervisa, plus dem som gör sig redo att komma till er. Vi pratar om världen de lever i, utmaningarna de möter, den vardag som tycks möta våra ungdomar i en allt yngre ålder. Inte allt i denna vardag är ont, men en del är det. De här unga människorna behöver all hjälp de kan få, och lyckligtvis kan de få den. Gud står vid rodret i det här skeppet, och det är på väg till säker hamn. Han har gjort alla nödvändiga förberedelser för det.

Jag har till exempel aldrig trott att det är av en tillfällighet som vi introducerar våra elever i seminarieprogrammet vid samma ålder som Joseph Smith var när han tog emot den första synen. Jag antar att vår Fader i himlen ansåg att Joseph vid 14 års ålder hade nått den mognadsnivå som krävdes för att han skulle kunna sätta honom på stigen till hans stora profetiska uppdrag. Kan vi då anta att det i allmänhet också är i den åldern som andra unga människor kan få början till ett moget vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium och se det vittnesbördet utvecklas (hoppas vi) under kommande år till den mäktiga, styrande kraft det ska vara under resten av evigheten?

Detta är säkerligen orsaken till att Herren inspirerade vårt program till att struktureras så här – till att beröra en pojkes eller flickas hjärta när de går mot mognad, till att intensifiera vår kontakt med dem och ge dem upplevelser under veckan i stället för att helt lita på Söndagsskolans upplevelser. När kyrkan går mot mer av en hemcentrerad studiekurs, stödd av kyrkan, kan vi vara stolta över att KUV med sitt fokus på studier under veckorna i hemmet alltid har pekat åt det hållet. Den aktuella justeringen flyttar seminarier och institut närmare kyrkans allmänna studiekurser än någon gång tidigare i historien.

På tal om det här ämnet vill jag nämna en fin komplimang som bröderna gett när de bad oss göra så att seminariets studiekurs löpte parallellt med kyrkans fyraåriga roterande studiekurser för skrifterna. Det är en sak för oss att få en sådan komplimang, men det är särskilt givande när kommitténs ordförande ger den. Låt mig påminna er om vem vår kommittés ordförande är. Det här är vad president Nelson sa när han presenterade den här utvecklingen:

”Med början 2020 ska seminariets klasser byta till ett kalenderårsbaserat studieschema. Seminariets klasser studerar samma bok i skrifterna som används i studiekursmaterialet Kom och följ mig. Den här förändringen förstärker den hemcentrerade inriktningen av evangeliestudier med stöd av kyrkan genom enhetliga studier i hemmet, i Söndagsskolan och i seminariet.

När ni tänker på den här förändringen ber jag er begrunda er framtid. Er förmåga att ha större inverkan på världen än någon tidigare generation är helt beroende av nivån på er hängivenhet mot Herren Jesus Kristus. Var och en av er har ansvaret att i hemmet undervisa dem ni bor tillsammans med om hans evangelium. Seminariet och institutet hjälper er göra era hem till en trons fristad – en plats där Jesu Kristi evangelium lärs ut, studeras, efterlevs och älskas.”

Jag vet inte hur det är med er, men jag har varit med i det här programmet länge, och jag tror det är åratal sedan en av kyrkans presidenter har talat så uttryckligt och uppmuntrande om just det ämnet och talat till oss personligen. Jag är tacksam för det, president Nelson. Låt det sägas att under innevarande tid av justeringar, små som stora, har bröderna talat mer om, tänkt mer på och handskats mer direkt med seminariets och institutets personal och riktlinjer än jag kan minnas under mitt tjänande inom KUV. Vilken härlig tid att vara en del av Kyrkans utbildningsverksamhets familj.

Låt mig nu komma till ändamålet med allt det här, anledningen till vårt möte i dag och anledningen till vår undervisning varje dag och varje vecka: eleven, föremålet för vår omsorg och tillgivenhet.

När världen nu blir allt mer sekulär måste vi lära oss bli allt mer hjälpsamma och exemplariska för våra unga män och unga kvinnor, som måste försvara sin tro medan de lever i en kultur som ofta förnekar den eller, än värre, förringar den. Klyftan mellan våra trofasta ungdomar och den ibland fientliga världen blir, åtminstone på det hela taget, allt vidare för varje dag som går. Det är förstås närmast självklart enligt profetiorna om de senare dagarna, men det gör den inte behagligare att prata om eller roligare att möta. I den här lilla sammanfattningen av världen kallas våra elever ibland generation Z på grund av vissa egenskaper. De här egenskaperna belyser några av våra utmaningar i undervisningen:²

De är alltid uppkopplade till något. ”De har aldrig känt till en värld utan internet eller mobiler [eller hörlurar]. … Google har alltid existerat [i deras värld].”³ De har kanske aldrig sett en telefon med nummerskiva eller ringt från något som kallas telefonkiosk. Men det är okej, för den här gruppen föredrar ändå att messa.
Genom detta allt omfattande elektroniska nätverk har de utsatts för öppen, nedbrytande pornografi från mycket tidig ålder.
De tenderar att ”[stödja] gay-äktenskap och transgender-rättigheter … som en del av vardagslivet. Det är ovanligt att en Z inte har någon [nära] vän i HBTQ-samhället.”⁴ På grund av denna samvaro börjar den tunna linjen mellan vänskap och godkännande av den livsstilen att suddas ut.
”De är efterkristna. Nästan en fjärdedel”, (inte bland våra elever i kyrkan, men i världen omkring oss), ”nästan en fjärdedel (23 procent) av ungdomarna i Amerika – och en tredjedel av milleniegenerationen – är ’inget’. De har ingen religiös identitet alls. Många i Z-generationen växer upp i hem där det inte finns någon religion alls, [och de får] ingen erfarenhet av [eller sammanhang till] religion”⁵ i sina liv.
En nyligen genomförd studie av australiska tonåringars attityder gentemot religion som skapade rubriker visar att 52 procent av dem inte identifierar sig med någon religion och bara 37 procent tror på Gud.⁶
Pastorn och författaren James Emery White har skrivit mycket om deras andliga omständigheter. Han säger: ”För det första är de vilsna. De inte bara lever i och formas av en efterkristen kulturell kontext. De har inte ens något minne av evangeliet [eller något sammanhang som rör evangeliet]. Graden av andlig analfabetism är förbluffande. … [För det andra] är de utan ledare. De ges föga eller ingen ledning från sina familjer och ännu mindre genom sina försök att söka ledning genom internet.”⁷
Enligt en artikel som publicerades i USA Today är generation Z den ensammaste undergruppen vi känner till i samhället.⁸ I artikeln citeras en BYU-studie 2010 som drog slutsatsen: ”Ensamhet har samma inverkan på dödligheten som att röka 15 cigarretter om dagen, och är farligare än fetma.”⁹
Omkring 53 procent av alla 13-åriga amerikanska flickor är missnöjda med sin kropp. Siffran växer till 78 procent när flickorna når 17 år – fortfarande våra. Över 50 procent av tonårsflickorna och 30 procent av tonårspojkarna utövar sådan ohälsosam viktkontroll som att hoppa över måltider, fasta, röka, kräkas och använda laxeringsmedel.¹⁰
Till sist har de kort koncentrationsförmåga. Enligt vissa studier är koncentrationsförmågan för generation Z omkring åtta sekunder.¹¹ Jag skulle ha förlorat dem efter de tre första punkterna som vi har visat här.

Seminarie- och institutlärare kan ju inte lösa alla de här problemen på en dag, men bröderna förväntar sig att ni är kunniga, väl förberedda, andligt lyhörda och har god förmåga att besvara de frågorna när de uppstår och om så är nödvändigt ta itu med dem i realtid. Med era kontakter under veckorna är ni mycket mer tillgängliga för eleverna än många av de andra lärarna i kyrkan kan vara, så använd detta på ett klokt sätt, men var förvissade om att bröderna vill ha och förväntar sig er hjälp – formellt och informellt, i och utanför lektionstiden – när det gäller undervisning om kyrkans riktlinjer, seder och lära.

Håll er öppna – håll er särskilt öppna för Anden. Lämna utrymme i er lektionsplanering. Om du behöver korta ner en lektion lite för att bära ditt vittnesbörd och stimulera en diskussion om någon aktuell fråga, så gör det när Anden manar därtill och säger att det är lämpligt.

Du måste naturligtvis göra detta utan att gå över gränsen till att bli en låtsasledare inom prästadömet eller någon biorganisation – en roll vi inte ska anta. Den balansgången har varit en utmaning inom vårt system från början, och så kommer det att förbli. Det krävs gott omdöme och Andens vägledning att gå den, men det är en utmaning värd att anta, och bröderna applåderar dina ansträngningar. Alla behövs, och budskapet på varje nivå måste vara tydligt och konsekvent.

”Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? … Sök då [sådant] som bygger upp församlingen.”¹²

Med sådana mäktiga krafter i verksamhet i vår tid, krävs det förstås evangelieundervisning som är så mäktig att absolut inget kan rubba våra ungdomars tro eller locka dem från stigen när lektionen är slut och de går tillbaka ut i världen. Att undervisa på detta sätt är lättare sagt än gjort – det lovar jag och ni vet det – men vi kan alla bli bättre på det. Vi kan vara mäktigare lärare än vad vi ibland är. När ni ställs inför en sådan skrämmande utmaning, så kom ihåg en sak av min tid med er i dag – minns att en elev inte är en behållare som man ska fylla. En elev är en eld som man ska tända.

Som evangelielärare ska vi tända andliga bränder. Våra lektioner ska ge eleverna lättantändligt bränsle. Vi ska vara pyromaner, fast inte så maniska förstås, bara ”pyros”, eldar. Låt mig förklara, innan ni anger mig för bröderna eller polisen, okej?

Jag har alltid tagit starkt intryck av att i nästan alla undervisningssituationer i Mormons bok används uttrycket att personen i det ögonblicket undervisade med ”kraft och myndighet”¹³. Det är min högsta önskan i min egen undervisning, och jag hoppas det är så för er.

Missförstå mig nu inte. Jag talar inte om att tala med högre decibel i rösten, om att vara teatraliska i framställningen, och särskilt inte om falsk känslosamhet. Jag talar om något som är en fråga om känsla, en känsla som visar sig på många olika sätt, lika olika som ni är. Ni måste vara er själva. Ni kan inte vara en Bruce McConkie eller Boyd Packer eller Russell Nelson, även om vi gör klokt i att fråga oss varför dessa lärare påverkar oss som de gör. Lär er allt ni kan av stora lärare (de som levt tidigare och de som lever nu), men i slutändan måste ni undervisa naturligt, på ert eget sätt. Men vilket det sättet än visar sig vara bör resultatet vara mäktig, auktoritativ undervisning.

Låt mig använda några exempel, nedskrivna i Mormons bok. Helaman 5 berättar om Nephi och Lehi, som fått namn efter sina förfäder och som fått i uppdrag att undervisa lamaniterna i landet Zarahemla. Förutom att undervisa den här motspänstiga gruppen tog sig Nephi och Lehi också an ”avfällingar”, de nephiter som gått över till lamaniterna i sin kamp mot Guds profeter. Jag vet inte vad ni tycker, men de här två grupperna är inte det slags fientliga åhörare jag skulle vilja möta en tidig måndagsmorgon. Vid den här tidpunkten var lamaniterna fientliga, arga och fast beslutna att hämnas på nephiterna för något som de flesta av dem för länge sedan glömt. Och som om inte det räckte har vi ex-mormoner för Jesus (de använder själva ordet ”mormon”, det är inte mitt val), lokala avfällingar som en gång var med i prästernas kvorum, varav några har varit trofasta missionärer men nu har spårat ur. En gång undervisade de för oss och nu undervisar de mot oss, mot Guds rike.

Men just till dessa mycket svårhanterliga grupper säger skrifterna om Nephi och Lehi att ”de predikade med stor kraft så att de överbevisade många av de avfällingar som hade gått över från nephiterna … Och det hände sig att [de] predikade för lamaniterna med stor kraft och myndighet, ty de fick kraft och myndighet sig givna för att de skulle kunna tala, och de fick även sig givet vad de skulle säga.”¹⁴ Stanna nu upp med mig för ett ögonblick. Stanna upp och begrunda hur underbart det skulle vara om varje lärare inom kyrkans utbildningsverksamhet – eller i kyrkan – skulle veta de här två sakerna: hur man talar och vad man säger när man gör det. Det skulle vara den sanna tungomålsgåvan, även om man talar på sitt eget språk. Som jag förstår det var det just den gåvan som de här två fick när de undervisade. De hade stor ”kraft och myndighet sig givna för att de skulle kunna tala, och fick … sig givet vad de skulle säga. Därför talade de till lamaniternas stora förvåning.”¹⁵

Är inte ordet förvåning något av ett eko från en tidigare berättelse i Mormons bok? Tänk på Mosiah 27 där Alma och Mosiahs söner ”gick omkring och gjorde uppror mot Gud”. Sedan i vers 11 ”visade sig en Herrens ängel för dem. Och han nedsteg liksom i ett moln, och han talade så som med åskans röst, vilket fick jorden där de stod att skaka.”¹⁶

Förlåt mig om jag här nästan genast lägger till en liten kommentar. Tror ni att det verkligen var en fullskalig jordbävning? Tror ni att om ni hade en Richter-mätare utplacerad var tionde meter, de då skulle ha gått upp till fem, sex, åtta eller nio på skalan och orsakat en tsunami på djupet och stora förändringar i marken omkring dem? Ja, kanske. Kanske någon gång. Det kunde sannerligen ha varit så, men i just det här fallet med givet sammanhang tror jag inte det. Jag tror det var en sådan personlig jordbävning som Herren kan sända som är skräddarsydd. Jag tror marken skakade för Alma och Mosiahs söner, men vem vet om den skakade för någon annan?

Säkerligen har ni haft en sådan upplevelse under en lektion. Någonting ni sa slog en elev med sådan kraft att han eller hon bleknade eller fick tårar i ögonen eller både ock, berörd i djupet av sin själ trots att eleven till höger eller eleven till vänster inte alls tycktes påverkade. Det händer hela tiden på missionsfältet. Ni vet det. Ni har upplevt det! Ett missionärspar undervisar en familj i ett hyreshus någonstans. De håller en omskakande lektion som förändrar ett pars hjärtan och lyfter och skakar om lägenhet 106. Men familjen intill, i lägenhet 105, tittar hänfört på American Idol och människorna i 107:an försöker ta reda på hur det går i ett derby mellan två ärkefiender. Jag vet inte om jordbävningar som ger utslag på richterskalan kan utlovas, geologiskt sett, men jag tror att Herren och skrifterna absolut kan lova dig personliga jordbävningar som förändrar en elev ända in i själen och får marken att skaka under deras fötter. Men förlåt mig – nu har jag avvikit från ämnet.

Jag fortsätter med vers 12 i Mosiah 27:

”Så stor var [Almas och Mosiahs söners] förvåning … att de föll till marken och inte förstod de ord han talade till dem. …

Och nu föll Alma och de som var med honom åter till marken, ty stor var deras förvåning. Ty med egna ögon hade de sett en Herrens ängel, och hans röst var som åska som fick marken att skaka. …

Och nu blev Almas förvåning så stor att han blev stum så att han inte kunde öppna munnen. Ja, han blev svag så att han inte ens kunde röra händerna.”¹⁷

Vad jag tänker på, ber om och hoppas kan komma till kyrkans utbildningsverksamhet är verkligt förvånande undervisning. Vi behöver förvåna eleverna och göra det med ”Guds kraft och myndighet” ¹⁸ som ges till en lärare – vare sig anställd eller volontär – som modigt och ärligt undervisar om Jesu Kristi evangelium. Vet ni vad som ligger till grund för det engelska ordet för förvåna? Jag vet ju inte vad det heter på reformerad egyptiska eller hebreiska, men det engelska ordet astonish bygger på ordet ”tonare”, som betyder åska.¹⁹

Hjälper det er att förstå varför Alma efter sin omvändelse sa: ”O, att jag vore en ängel och kunde få mitt hjärtas önskan uppfylld, så att jag kunde gå ut och tala som med Guds basun, med en röst som fick marken att skaka, och ropa omvändelse till varje folk!

Ja, jag skulle som med åskans röst förkunna omvändelse och återlösningsplanen för varje själ så att de omvände sig och kom till vår Gud, så att det inte längre skulle kunna finnas någon sorg på hela jordens yta.”²⁰

Ja, kära KUV-vänner, det är väl uppenbart varför Alma ville ha en ängels inflytande, en tordönsröst som låter som en Guds basun och skakar jorden. Det är enkelt – det som fungerade på honom borde väl fungera på andra! Elever som ligger på rygg i tre dagar och omvänder sig, en rening så stor att de varken kan eller någonsin vill komma undan dess inflytande, liv som är helt hängivna åt att bygga Guds rike för evigt efter den händelsen. Det är mäktig undervisning! Vi inser ju liksom Alma att vi inte är änglar, och vi har inte den inverkan varje gång vi står inför en grupp elever. Men det fina med våra ämbeten och jobb inom KUV är att vi har tillfälle att försöka göra det, bildligt talat, och vi får flera tillfällen under lektionerna när vi kan försöka.

Nephi och Lehi profeterar för lamaniterna

Nu tillbaka till Helaman 5. Kom ihåg att Nephi och Lehi inte heller var änglar utan bara goda, dödliga ledare med ett uppdrag och ett budskap och som undervisade med ”stor kraft och myndighet”. Dessa två såg 8 000 lamaniter bli döpta till omvändelse och komma in i Guds kyrka.²¹ Ni minns berättelsen. Med eld som kom ner från himlen och Andens låga flammande inom sig fick hela den här skaran av ”elever”, så att säga, sina själar antända av sanningen. Enligt min erfarenhet skulle 8 000 vara en ganska bra veckorapport från ett missionärspar på vilket missionsfält som helst i världen.

Kan ni ha tålamod med mig en stund till när jag talar om ännu en lärare som inte bara brann i själen utan betalade det yttersta priset för sitt tjänande när hans kropp brändes.

Abinadi har ända från min ungdom varit en av de mest beundrade profeterna i kyrkans standardverk. Han kommer in på scenen praktiskt taget okänd, och påstår sig inte ha någon profetisk härkomst eller vara från någon berömd släkt. Det börjar gå dåligt i Zeniffs högmodiga koloni, och Abinadi kallas att ropa omvändelse till Zeniffs son och ömklige efterträdare: kung Noa. Ni kan berättelsen.

Noa utfärdar omedelbart en dödsdom, och Abinadi tvingas fly. Efter två år som gömd stiger Abinadi återigen fram för att undervisa och vittna. Jag stannar upp här och ler åt det som verkar vara barnslig oskuld hos profeten. Han hade hållit sig gömd i 24 månader. Nu är han förklädd så att ingen känner igenom honom, men när han återvänder är de första orden som kommer från hans mun: ”Så har Herren befallt mig och sagt – Abinadi, gå och profetera.”²² Jag kan inte tro att hans förklädnad var särskilt effektiv, men vi kan definitivt inte tvivla på hans tro och beslutsamhet.

Abinadi profeterar djärvt om kung Noa och hans hov, varefter han fängslas och så småningom förs inför just den domstol han redan fördömt. Denne mäktige profet förhördes obarmhärtigt av rådet och ”svarade dem frimodigt och motstod alla deras frågor … och tystade dem i allt vad de sade”.²³ Så går han från försvar till anfall och inleder den undervisning över fem och ett halvt kapitel som räknas bland det mäktigaste som finns i hela Mormons bok. Han har knappt hunnit börjat när Noa, skuldtyngd och föraktlig, befaller att han ska dödas.

Allt det här leder till den scen som för alltid inetsats i min själ, inte riktigt som Arnold Friberg framställer i sin fantastiska målning,²⁴ men närapå. Som fånge var Abinadi helt säkert bunden på något sätt, med det slags bojor som användes på hans tid. Vi känner inte till hans ålder. Friberg avbildar honom som en gammal man (eller en äldre man), men det står inget om det i texten. Jag vet inte hur gammal han var. Fysiskt stark? Vi vet inte, men han har just vistats i avskildhet av något slag i två år och hade förmodligen inte så stor tillgång till mat. Tänk på hur Elia fick mat av korpar.²⁵ Har ni någonsin sett en korps klor? Jag tror inte de här bevingade figurerna bar särskilt stora portioner av något. Vi vet inte, men kanske var Abinadi hungrig, trött och åtminstone en smula försvagad fysiskt med tanke på hans omständigheter.

”Bort med den här mannen, och dräp honom”, utropar kung Noa, ”för vad har vi med honom att göra. …

Och de gick fram och försökte bära hand på honom. Men han motstod dem och sade till dem:

Rör mig inte, ty Gud skall slå er om ni bär hand på mig, ty jag har inte överlämnat det budskap som Herren har sänt mig för att överlämna. …

Ty Herrens Ande var över honom, och hans ansikte lyste med utomordentlig glans, alldeles som Moses gjorde medan han var på Sinai berg och medan han talade med Herren.

Och han talade med kraft och myndighet från Gud.”²⁶

”Kraft och myndighet.” Där har vi det igen. När jag började skriva det här talet och ville använda Abinadi så kom jag inte ihåg, eller visste kanske inte, att den här berättelsen avslutas med samma ord, att han undervisade med kraft och myndighet. Mina vänner, det är en sak att läsa tryckta ord på en sida, men det är något annat att föreställa sig och höra i hjärtat som med tordönsröst: ”Rör mig inte, ty Gud skall slå er om ni bär hand på mig.”²⁷ Jag kan nästan aldrig läsa de här orden utan att gråta. De ekar fortfarande med sådant majestät, sådant mod och sådan enorm styrka i mitt hjärta. Det finns ingen antydan om att han ropade. Det finns ingen antydan om att han rörde en enda muskel. Med beväpnade vakter och i bojor kunde han ju inte göra mycket alls. Men tydligen fungerade det han sa och hur han sa det. Jag säger ”tydligen”, för det finns ingen antydan alls om att någon av vakterna gjorde något för att få undan honom, och inte heller sa kung Noa eller någon av hans präster ett enda ord till under ytterligare fyra fascinerande kapitel.

Vi kan inte ta upp alla förunderliga exempel på det slagets undervisning ur skrifterna, för de finns överallt. Jag uppmanar oss alla att tänka på dem och själva be om att få en del av den gåvan, i enlighet med det ämbete vi bär.

Det här slagets undervisning är krävande att utföra och mycket svår att uppnå. Om jag visste hur man undervisar så, skulle jag säkert lyckas bättre med det. Men detta vet jag: Om man inte känner starkt för något kan man omöjligen, aldrig i världen, någonsin få sina elever att känna starkt för det. Låt mig upprepa det.Om man inte känner starkt för något kan man omöjligen hoppas på att få sina elever att känna starkt för det. Den yttersta källan till sådan passion är naturligtvis det som sas om Abinadi: ”Ty Herrens Ande var över honom, och hans ansikte lyste med utomordentlig glans.”²⁸

Om Anden är nyckeln till förvånande undervisning – och det är den – finns det en fara med att tala efter gamla anteckningar eller använda en medlärares exempel, eller mala på med en återgivning av ett konferenstal. Allt det där är bra på sitt sätt och utmärkt när det gavs ursprungligen, så visst, använd allt ni hittar när som helst som kan föra in liv och variation i er undervisning. Men det som betyder mest är vad ni känner när ni säger orden. Inget kan ersätta det. ”O, att jag vore en ängel … så att jag kunde … tala … med en röst som fick marken att skaka!”²⁹ Kom ihåg, en elev är ingen behållare som ska fyllas. En elev är en eld som ska tändas. Och om vi gör det riktigt bra kan vi bli värdiga att en dag möta dem som brändes på bål för just en sådan förmåga att slå an flintan och få fram lågor. Gå nu ut ni härlighetens änglar över hela världen – uppmärksamma på åhörarna vi talar till – gå ut och förvåna era elever. Jag vittnar om gudomligheten i det här verket. Jag vittnar om gudomligheten i er kallelse. Mina älskade bröder och systrar, detta är den allsmäktige Gudens verk. Jag har inte gett mitt liv åt en saga. Jag har inte ägnat mitt liv – och inte heller ni – åt det som Petrus sa att vi skulle anklagas för att göra – förkunna en lögn, dra en historia, sprida en listigt formulerad osanning. Det här är sanningen. Det här är inte en listigt utformad fabel. Jag har gett mitt liv, och ni har gett ert, de bästa människorna jag känner har gett och ger sitt. Det här är den allsmäktige Gudens sanning och må han alltid välsigna er när ni undervisar om den. I Jesu Kristi namn, amen.