Bästa brevvännen någonsin
Författaren bor i West Midlands i England.
Jane ville inte vara brevvän. Hon ville bara att mamma skulle komma hem.
Kära mamma, skrev Jane.
Hon gjorde en paus och knackade pennan mot bordet. Hon tittade på kylskåpet där den senaste bilden av henne och mamma satt. De hade samma haka, samma mörka hår och samma breda leende.
Vad skulle hon säga? Jane ville låta glad och stark för mammas skull, men hon kunde inte komma på något. Hennes hjärta värkte så mycket att det var svårt att skriva något överhuvudtaget.
Jane, pappa och hennes syskon hade kommit hem från sitt besök hos mamma för två veckor sedan. Mamma satt i fängelse och de måste köra nästan en hel dag för att kunna träffa henne. Eftersom det tog så lång tid att köra dit, träffade de inte henne så ofta. Mamma hade suttit i fängelse i över ett år och de hade bara träffat henne två gånger.
När Jane hade besökt henne den här gången hade mamma föreslagit att de skulle bli brevvänner. Men Jane ville inte vara brevvän. Hon ville bara att mamma skulle komma hem.
Mammas första brev till Jane hade kommit i går, prydligt skrivet i blyerts. Längst ner hade hon ritat en bild av hur de båda skulle fira när hon kom hem.
Jane skrev några rader och sedan skrynklade hon ihop papperet. Hon lade huvudet på bordet och knep ihop ögonen och försökte låta bli att gråta.
Pappa kom in med maten han hade handlat. ”Jane, är du okej?”
Jane ryckte på axlarna.
Pappa satte sig ner och lade armarna om henne. Jane lutade sig mot hans bröst.
”Hur mycket längre?” frågade hon.
”Till vad då?”
”Hur länge är det tills mamma kan komma hem?”
Pappa var tyst länge. Sedan sa han: ”Det är nog åtminstone tre år till, Jane.”
Jane trodde att hennes hjärta skulle brista. Tre år! Det senaste året hade varit så långt och jobbigt. Hur skulle hon kunna leva tre år till utan mamma?
”Jag önskar att mamma var här varje dag”, sa pappa. ”Det är jättejobbigt utan henne, visst är det?”
Jane nickade.
”Det är okej att vara ledsen”, sa pappa. ”Ibland hjälper det mig komma ihåg vad jag är tacksam för.”
Jane snörvlade lite. ”Som vadå?”
Pappa log. ”Som att vi får ringa mamma varje vecka. Och att vi får skicka saker hon behöver – och brev.” Pappa klappade på blocket på bordet. ”Och …?”
”Och …” Jane tänkte på det. ”Jag har många lärare och vänner som jag kan prata med. Och Ashleys mamma tog med mig till en morsdagsaktivitet. Och jag har lärt mig att vara en bättre vän och hjälpa andra.”
”Ja, det har du”, sa pappa. ”Ska vi ha en bön och så kan du fortsätta tänka på vad du vill skriva?”
Jane korsade armarna. Hon tackade sin himmelske Fader för att hon hade fått träffa mamma och för att de hade kommit hem säkert. Sedan bad hon honom hjälpa henne med vad hon skulle skriva.
Hon satt vid bordet och tänkte och tänkte. Sedan började hon skriva något hon inte hade förväntat sig: en lista med saker hon var tacksam för. Hon skrev ner allt hon hade pratat med pappa om och några fler saker, som hennes syskon och området där hon bodde.
När Jane var klar ritade hon en bild av sig och mamma när de spelade brädspel tillsammans. Hennes hjärta värkte fortfarande lite grann, men hon hade en sak att se fram emot – de kommande tre åren skulle hon vara den bästa brevvännen någonsin!
Illustrationer Alyssa Tallent