Vi bjuder in alla!
Författaren bor i Utah, USA.
Jarom ville att hela hans familj skulle komma på hans dop.
”Jag vill vara med min familj för evigt, och Herren har visat mig hur jag kan det” (se Children’s Songbook, s. 188).
Jarom satte sig ner i gräset framför sin mormors marae. Det var nästan dags för släktfesten att börja!
Han tittade upp på de röda inristningarna på sidan av byggnaden. ”Mamma, hur säger man mormors namn på teckenspråk?” frågade han. Jaroms mormor hade varit döv. Ibland övade de på teckenspråk för att minnas henne.
”Så här”, sa mamma. Hon tecknade långsamt namnet med händerna. Jarom gjorde tecknen med sina händer också. Han tyckte om att lära sig mer om sin släkt.
”Jag vill försöka!” Jaroms kusin Kati satte sig ner bredvid dem. Mamma tecknade namnet igen.
”Nästa månad på mitt dop, kan vi sjunga en sång på teckenspråk då?” frågade Jarom.
”Javisst”, sa mamma.
”Vad är ett dop?” frågade Kati.
De flesta i Jaroms släkt var inte medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. ”Att döpas är något speciellt i min kyrka”, sa Jarom. ”Då lovar man att följa Jesus, och han lovar att hjälpa dig.”
”Coolt”, sa Kati.
”Vill du komma på mitt dop?” frågade Jarom.
”Javisst!” Kati log. Då vände Jarom sig till sin mamma.
”Kan vi be resten av kusinerna att komma också? Och mina fastrar och mostrar och farbröder och morbröder?”
Mamma nickade. ”Jag tycker att det är en jättebra idé.”
Jarom och mamma frågade resten av släkten om de ville komma på dopet. De visste inte så mycket om dopet heller. Men de visste att det var en speciell dag för Jarom. ”Vi kommer!” sa de.
Veckorna gick. Till slut kom Jaroms dopdag! När Jarom gick in i kapellet log han stort. Varje rad med stolar var fylld av hans släktingar!
Först höll Jaroms pappa ett tal om dop och den Helige Andens gåva. Han talade också om hur viktig familjen är. ”Vi är så glada att Jarom ska döpas i dag. Vi är så glada att vår familj är här med oss!” sa han. ”Vad är det viktigaste i världen?” frågade han. ”Det är människorna, människorna, människorna.”
Alla log. Det var ett talesätt bland maorifolket som de alla gillade.
Efter pappas tal var det dags för Jarom och mamma. De sjöng en primärsång på teckenspråk. Det gjorde att Jarom kände sig nära sin mormor.
Sedan gick Jarom och pappa ner i dopbassängen. När Jarom stod i vattnet tittade han på alla sina släktingar. Kusiner, fastrar, mostrar, morbröder, farbröder. Alla var där!
Jarom blundade. Han hade en varm och lugn känsla inom sig. Det kändes som om någon gav honom en stor kram. Han tänkte på sin mormor. Han tänkte på sina förfäder. Han visste att de var stolta över honom också.
Jarom bytte om till torra kläder. Sedan gav han varje släkting en kram. Han var tacksam för dem alla. Och han var tacksam för sina släktingar i himlen som han skulle få träffa en dag. Jarom ville fortsätta göra bra val för att göra dem stolta.
Illustrationer: Oksana Grivina