Primärvänner
Primär var roligare när Lizzie hjälpte Abby.
”Var ett föredöme för de troende” (1 Timoteusbrevet 4:12).
Lizzie brukade tycka att många av primärsångerna var tråkiga. Hon gillade de som handlade om Jesus, men hon kände sig för gammal för de mer lekfulla sångerna. Hon brukade ofta sjunka ner på stolen och mumla orden.
Men inte nu längre. Nu sjöng Lizzie alla sångerna så glatt hon kunde. Hon satt upp rakt. Hon sjöng högt. Hon hade roligt.
För nu satt Abby bredvid henne.
Tidigare under året hade Lizzie och de andra barnen i hennes klass parats ihop med en ny solstråle. Det var deras jobb att hjälpa sin solstrålevän att känna sig hemma i Primär.
Abby var Lizzies solstrålevän. De satt tillsammans i Primär. De sjöng tillsammans. När de såg varandra i kyrkan brukade de alltid vinka eller krama varandra.
Lizzie tyckte om att se Abby varje söndag. Och hon visste att Abby tyckte om att se henne. Abby tittade på henne mycket. När Lizzie sjöng högt så gjorde Abby det också. När Lizzie vördnadsfullt satt med armarna i kors så gjorde Abby det också. Det gjorde att Lizzie alltid ville vara ett bra föredöme.
Lizzie ville Att Abby skulle tycka om Primär. Hon ville att Abby skulle ha roligt och känna sig älskad. De kunde lära sig om evangeliet tillsammans.
Abby och Lizzie satt sida vid sida, precis som alla andra söndagar. Men i dag satt de på förhöjningen i sakramentssalen med resten av Primär. Det var primärprogrammet.
Abby svängde med benen och log upp mot Lizzie.
”Snart är det är din tur”, viskade Lizzie. Var och en av primärbarnen skulle säga något som en del av programmet. De äldre barnen, som Lizzie, skulle läsa mer. De yngre barnen, som Abby, läste mindre bitar. Lizzie hade hjälpt Abby att lära sig sin del.
”Kom bara ihåg att prata högt och tydligt så att alla hör”, sa Lizzie.
”Du följer väl med mig?” sa Abby. Hon såg nervös ut.
”Självklart!” sa Lizzie. ”Jag står bredvid dig. Det kommer att gå jättebra.”
De ställde sig upp och sjöng en sång med resten av barnen. Lizzie tänkte på att hon inte hade tyckt om att var med i Primärs program. Men tillsammans med Abby var det verkligen kul!
Sedan var det Abbys tur att tala. De båda flickorna gick tillsammans fram till mikrofonen. Lizzie hjälpte Abby att ställa sig på en liten pall. Abby stelnade till. Hon såg rädd ut.
Lizzie lade armen om Abby. Hon kramade hennes axel och viskade: ”I mina böner …”
Abby tog ett djupt andetag. ”I mina böner säger jag till min himmelske Fader vad jag är tacksam för.” Hennes röst var starkt och tydlig.
Abby log brett, tog Lizzie i handen och hoppade ner från pallen. De satte sig ner och andra barn gick fram till mikrofonen.
”Det gick ju jättebra, Abby!” sa Lizzie.
”Pratade jag tillräckligt högt och tydligt?” frågade Abby.
”Det lät perfekt!” sa Lizzie. ”Jag är säker på att det hördes ända bak till sista raden!”
Abby vred sig glatt på stolen och lutade sig mot Lizzie. De lyssnade när de andra barnen talade om vad de var tacksamma för.
”Du Lizzie”, sa Abby. Hon drog ner Lizzie så att hon kunde viska i hennes öra.
”Jag är tacksam för dig!”
Lizzie log. ”Jag är tacksam för dig också!”
Illustration: Liz Brizzi